Full fart fram och tillbaka

I dagarna firar jag en sorts jubileum. Det är nämligen, ungefär, fem år sedan jag var anställd senast. Den 1 april 2008 var en sorts självständighetsdatum när jag upphörde att få lön från någon annan än mig själv. Och det går väl ganska hyggligt, tackar som frågar. Men det här skulle inte handla om det, utan om vad som hänt sedan dess. 

Det sista jag gjorde, bokstavligt talat, på finansmarknaden var att vara med om någonting alldeles oerhört. Swedbank, den mycket framsynta banken med sin fantastiska expansionsstrategi, hade just köpt TAZ-bank i Ukraina och min sista analys som bankanalytiker på HQ (frid över dess minne) skrev jag just angående det som skett på bankens kapitalmarknadsdag i Kiev. 

Hela finansmarknaden var varmt övertygad om att ingen bank som saknade en extrem tillväxtstrategi för östmarknaden skulle överleva på sikt. Ju huvudlösare, desto bättre, och Swedbank som köpt på sig baltbanker, en rysk bank och nu också en ukrainsk var populärare än Loreen multiplicerat med Prinsessan Estelle. 

Nu, när jag firar fem år i frihet, firar Swedbank också detta jubileum med att helt såga sin tidigare öststrategi och investerarkommunikatören Johannes Rudbeck, en föredömlig person, konstaterar lakoniskt: ”För att förstå det här måste man försöka sätta sig in i mentaliteten av en annan tidsanda. I den tidsandan letade alla banker efter tillväxt och såg inte riskerna”

Läs allt om hur massor med miljarder kan lekas bort av en tidsanda och en mentalitet här

…och fundera sedan på vilka misstag som görs just nu. Är det kanske att vi gör oss av med våra fantastiska tillgångar i öst? Är det något med Cypern och Grekland? Jag är säker på att vi missar något. 

Fantastiskt, men felannonserat: Senaste nytt från planeten Pudelrock

Rocken – i alla dess former – lever. Knappt har man läst en dryg spalt i DN  om gitarrgudar, så reses en klagomur på att ”bredbenta rockare som Ralf” går vidare till final i melodifestivalen. Och sedan är det dags att se Rock of Ages.

Rock of Ages är en lättsmält, feel-good & sing alongmusikal med en kärlekshistoria i botten och den smetigaste och mest lätt-trallade rocken från 80-talet som bärande tema. Musikalen är lika bedårande som en hundvalp där den glatt gläfser runt i Chinateaterns lokaler. Tokigt, tokigt och roligt.

I filmen som kom för något år sedan, fanns en gnutta av poserande och allvar. Det kändes liiitet corny. Som om inte Tom Cruise var nog. Och därför måste man först och främst hylla briljansen i att i Stockholm iscensätta alltsammans med lokalanpassad ironi. Käftslängandet mellan Kee Marcello och Johan Rheborg är ju precis det som behövs för att informera publiken om att ”ja, vi vet att ni vet att vi vet att det här är ganska pajjigt. Men fan vad roligt vi har, eller hur? ” När samme Rheborg – som håller ihop föreställningen som en slags studentspexkomframochsäj – plockar fram Musicals for Dummies i slutet av första akten och hänvisar till grundreglerna för musikaluppbyggnad blir det ju dubbelskojigt. Vi inkluderas i ambitionen att underhålla oss själva. Det är det som musikalarbetarna själva kallar för att ”riva den fjärde väggen”. Den mot publiken.

Musikaliskt sitter alltsammans som en smäck i väggen. Det fungerar på alla nivåer, verkar det. Vår unga musikalstuderande älskar alltsammans. Mor i stugan rycks med. Och den hårdrocksinbitne fadren hittar ingenting att racka ner på. Kee Marcello är så vansinnigt stark i sin roll som sig själv, långt bortom vad någon flyhänt studiogitarrist skulle klarat, att matchen är spelad på förhand. Man älskar’t. Sången sedan. Med rutinerade stjärnor som Cans och Del Pilar måste det väl hålla mer än väl?

Mycket mer än väl. Men det är ju inte Cans och Del Pilar som lämnar de mest bestående intrycken av denna afton. De har mindre roller, och de mindre roliga sångpartierna. Och man får onekligen känslan av att de mer är inryckta just för sina varumärken än för sin förmåga att leverera just de här låtarna. Cans brinner till ordentligt vid ett tillfälle, nämligen ”The Final Countdown”. Där ut-Tempestar han nästan Joey Tempest.

