Dum, dummare, Fotbollskanalen

Läs det här:

“En övergång till Sochaux har varit på gång en längre tid. Men Hammarbys vd Michael Andersson och agenten Oliver Cabrera, som Hammarby har anlitat för att föra klubbens talan, har beskyllts för att leta andra intressenter.”

Har “beskyllts” för att leta andra intressenter? WTF? Vi har en kille som är trettio centimeter från världsklass som kommer att säljas för 15-16 miljoner, kanske 20, kanske mindre och Hammarby Fotbolls ledning skall FÖRSVARA varför de vill trissa upp priset?

Spelarna har tagit sig friheten att sluta vara klubbars trotjänare med klubbmärket tatuerat på bröstet. De är, och ingen skall tro någonting annat, hyrda kanoner som spelar för laget i sitt hjärta där hjärtat sitter mitt i plånboken. En bra fotbollspelare skall se till att skaffa sig en försörjning under de åtta år i karriären (om han har tur) mellan 22 och 30 när kulorna kan komma in. Självklart finns ingen möjlighet till lojalitet då.

Right.

Och klubbarna måste naturligtvis agera som spegelbilden därav. Fotbollspelare är en handelsvara. Det är fansen som är klubben. Ingen annan. Och då måste fansen hållas lyckliga och spelarna tjänas pengar på. Att Hammarby hyr in en duktig agent för att lösa sin förhandling är väl lika utmärkt som att Liza Marklund säljs av Niclas och att Bengt Nordin byggde Camilla Läckberg?

Hammarby “beskylls” för att se om sitt hus?

Skärpning alla okritiska sportjournalister. Har ni glömt allt som predikas på JH?

Målgångssymptom

Midsommaren kom sent i år. Allt skall ju vara klart innan dess: således var regnet, jordgubbarna och sillen för några veckor sedan helt förgäves och jag kan inte heller hålla med om att några födelsedagar ägt rum eller att dagarna börjar bli kortare ännu.

Men snart.

På fredag är “allt klart”. Vi har rätt böcker på tryckeriet, har satt hela den detaljerade utgivningsplanen för hösten, skivan är hoppeligen slutmixad, Bajenborgen – vårens kärleksprojekt numero uno – sitter ungefär där den skall, Båtklubbens jubileumsbok – vårens kärleksprojekt numero due – är skickad till tryckeriet, det stora projektet för den fantastiska kunden är påbörjat och sedan övergår faktiskt vårens marathonmalande i sommarnöjen. Jazzgitarrkurs, Rockgitarrkurs, torpledigt och mycket annat.

Målgångssymptomen är många; en blandning av smärta och glädje på ett sätt som du som läst mina marathonbloggstick känner igen. Man är sliten, man undrar hur man kunde ge sig in i det här ännu en gång och man har ont och man är stolt som en kyrktupps pappa.

Målgång var det också i förrgår på Arlanda. Annat kan man inte kalla det när man överlämnar sin förstfödda som på något vis fyllt 17 trots att man nyss var pappaledig med henne, till STS och skickar henne till Australien på ett helt år. En rätt känslomässig målgång, det medges. När hon kommer hem är hon myndig, kan hänga med in på Gröne Jägaren på vägen hem från en segermatch på Söderstadion och har mognat ännu mer. När detta skrivs har hon just rapporterat om landning i Brisbane och familjen hon bor hos har mailvägen kvitterat mottagandet av det dyraste av alla gods. Förstår dom vilken guldklimp dom förvaltar? Snart nog, skulle jag tro.

Och precis som efter varje Stockholm Marathon jag sprungit – före pausen i samband med årets nyårslöfte, alltså – har jag redan anmält mig till nästa lopp som heter hösten. Då skall bluesplattan släppas, den femte Micke Norellromanen likaså. Samt en hel del annat bus.

