Sting, ba’: ”Oieeeah-oooi-håååå-ooo”

Det artar sig till ett alldeles osannolikt kulturår: Sonny Rollins, Rolling Stones, Police….så småningom Meat Loaf och sist och mest och one-two-three-foooo’: the boss. Frånsett alla Baba Blues, Jonatan Stenssöner och sådant, alltså. Men igår var det som sagt Police i Globen. Jag var inget stort fan när det begav sig, men det går inte att ha levt i ens den ociviliserade del av världen som kallas ”Skultuna” på sjuttio-åttiotalet och inte ha sitt livsöde på något vis sammanvävt med bandets låtar. När ”Every little thing” dånar ut i en glob som är packad av folk som är arton år gamla…för tjugofemte året i rad, that is…så är man finnig, nyboddad, förvirrad tillbaka på Bar La Reja på Ibiza  sommaren 1982 och den försupna duon Jimmy Keys och Ricky Fingers lirar så duralexglasen spricker. Å sådär håller det på. Police anno 2007 är en väsentligt fräschare upplevelse än Rolling Stones av samma datum. Sting ser ut som en nyduschad lord som klätt ut sig till kommandosoldat light…han sjunger närmast groteskt bra – mognare, smartare nu - och den kvällstidningsjournalist som hittar luckor i gitarrspelet kan ta sig där solen aldrig skiner och svälja några fler piller mot problematiska bokstavskombinationer.  Trummorna börjar bra och utvecklas hela kvällen, en hjälte, han med, och sammantaget blir det en extremt tilltalande blandning av hitparad, allsång och musikermusik.