Tittar man på affischen för föreställningen får man ett intryck av vilka stora namn som bär showen. Efteråt vet man bättre. Det är ju i själva verket tre av de som i marknadsföringen framstår som vattenbärare, som gör allting. Bruno Mitsogiannis som unge Drew, Mari Haugen Smistad som Sherrie och Peter Johansson som Stacee Jaxx är lysande! Kanske lockar deras namn ännu inga busslaster med stickade tröjor och blommiga kjolar, men att inte ge dem större utrymme och cred i marknadsföringen är egentligen ohederligt. För vilka röstresurser! Dessutom lyckas samtliga väl med att få balans mellan sleaze och oskuldsfullhet på samma sätt som det ju faktiskt var när det begav sig.

Vi har, kort sagt, en superkväll. Morgonen efter får man förstås läsa vad Svenskans Dan Backman tycker. Och jag undrar varför någon i SvD-organisationen tycker att det är värt att slösa utrymme på någonting så uppenbart utdömt på förhand. Jag menar, vad FAN? : ”mardrömslikt utdragen mellanakt i Melodifestivalen” ”lite mer Rheborg-lustigheter än man egentligen orkar med.” Backman avslutar sin till recension förklädda uppläxning i finkultur med en patroniserande klapp på huvudet för oss svagsinta: ”ingår man i målgruppen….blir det förstås en härlig kväll”.

Nej. Vill du se och höra någonting glatt som muntrar upp, underhåller och brinner, lägg pengarna på Chinateatern! Kostnaden för en prenumeration på Svenskan motsvarar fem och en halv biljett till Rock of Ages. Money well spent. I det ena fallet.

 

 

Rapport från gitarrgudarnas Olymp

Det är någonting i dagens artikel i DN av Andreas Nordström som får mig att reagera. Kanske är det tonen. ”Vai spelar ungefär som om han parallellkopplat fingrarna med en elvisp”. Kanske är det jämförelserna mellan till exempel Eddie van Halen och ”dagens djupt fokuserade gitarrlirare”. Kanske är det strofen (om Van Halens monsterhit ”Jump”) ”Solot har ingenting med låten att göra. Det är liksom applicerat ovanpå musiken. Som ett klistermärke. Eddie van Halen spelade superfort och rekordsvårt”

Jag kan förstå journalisten. Han förstärker också sitt budskap genom att i sin bildbyline klä sig på ett sätt som antyder a) nära vänskap med ägaren av Hipstermeccat Pit Stop på Åsögatan b) en varm kärlek till rockabilly från norra Värmland c) både- och.

Alla som var med på åttiotalet (och man kan inte utesluta att journalisten var det, han ser ut att vara född på sjuttiotalet) har ett förhållande till gitarrhjältar – både verkliga och självutnämnda.  Jag avgudade dem och försökte spela som dom ibland, men hade väl då – handen på hjärtat – andra musikinstrument som sångröst, klassiskt piano och sånt, som förstaprioritering. Slitet med gitarrsolot i Judas Priests ”Breaking The Law” har lämnat bestående brosk på min själ.

Andra tröttnade säkert på att höra grabbarnas ständiga kapplirande, och några stod säkert i hörnet utan att begripa någonting. Några kom faktiskt en bit på vägen och skördade fina segrar på scenen med det.

Grejen är: ingen kom undan supergitarrübergudarna på den tiden.  Van Halen var den mest kommersiellt lyckade, men det finns ju många som i tider kunnat göra anspråk på titeln. Vår egen Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Joe Satriani, John Petrucci, Michael Angelo Batio och allt vad dom heter.

Kulturen utvecklas ju såhär i alla möjliga sammanhang: Tekniken förfinas, uttrycket förstärks, ämnesvalet breddas och så utvecklas vi i monsterfart längs ett spår tills alla möjligheter tycks uttömda. Ta hårdrocken som exempel. Gitarrgudarna är EN del av den. Tramstomtar som Gwar – utklädda till troll i olika färger – är en annan. Marilyn Manson en tredje och norska kyrkobrännare en annan.

