En kollega i författarskrået, Desiree Fredlund skriver idag i sin blogg om problematiken med manus som är svårbestämbara i sin genre. Hon har skrivit ett vasst eget manus med dessa problem och har efter refuser från flera förlag tagit upp diskussionen med såväl bokhandlare som bloggläsare om varför genreblandning skall vara något dåligt. Slutsatsen är att genreblandning egentligen inte ÄR dåligt.
Och så långt kan jag hålla med Desirée. Vem fan kunde egentligen veta vad ”Hundraåringen” är för någonting? Alvtegens romaner är typexempel på litteratur med spänningskomponenter. Åsa Larssons spänningsromaner har som Bonnier redan påpekat i sin marknadsföring ”betydande litterära kvaliteter utanför spänningsgenren”. Och sådär håller det på.
Med andra ord måste rådet till alla nischfixerade förläggare bli: publish and be damned, eller?
Nä. Dessvärre. I min roll som förläggare har jag hårdhänt fått lära mig vad som fungerar. Trots att jag i likhet med många andra grundpositiva optimistförläggare anser mig veta mycket bättre än någon vad som Egentligen Borde Fungera.
De flesta förlag, kvalificerade småförläggare och uppåt i storlek, säljer först och främst in sina titlar till bokhandelns inköpsgrupper. OM inköpsgrupperna tänder på en titel är nästa steg att få de enskilda handlarna att exponera titeln i fråga. De större kedjorna har haft problem på den här fronten de senaste åren, en mängd titlar har tryckts ut i butikerna utan synbarlig eller åtminstone verklighetsförankrad plan för var de skall exponeras. Resultatet blir förstås en oherrans massa böcker med ryggen utåt som inte säljer överdrivet mycket. Till nytta för vem?
Okej, så hur får vi då fart på en titel i butiken som inte exponeras väl? Vi skapar ett buzz kring den. Via smarta gerillamarknadsföringsevent, drösvis med recensionsexemplar, författaren dansar naken utanför NK på äggskal som en installation av vikten av att aldrig trampa fel som debutant, uppvaktningar av förlagsuppmärksamhetsövergödda kulturredaktörer och så vidare, får vi medierna att skriva om vårt hjärtebarn.
”Okej: du har fem sekunder på dig att förklara varför just denna äggskalsdansande nudist är intressant? ”
Rätt gissat. Den aktuella dagen pågår trehundra andra liknande aktiviteter. Den recensent som går på alla releasepartyn lever inte längre. Han avled av skrumplever efter sexton månader.
Det gäller att sticka ut. Att vara tydlig. Att vara lätt att förklara.
Vems fel är det? Den fega förläggarens? Den riskaverta inköparens? Den stressade bokhandlarens? Den överstimulerade recensentens? Den inte tillräckligt nyfikne bokläsarens?
All of the above, förstås.
Vad kan man göra åt det? Det beror förstås på målet med bokprojektet. Hur många måste du sälja för att vara nöjd med att ha gjort jobbet? Jag har som författare en mängd personliga önskemål – den av mina böcker som sålt mest, ”Döden går på lustgas” trycktes upp i 125 000 ex och den som sålt minst ”Toppa för att krossa” har hittills gått iväg i ett tusental ex. Bra eller dåligt?
I rollen som förläggare har jag haft författare som älskar mig för att jag sålt hundra ex av deras bok utan någon uppmärksamhet i medierna och författare som varit rätt missnöjda efter 20 000 ex och betydande mediauppmärksamhet, för att uttrycka det milt.
Det finns alltid en väg för den som är beredd att göra det som krävs. (Oj vad det där lät hämtat ur en reklamfilm för US Marine Corps, men du fattar va?)
Frågan är – vad krävs för att göra just DIG som genrebred författare riktigt happy? Börja med att känna efter på den fronten. Bestäm dig för ett realistiskt mål för ditt nuvarande projekt. Och gör sen allt som står i din makt för att nå dit. Som egen förläggare eller tillsammans med någon som delar din uppfattning om målet för resan.
Skicka gärna ett kort när du är framme vid målet, förresten.
Summan av det hela: Den författare som kan se bortom publiceringen har större chans att bli antagen. (Förutsatt bra manus). Aspirerande författare utan bra säljaridé göre sig icke besvär.
Faktum är att de flesta författarwannabees har som mål att bli publicerade… och sedan är det liksom… tomt…
Det är svårt att se längre än att ”hitta förläggaren som har samma syn som jag på min genrebreda roman (dvs den är skitbra”)
Nej, skämtåsidoallvarligttalat:
Bra att du tar upp det här med genreblandning.
Jag har grubblat på detta sedan jag vid coachingen av min senaste manus fick anmodan att bestämma mig för vilken genre mitt manus tillhörde. Var det en kärleksroman eller spänningsroman?
Jag blev ärligt sagt helt ställd, eftersom jag aldrig tänkt i de banorna. Jag ville skriva en romantisk historia som var spännande. Tror jag. Eller så råkade den bli romantisk och spännande av sig själv.
MEN, grejen är kanske att det inte håller, den där blandningen.
Jag tror att det är en typisk debutantgrej, det där att blanda. Man försöker ”skapa något nytt” i sin strävan att sticka ut och bli sedd av förlagen.
Kanske borde man lämna genreblandning åt dem som kan sitt hantverk. Alvtegen, Nesser, Larsson mfl. Och välja en enkel genre som inte krånglar till det för en.
Intressant!
Som författarcoach har jag förstås synpunkter. En debutantgrej att blanda? Det finns rasande duktiga debutanter som kan sitt hantverk, minst lika bra som Alvtegen och Nesser, men de har inget namn att skylta med – ännu.
Den som blir refuserad med argumentet ”vi har ingen aning om var vi ska placera dina romaner” måste komma ihåg en sak. Det är inte förmågan att berätta en fängslande historia det hänger på, i så fall hade man fått veta det. Det är inget skäl att sluta skriva. Sedan får man väl ta ställning till om man ska köra sitt race eller anpassa sig.
/AC