Författarens tack

En gång i tiden – i de gamla versionerna av mina böcker – hade jag en lång och omständig drapa i början av varje roman som var en blandning av tack-alla-som-hjälpt mig med boken och ledarstick.

Men efter att vid något tillfälle insett att jag glömt att ta med ett par bussiga läsare av tidiga utkast och dessutom rätt nyligen blivit helt bortglömd själv för mina riktigt banbrytande insatser för en författarkollega insåg jag att det faen inte går att ha sånt där i pappersformat. Man måste tacka alla sina inspiratörer på nätet, såklart. Då går det ju att lägga till och justera i efterhand hursomhelst.

Därför kommer jag på denna sida att omsorgsfullt tacka alla de som betytt någonting för mitt skrivande och eller mina böcker. Om du anser att du borde finnas med, men inte gör det. Gå inte och sura, ring och skäll i stället, så fixar vi det. Det är ju det den här sidan finns till för.

Tack mamma och pappa. Tack läraren Lennart Ekman i Skultuna som lärde sin äldsta dotter att läsa och lät hennes treårige polare sitta bredvid och snappa upp koden. Tack Svenska Mad för de första läsupplevelserna i den 15 år äldre brorsans rum när han var i gymnasiet på dagarna. Tack Stefan Nybacka som blev min första skrivsparring – du skrev kioskdeckarpastischer om Bärry Kejn och jag om Ray Moore, och så bytte vi med varandra och läste och garvade.  Tack Birgitta Enbohm, den första svensklärare som fick mig att verkligen trivas med skrivandet även i skolan. Tack sedan Ola Östin (och frid över ditt minne, nu när jag tyvärr får läsa att du gått vidare) för all uppmuntran på gymnasiet. Kommentaren ”det är inte bara okej; det kan faktiskt bli bra, till och med” är någonting som jag fortfarande har med mig. Det kan faktiskt bli bra. Förr eller senare. Faktiskt. Till och med.

Affärsvärldstiden gav många goda förebilder och sparringpass; chefredaktörerna Ronald och Calle som sporrade och hetsade och konkurrerade om utrymmet i tidningen inte minst. Men mest av alla – språkredigeringens rödskäggade konung Per-Olof Fridensköld vars outsinliga kärlek till det svenska språket fick mig och många fler att utvecklas från floskelkobror till stridslystna krabbor i Ivar-Lo’s anda.

I would also like to extend a profound, ”thank you, a-hole” to a number of my former colleagues at the IBD with Deutsche Morgan Grenfell for being a bunch of completely sad-assed wankers. Without you lot, I would probably have needed a coupla more years to discover the true underlying level of psychopathy in the business and the length to which some are prepared to go to protect and further their sorry selfs.

Tack Skrivakademiens Sören Bondesson som fick upp mig på bakbenen som författare på riktigt. Tack skrivarkurskollegan och sedemera goda författarkompisen Åsa Larsson för alla bollningar av i stort sett alla böcker.

Tack Stefan och Anna Palmfjord, Robert Aschberg, Ralph Lindgren, Per Jäderberg, Calle Rosén, Pieter Tham, PeO Fridensköld igen och Ann Ljungberg för manusläsning med kloka synpunkter.

Tack stora kunder, som Mats Andersson, Hans-Olov Bornemann, Lasse Höglund, Håkan Johansson, Johan Gustavsson och Owe Andersson som fick projektet Kalla Kulor och därmed mina böcker att lyfta.

Tack alla inspiratörer och konspiratörer på rikskrim, Stockholmspolisen, Hammarby Fotboll och dess ungdomssektioner, Åre, Mekonomen, ett gäng olika pokersajter och så vidare för detaljinfo där jag själv saknat insikt.

Tack alla Klöver Kungar!

Tack alla trevliga inspiratörer och kreatörer på Piratförlaget.  Ni är ett team i världsklass och vi hade kul så länge det varade.

I jobbet med Djävulens Tonsteg har jag varit ytterst lyckligt lottad. Den pensionerade polismannen Per Brixéus med kollegor tog sig tid att sitta en hel eftermiddag för att väcka minnena från Västerås Polishus. Allt som känns rätt och smart med beskrivningarna av polisarbetet på sjuttiotalet är deras förtjänst. Alla brister är mina egna.

Djävulens Tonsteg vore inte komplett utan en hjälte med ett lämpligt polisnamn som inte låter som ett ”snutnamn” (tänk kommissarie Malte Pågåker och kriminspektör Bråsved) . Tack ÄLSKADE morbror Benny Modigh – själv ex MC-polis – för utlåningen av detta vackra namn! Jag hoppas att du tycker att jag behandlar det väl?

Brorsan, Hans-Christer: tack än en gång för medicinsk rådgivning! En läkare och apotekare med kreativitet så det blir över är bland det bättre man kan ha när man vill förgifta någon.

Greg Fitzpatrick, vem bättre att tipsa kring de våta drömmarna för alla som – i likhet med sagans Benny Modigh – älskar vintagesyntar? Tack!!

Jag har haft många testläsare denna gång. Flera vänner från tiden på Fryxellska och i Skultuna har haft synpunkter på faktainnehållet och stämningarna. Bästa Caroline, Annika, Maria och Jesper har haft synpunkter på manuset i ett tidigt stadium. Kanonagenterna på Grand Agency: Maria, Lena och Peter har stöttat, hejat på och kommit med förbättringsförslag och slutligen har min redaktör Tina med fast hand och utan inlindningar gjort stordåd. Man kan med denna uppräkning fråga sig om jag gjort någonting själv.

Man tackar alltid sin familj sist, kanske är det för att det ger en möjlighet till roliga och litet ironiska efterslängar på hyllningen: Tack Camilla, Selina och Jesper för att ni finns. Och för att ni håller er ur vägen när jag skriver.