Somligt lyckas kommersiellt som Van Halen på tekniksidan och Kiss på uttryckssidan. Annat förblir en experimentverksamhet. ”Kiss gick bra. Vad händer om vi lägger på ännu mera smink? Rätt svar: Lordi. Ojdå – det blev visst schlagerparodi”

På samma sätt är det med gitarrgudarna. Det som gjorde Van Halen framgångsrikt var ju en mängd olika saker: (läs mer om dem i min och Pär-Jörgens Heavy Metal Management ) som tajming, nyhetsvärde OCH fantastiskt gitarrspel. Sedan dess har smågrabbar och småtjejer försökt ta alla de olika komponenterna i Van Halenkonceptet ett steg till. Ett av de spåren är de unga grabbar som tävlar på YouTube med snabbare versioner av ”Humlans Flykt”.

Ett annat spår är att försöka ta den monstruösa gitarrtekniken och fortsätta att utforska musikens gränser, med musiken, snarare än teknikonanin som främsta ambition. Då hamnar vi till exempel hos Freak Guitar – Mattias IA Eklundh, som är en av Sveriges största stjärnor, alltjämt alive and freaking out, på scener över hela världen. Hans besatthet vid att hänga in ännu en nästa grej, oavsett om det är europeisk konstmusik eller indiska traditioner, i sitt spel är både underhållande, fantastisk och viktig. Sedan tar han sig själv med en god portion ironi. En av sidorna på freakguitar-sidan heter naturligtvis ”Wanking”.

Grejen är denna: på samma sätt som teknikgitarristerna alltid utvecklats, ibland under ytan, ibland på toppen av kommersialismens parnasser, sedan tidernas begynnelse (Les Paul, Django Reinhardt…) kommer de att fortsätta. Att du inte ser dem just nu, innebär inte att fenomenet inte lever och mår utmärkt.

Var inte förvånad om nästa års melodifestival innehåller en gitarrgud med ännu ett galet 30-sekunders toksolo som får en ny generation ungar att låsa in sig på pojk och flickrummen until further notice.

Gitarristerna är inte undanskuffade, inte ”reducerade till subkultur” inte redo för någon ”monter” som journalisten föreslår. Kampen mot det dåliga, skeva, fulsnygga fortsätter. Och ingen går säker.

 

 

 

Ett år utan undanflykter

Att vara Bajare är sorglöst. Att vara Bajare är att ta livet med en klackspark. En Bajare lever lika gott på motgång som medgång och om så hela A-truppen skulle förvandlas till sand, är vi gott och väl femtusen som skulle besöka, driva och hetsa ett nytt lag från omstart i division nitton fram till Allsvenskan via väl valda grusplaner. Matcherna brukar ta slut efter nittio plus tilläggstid, men det finns alltid en öl till. Och ännu en bortom den.

 

Eller hur?

 

Jag skriver det här före säsongen delvis därför att jag faktiskt är en av dom som tycker som ovan. På ett ungefär. Jag är en kortviftande gemytbajare och i mångas ögon därmed en ryggradslös ynkedom. Min kapacitet att tolerera dåliga matcher, underpresterande spelare, galna sportsliga ledare och affärsmän med huvudet under armen är aldrig så stor som när jag är mitt grönvita jag. Det skulle möjligen vara inför Melodifestivalen då, som man ständigt återvänder till trots dess bitvis bottenlösa uselhet. De som vann senast i lördags påminde ju i sin hipstermässiga ängslighet på något vis om startelvan under 2010.

 Men i år skriver jag det här för att påminna oss alla – framförallt mej själv – om att det faktiskt inte går att ha den här inställningen längre. Redan mot slutet av 2011 började det ju på något vis se bra ut. I fjol fick vi en chans att lira ihop laget och göra vad som i all rimlighet måste ses som de sista stora truppjusteringarna.

 Mitt bajennyårslöfte är att vara mer krävande, inte lika godmodig. Visserligen måste vi som människor gå vidare i livet även efter en dålig dag, och på samma sätt måste Bajaren resa sig och fortsätta vara grönvita dagen efter en skitmatch, men handen på klubbmärket: har vi inte GB-gubbat oss nog nu? Ja, alltså, du vet de där trottoar-GB-gubbarna som stod på ett stabilt fundament och sedan fjädrade om någon knuffade på dem, flög upp igen och stod där och log och vinkade.  I år vill jag se GB-gubbar som ler maliciöst och sparkar skiten ur de som knuffas, clowner som ger stormen ett finger och gärna väser åt hundar som vågar nosa på ställningen.

