Dagsarkiv: augusti 18, 2010

Problemorienterad fotbollsjournalistik

Nu har vi hittat någonting negativt att skriva om i Bajen igen. Expressen gör det och Aftonbladet gjorde det ännu tidigare. Cratzgate – vem var tillfrågad, varför tillfrågades Sören och hur kunde alla bete sig så oansvarigt?

Låt oss konstatera ett par grejor.

Vi är väldigt få som är nöjda med det arbete som våra tränare gör. Resultaten på sistone, visst. Men hela den bortspelade första halvan av säsongen talar för sig själv. Lirarna har lyckats motivera sig mot på papperet bättre lag som Elfsborg, men inte hittat svansföringen mot Öster och Brage. Hemma. Huvudtränarens brist på engagemang under matcherna må vara en tränarstil, men många stör sig på det också. Spelare nummer 12 har haft många synpunkter på matchningen av lirare som Simon Helg och den så kallade ”Storken”.  LIstan över tillkortakommanden på bänken kan göras lång och så långt är inte supportrarnas tålamod. Ledningens borde inte heller vara det.

Vi som sitter utanför styrelsen har inte alla fakta på bordet. Hur har diskussionerna i tränarfrågan gått? På vems uppdrag agerade Henrik Wesslén? Vi kan bara gissa. Och i fotboll fäller vi hellre än friar. Alltså har Bajens ordförande per definition gjort fel.

Det framgår ganska tydligt i forum och annorstädes att det fortfarande finns olika viljor inom Hammarbyledning och styrelse. Åhlundgate är en sådan tydlig övertrampsfråga som lyckligtvis gick att schyssta till.

Vår andre huvudägare AEG agerar inte med Bajens bästa för ögonen. Att ha en senior jurist som sitter mitt i dyrdistriktet utan egentligt mandat att tänka själv och har minst tre dygns svarstid från den ansiktslösa egentliga ägaren, som styrelserepresentant är ju rena pajaserierna och att agendan hela tiden har varit att komma över driften av nya arenan till så låg kostnad som möjligt utan att tvingas ta något ansvar för resterande del av driften – notera att AEG’s representanter varit med under hela den period där Hammarby försattes i nuvarande situation utan att göra någonting åt saken, dom heller – är helt klart.

Så: i sakfrågan – var det rätt eller fel att lyssna med alternativa tränare – håller vi helt med Wesslén. Klart att man skall. Lyssna är gratis. Alla behöver inte vara informerade; det hänger ju på i vilket skede diskussionen är, inte sant?

I den andra frågan: hur kunde det läcka ut – är vi däremot djupt kritiska mot vem det än är som läckte. När läckan är ett faktum och pressen ringer är det inte mycket att göra. Välbetalda börsledningar med staber av specialiserade pressproffs misslyckas regelbundet med sina mediakommunikationer när journalisterna väl fått upp ett spår. Så att man börjar med att säkra upp Cratz (varför var han inte munkavlad) och sedan ringer Wesslén (som kunde ha avböjt helt att kommentera) och sedan jobbar sig in mot Åsa (som kunde ha avböjt helt att kommentera huruvida hon var informerad eller ej) är ju inte konstigt. Rutinerad kvällspressjournalistik. Förklaringarna som de presenterades igår när ”skandalen” redan var ett faktum är ju ganska rimliga. Men tack vare läckorna – och det finns alltså rimligen de som tror att de har något att vinna på den här typen av läckor – så sätter bajen inte agendan.

Jag undrar också: varför har de förnämliga kvällspressjournalisterna inte gjort det RIKTIGA knäcket? Analysera vilka tränare i Superettan som lyckats med sitt material och vilka som inte gjort det.  Ring sedan och ställ ledningarna till svars: ”varför har ni inte höjt den här tränarens lön?” ”varför får inte den här pajasen sparken, om inte annat så bara för att han överhuvudtaget lirar den där misslyckade anfallaren…”

Just nu önskar jag tre saker:

1. Att jag får helt fel om tränarna. Att de lyckas få ihop truppen inför slutspurten och att det går så bra som truppen egentligen förtjänar.

2. Att personer med olika agendor omkring bajen slutar med maktspelet och i stället lägger manken till för att hjälpas åt. Detta inkluderar AEG, gamla och nya styrelsemedlemmar, ledning och ledande fanföreträdare samt tilltänkta finansiärer.

3.  En rejäl förnedring av Brage i kväll. På planen och på läktaren.

Kategorier: Uncategorized

Schäär the luuurv

Ibland blir det såna där år. Som i år.  Såna år när personer vi tagit för givna och som på något vis varit viktiga i våra liv går och dör.  För egen del har det varit både släkt, kollegor i bränschen och stora idoler. I Idolernas fall är det tydligast att någonting som vi gör just nu är fel. Men felen görs – lokalt, så att säga – även med de närmare.

Jag tänker till exempel på Ronnie James Dio. Visst fanns det några i fjol som förstod under Sweden Rocks sista konsert – den med Heaven & Hell som visade sig bli Dios sista någonsin i Sverige – att vi sett någonting fantastiskt och visst fanns de de som hyllade den lille giganten under och efter konserten. Men särskilt märkvärdigt? Mja.

Och sedan, när Dio så tragiskt avlider, då ställer sig artisteliten på kö för att berätta om sina Dio moments, ett band som Anthrax (och inget ont om dem, men du hajar vad jag menar) gör till och med en liten hyllningsssnutt på Sonisphere.

Medmusikern och nära vännen och nära släktningen J kräver att få åka och se Johnny Winter i höst. ”Det kanske blir hans sista gig, vem vet, och jag vill hylla honom för allt han betyder för bluesen” .  Presens, hajar du?

Way to go, J.

Jag tänker att vi är alldeles för dåliga på sånt där. Den gamle släktningen, den store – men kanske inte Lady Gaga-stora just nu – idolen, kollegan, alla de du kanske uppskattar alldeles väldigt men inte bryr dig om att nämna det för, skall du inte berätta det för dem, manifestera dina positiva känslor redan idag?

Schäär the luuurv, för tusan. Idag. Jag tror att det är mycket roligare att bli uppskattad i livet än att få en Memorial Friggin’ Trust Fund och en globalt köpbar tisha med minnesskrift och pin. Även om det första inte utesluter det andra.

Kategorier: Uncategorized

Blogga med WordPress.com. Tema: Adventure Journal av Contexture International.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.