Poliskoreografi i tiden

Det är natten efter ett långt pokerparti och jag går tillsammans med polaren N ett varv runt söder under småtimmarna. Man snackar, reflekterar över kortens dans över spelbordsytan och blir på köpet av med en del av promillarna från den tokdyra udda sprit som provades.  Vi njuter av solens första strålar som vi ser redan i Katarinabacken, släntrar längs Söder Mälarstrand, går förbi båtklubben där vackra ungdomar har fest och fotograferar Klara från bron längst bort mot Reimersholme inan  vi närmar oss Hornstulls Strand. Och på Strand sitter ungdomar som ser ut exakt, precis djävla som de gör i SvD’s serie om konstnärliga unga pretton och vi vänder i dörren, glider vidare ut i Tantolunden och där:

Ungdomar har samlats till spontanfest. Det är dans, en stor klunga, det är PA-system med litet kraftverk (eller kanske bilbatteri, så nära går vi inte?) och det ser faktiskt riktigt trevligt ut. Kanske är dom åttio, kanske hundra, och musiken är stark, men inte öronbedövande. Jag skulle inte reagera om jag bodde intill. Det är fakta.

Då kommer dom.

Japp. Farbror blå. Vår försvarare av folket kommer i van som rullar upp långsamt för cykelbanan. De stannar och går långsamt ur. Sätter på sig västar och sprider sedan ut sig i en bredbent solfjäder.

Jag och N reagerar på exakt samma sätt. “Vad håller dom där övertaggade pellejönsarna på med?” är frågan som hänger i den krispiga nattluften.

Poliserna går som sagt bredbent, långsamt och hotfullt med stavlamporna hållna sådär bakframt att bäraren samtidigt pekar framåt med armbågen. Djävligt tufft. Koreografin känns igen: det är “gängkrig” man åsyftar. Inte “hej, hur är läget, kan det vara Slagsmålsklubben som gjorde den där låten ni spelar?” Trettio ungdomar springer omedelbart från platsen. Såklart.

Och resten, samt gubbdjävlarna tjugo meter bort, får sig ett minne för livet. Samt insikten: Party’s over.

Tatueringstips i tiden

Skrattar tänderna ur mig, mitt i sorgen över Michael Jacksons livsöde, åt den misshagliga tatueringsskandalen i Belgien. Eftersom jag har en smula erfarenhet i ämnet och därtill just arbetar med “Tatuering – handbok för nybörjare och inspiration för redan gaddade” tillsammans med gudabenådade text-bildduon Caroline & Johan (samt formdemon Nauclér) har jag redan från början varit extremt skeptisk mot den stackars flickans påståenden.

Jag bad om tre stjärnor i ansiktet, men somnade och när jag vaknade hade han gjort 56 stjärnor i stället.

Mhmm.

Vi har ett kapitel i boken som handlar om smärtan när man tatuerar sig. En högst påtaglig smärta, det är det inget snack om. Vi har också en liten diskussion om var det verkligen gör MEST ont att tatuera sig. Händelsevis är ansiktet ett av de ställena.

Somna? Under tillverkningen av 53 stjärnor? Det går inte utan nedåttjack i elefantdos.

Vårt primära råd i boken är naturligtvis: !”tänk efter före”. Fundera länge, innan du bläckar.

Men läs gärna resten av boken också innan du sätter nålen i huden. Den kommer i slutet av augusti, förresten!

Säga vad man vill, men

…det är roligare att se Charlie Davies brunka med Puyol än med Örebrobackar. Vilket förstås också Örebros backar tycker.

…att eleverna som misslyckats med betygen skall få betalt för att läsa upp dem under sommaren samtidigt som deras kompisar får lika mycket – inte mer – betalt av kommunen för sina sommarjobb känns ju …sådär. Men inte alls osvenskt.

…det är då själva fan att en Bajare skall behöva “sakna” Wernbloom i en laguppställning. Fotbollen skapar en del emotionella anomalier. Den gör alltså människan vrickad.

…det känns nästan inte på riktigt att min bluesplatta som faktiskt varit en dröm, och så småningom under långsiktsplanering, sedan 1994 faktiskt blir verklighet i höst. Stay tuned!

Bokskrivar-Piffe regerar

Det är så djävla roligt när folk bara gasar på. Som Piffe. Take no prisoners, get into da fuckin cah, and step on it, liksom. Om du är i bokskrivartagen, skall du lära dig av honom. Coolt koncept.

http://abtvartemot.wordpress.com/

Utomjordingarna är här nu….