 

I år har Bajen ekonomin, ledningen, tränarna och truppen att ta klivet. Publiken har vi haft hela tiden. Men nu är allting faktiskt på plats. Jag är naturligtvis part i målet när jag säger att jag har stort förtroende för styrelsen, inte minst som jag via Söderkisar och Bajenborgen varit med om att tillsätta en av dem. Men jag tror dessutom att den skäggiga killen som skall utföra grejorna i praktiken är patologiskt intresserad av att det presteras på alla plan som han kontrollerar. För att inte tala om F:a Gregg, Grauers & Banda.

 Och låt oss sedan snacka om truppen. Om någon för ett år sedan sagt att vi nu skulle ha Max OCH Kennedy OCH Sundin, SAMT en hel räcka spelare som ingen kunde namnet på men alla numera inkluderar i sin aftonbön – Guldborg och Nik, för att nämna ett par OCH ha behållit Hopf, Lallet, Theorin, Rynell TILLSAMMANS med smarta förstärkningsrekryteringar av pajsare som CC och Nahir… alltså: Tjääääna!

 Och det är VI som har gjort allt det här.  Det är Bajaren på gatan som bladar upp stålarna för säsongskort på Söderstadion och Nya Söderstadion, som har gått med i Söderkisar som varit med om att finansiera både Hammarby Fotboll AB och spelartruppen, som på läktaren stöder laget i ur och skur, som tjackar tröjor och flaggor och ölunderlägg, snus, snart den återuppståndna Bajenfansbärsen, som är med i Bajen Aid, Tusenklubbar och allt vad Nacka det heter och …tja, vad det är VI som ÄR, det vet vi. Det är inte av tillfälligheter som jag har grönvita inslag i det ”familjevapen” som jag tatuerat in på vänsterarmen.

 Allt som nu återstår för att kirra uppgången är två saker:

 Vinnarskalle och flyt.

 Och det är här som The No Excuses Year of 2013 kommer in. Vi är nummer 12. Det är vi som sätter stämningen i Bajenland eftersom vi ÄR stämningen i Bajenland, eftersom vi ÄR Bajenland.

 Vi skall inte bua för minsta felpass, det är inte så jag menar. Men vi skall banne mig ha klart för oss att det inte finns mycket mer att begära av någonting just nu. Det går liksom inte att gnöla om ”fler duktiga forwards” när vi har flera i truppen och dessutom i stort sett TVÅ djävla mittfältsuppsättningar med poängspelare. Vi har som kollektiv betecknat ryggdjäveln mot väggfan.

 Om vi tar med oss den känslan in i varje match, om vi signalerar No Excuses bara litet tydligare i allt vi gör som har grönvitt signum, då kommer det här att gå vägen. Då kommer flytet.

 Uppgångssäsongen 2013 är redan på gång. Året utan undanflykter har börjat.  Och det är faktiskt inte så djävla långt kvar till premiären.

 Om du inte vill läsa skamlös reklam för det jag brinner för utöver Bajen på dagarna bör du sluta läsa här. 

Men om du vill hjälpa mitt förlag att vinna en viktig omröstning: ”Romanerna vi längtar efter” där vår storsatsning ”Underbara Helvete” (kunde ju faktiskt vara en bajentitel, men det är det inte) av Jamie McGuire ligger på en bräcklig förstaplats – bussiga du: gå in HÄR  och rösta på UNDERBARA HELVETE.  Omröstningen går ut i natt, så hetsa på. Om du känner för det, alltså. 

 

 

 

 

A record review: Poised to take it to the next level

When I first started going to Stampen’s übercrowded, legendary, meaty Blues Jam Sessions on saturday afternoons, what struck me the most – aside from the vast amounts of talent on stage – was the diversity. For some reason, Brian Kramer, Le Maitre de Ceremonies, has attracted an uniquely mixed crowd of players:  young stratplayers, old hogs with horns in various states of tuning and a few painfully awesome Singer/Songwriters. And among these, I immediately felt some kind of connection to Fanny Holm as I was invited to partake with the old tenor sax (assiduously tuned, I assure you)  in a few original compositions one misty saturday in, say, october ’10.

Now I find myself enjoying her latest record; ”Freaks, Oddities and Wonders”, and albeit neither the name, nor the record has anything to do with the Stampen sessions, I can’t help noting that the title well describes the crowd and the feeling at the place.

You can tell from the first few bars alone, that Fanny has been there and done that a few times. She has clearly mastered all the several key crafts of the S/S package. There’s the songwriting – elaborately simple tunes that hold their own against anything in the genre. There’s the playing – straightforward and to the point. There’s the voice – that might best be described by a line from the second track of the album: ”You look pretty when you’re naked, when I can see the scars”. Marianne Faithful meets Dave Johanssen of New York Dolls, perhaps? And the lyrics!  She might be a native swede, but you’ll hear nothing of the ”Per Gessle drunk with a Rhyming Dictionary” stuff that pollute the commercial radio. This is poetry, ladies and gentlemen.

All in all, this is a very …complete  album, a collection of gems well cut and displayed for what they are. A journey across the all to well known, but seldom as well described, territories of love and life. From the slightly up tempo intro track ”All the stars”, through pensive, slow pieces like ”Guns of Silence” and ”Nothing is Sacred” (the former with beautiful slide guesting by said Kramer, the latter with some stellar harp by Mats Quarfordt and another guest on slide guitar, Christer Lyssarides) to the guitar/voice only ”Strong”  and the sad but yet optimistic conclusion ”Moving On”. All well produced by Christer Jonasson at Per Ängkvist’s Real Music Studios.

If you’re into the singing/songwriting kind of music, this album is simply a must. Fanny is up there with the cream of the crop and I can’t help thinking that with this to her credit, she’s really poised to take this to the next level: first Swedish National TV and such, then World Domination.

Curious? Check her up HERE

Christer Gardell – en (öl)skum typ.

Ibland blir man ju litet butter över nyhetsvärderingen. Den förnämliga morgontidningen Dagens Industri, ristar idag in sig i butterhetspokalen med en fördömt illa övervägd baksidesartikel om ”den stackars ölentreprenören Christer Gardell”. (Till all lycka ligger den inte på nätet än) Den här personen har upptäckt att Systembolaget har en inköpsavdelning som väljer ut vilka produkter som skall säljas i monopolbutikerna. För det mesta funkar det här ganska bra. På viner av bra kvalitet, till exempel. Och är det så att någon ölentreprenör vill ha ut sina drycker i hela riket, ja, då får man förstås se till att skapa efterfrågan. Så gjorde Spendrups på 80-talet när man lanserade Old Gold, så har Brewdog gjort med sina utmärkta, roliga produkter och så gör Södra Maltfabriken. Och hundratals andra bryggare. Och dom överlever.

Man kan inte klandra Gardell för att han försöker skapa ölefterfrågan på sitt sätt. Däremot kan man klandra honom för att han tror att DI’s läsare är bänga. ”De motarbetar entreprenörer” säger Gardell. ”Som företagare kan du inte lägga ned en massa pengar på marknadsföring och samtidigt inte veta om din produkt finns tillgänglig för kunderna”  säger han också.

Jaså? ”Buhuhuuu” Jag tror att det är precis vad alla andra öltillverkare gör. Och sedan bygger man sin affär bit för bit. Idealet vore naturligtvis snabba klipp för alla. Men eftersom det inte fungerar så, får Gardell kanske överväga om han skall vara i branschen. Ty oavsett om det handlar om ett monopol eller – som i bokbranschen ett de facto-oligopol – får man faktiskt ta grundjobbet, göra hemläxan. Det hela kantrar på samma sätt som när förlag med blott några år på nacken börjar snacka om ”konspirationer” därför att deras ”omistliga” titlar inte tas in i bokhandeln, eller recenseras på de stora kultursidorna.

Gardell använder sin sedvanliga metod. Först investera, sedan skapa opinion. Han gör likadant i många sammanhang, Cevian, till exempel.  Först köpa aktier i ett börsnoterat bolag, sedan offentliggöra vilken potential det finns. One Grinpelle modus fits all.

Men jag tycker inte att Gardell skall ha någon gräddfil. Inte på Systemet och inte på DI.