Kanske såg du också alla de här rymd- och utomjordingsfilmerna? Bodysnatchers, Närkontakt, Mars Attacks, Världarnas Krig och allt annat. Och då förväntar du dig förstås att den dag som utomjordingarna kommer till jorden, sker det i form av små gröna män. Möjligen med fyra armar, men annars i allt väsentligt humanoida. Litet som Reinfeldt och Sahlin: lika oss, men ändå inte?

Helt fel. Efter att idag ha genomkorsat mitten av landet med en last blonda tonårstöser, kan jag konstatera att utomjordningarna har tagit mark i Sverige i en helt annan skepnad.

Tänk efter: vad vill dom? Styra våra liv? Check! Påverka vår vardag? Check.

Fundera över hur trafikbilden var för tio år sedan – före utomjordingarnas intåg. Man körde rakt fram. Och sedan tog man höger eller vänster. Busenkelt.

Fundera över hur det till exempel är att ta sig in från motorvägen till Strängnäs idag?

Rondell…efter…rondell…efter…rondell.

Japp. De små utomjordingarna är rondeller, som till synes helt slumpmässigt och med utomjordningens taskiga allmänbildning, nedsänkt sig i trafiken. Skitirriterande. Men förståeligt med tanke på att det måste vara UFON som placerat dem där.

De stora utomjordningarna är förstås alla dessa identiska köpcentra med sina uttjatade, riks och snart världslikande kedjor uti.

De stör jordbornas verksamhet. De styr våra liv.

Orson Welles kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Hypoteser testade baklänges

Om du stött på mig lajv det senaste halvåret är risken stor för att vi har diskuterat LCHF – den nya frälsningsläran inom vikt- och diabetesreglering. Jag hade nog fått häng själv på teorierna och börjat praktisera dem när läsandet av en av böckerna på området (som tyvärr var så otroligt dålig, snackig och full av ovidkommande strunt rent uppläggsmässigt att jag bara kan rekommendera sådär var tredje sida i den, tops) och en resa med min påläste bror sammanföll i februari.

Ett tag var jag nog rätt bländad över hur bra allting blev med denna nya diet som alltså går ut på att inte käka någonting som innehåller mer än fem procent kolhydrater. Jag blev piggare, mindre hungrig, tappade vikt, kände mig omladdad i stället för däst efter måltiderna och listan kan egentligen göras rätt lång.

Men så började jag tvivla för några veckor sedan. Var alltsammans en enda stor chimär? Skulle jag ha tappat sex pannor, helt utan ansträngning ändå?

Jag testade helt enkelt hypotesen baklänges: tog mig en glass då och då, återinförde pasta och mackor på matschemat.

Nu pallar jag inte längre. Efter en veckas normal kost är det bara att konstatera: alla de där otrevliga symptomen på dåliga måltider är tillbaka. Biran lägger jag inte ned – ingen Han SOL ov utan fläckar – men sorry kolhydrater: i övrigt är det nu pasta la vista för evigt.

Kultur kan visst vara både “fint” och lönsamt

Nu tar jag bladet från munnen i min varannanveckoliga DN-krönika. Väl medveten om att det finns de som inte anser att hårdrock är finkultur, och de som anser att Sweden Rock är satans utpost på jorden, hävdar jag att alla de som har problem med sin lönsamhet i kultursverige bör studera exemplet noggrant. Hur får man en sådan järnkläm på sin publik? Hur får man som festival åretruntkontakt med alla? Hur får man hårdrockare som i teorin inte tros kunna räkna, ens, att räkna dagarna till nästa event? Och allt detta utan bidrag?

Här finns allt förklarat. Och vill du veta mer – maila mig.

Är det synd om kulturen?

Min nästa DN-krönika skall handla om detta.  Och som vanligt blir det ett ekonomiskt perspektiv på det hela. En gång för så länge sedan att jag minns att arbetet kunde ske dygnet runt, helt barnfritt eftersom tonåringarna inte ens var påtänkta, skrev vi en hel special på kulturens affärer under tesen “En vara eller inte en vara?” i Affärsvärlden. Nu blir det ett nedslag, en betraktelse i tiden som sedan får tjäna som exempel för hur man kan resonera kring kulturens lönsamhetsförutsättningar på ett litet udda sätt.  

Inom kort kommer du att kunna diskutera frågan på www.dn.se också. Länkar dit så snart det blir klart på blaskan.