********

Någonting som däremot är jättevälkomna nyheter, stort uppslagna i alla näringslivsblaskor är förstås att storföretag skall tvingas betala småföretag på 30 dagar istället för som nu på 60-120 dagar. Det är goda nyheter för småföretagen – som åtminstone slipper likviditetsrisken, även om det säkert kommer att kosta någon procent på priset på andra sidan – och goda nyheter för bankerna, som nu får flytta en del av sin utlåning från ansträngda småföretag till …ansträngda storbolag. Och rättvist, någonstans. I min egen bransch, förlagsbranschen, ligger vi ju regelbundet med 25% av omsättningen utlånad till bokhandlarna på cirkus 60-90 dagar. Eller mer, eftersom fakturorna tenderar att läggas för betalning sådär tre dagar sent, vilket förskjuter utbetalning en månad. Klart att det är roligare att kunna betala trycknotor, hyra, marknadsföring och personal med pengar från det projekt som framställts. Om detta nu genomförs är det bara att applådera just detta nederlag för alliansen. Klantigt av dem, eftersom det gav billiga poäng för oppositionen, men bra för oss snabbväxande företagare.

Jordgubbschampagne i bokform

För några helger sedan hade jag glädjen att få tillbringa en söndag i Göteborg tillsammans med Västra Bokhandelskretsen. 250 trevliga bokhandlare som var på Elite Park Hotel på Avenyyn för att lära sig mer om förlagens hösthits. Och till min stora glädje hamnade jag dessutom vid bordet bredvid Bra Böcker där en kompis, tidigare författarinna på Kalla Kulor Förlag därtill, Åsa Hellberg deltog. 

Och bland mycket annat, bytte vi böcker. Jag har länge varit nyfiken på hur Åsa skriver när hon är helt skönlitterär. Hos Kalla Kulor skrev hon ju den ärliga, självutlämnande historien ”Casanovas Kvinna”. 

Så.. glad i hågen kom jag hem med ”Sonjas Sista Vilja” i bagaget och gav mig omedelbart i kast med den. Jag insåg efter ungefär fyra sidor två saker: 1) jag tillhör inte målgruppen för Åsas historier 2) Det skiter jag i, eftersom jag gillar den som tusan ändå. 

Åsa skriver som hon är: glatt, okrångligt, optimistiskt och infallsrikt. Sonja… är en sprattlande, underhållande historia om fyra vänninor. En av dem avlider, och lämnar efter sig en mängd pengar samt ett väldigt, väldigt väldigt genomtänkt testamente som på många sätt förändrar de överlevande väninnornas liv. En kul idé, förvisso. Men framförallt väl genomförd. Det grubblas, det tas initiativ, äts god mat, njuts av utsikter och design, det shoppas, dricks skumpa och vin och det pippas eller övervägs att pippas. Rätt ofta. Och det händer grejor med kvinnorna. 

Jag läste Sonjas Sista Vilja på några dagar, den där knappa tiden man tar sig att läsa. Den närmast rann in i mig som rosévin på landet en grillvänlig sommarkväll utan mygg. 

Eller vi skruvar metaforen ett steg till:  Sonjas Sista Vilja är en gladlynt bokversion av Jordgubbschampagne. Och betyget blir förstås Fem Buteljer (och ledigt dagen efter att du konsumerat dem…)

Femtio nyanser av Harry Potter och de vittras rödvinsorgie

Så är det dags för bokmässa igen. I morgon eftermiddag går tåget mot Det Litterära Sveriges Framsida och fyra dygns pendlande mellan Svenska Mässan och Park. Ett hårt jobb, förvisso. Bokmässan är ingenting för den veke, dåligt ölsinnade eller blyge i dåliga skor. Här skräms agnarna från vettet redan under den inledande Pressnattafesten på onsdagskvällen. 

Några småsaker att tänka på.

1. Vad är Feskekörka? Enkelt: ett annat namn för International Rights Centre där förhoppningsfulla agenter, förlag och enstaka författare träffas för att fiska upp de senaste, finaste läckerbitarna. Följ hummerdoften upp till andra våningen om du vill ta dig dit.

2. Vad är en ”Monter”? Det rör sig sannolikt om en bokstav som fallit bort. Det stavas ”Monster” och är alltså ett odjur som drar resurser, äter tid, energi, förlagets yngsta och vackraste medarbetare, samt evärdeliga mängder pengar och icke släpper dig ur åsyn förrän mässan är över.

3. Kommer man hem med buksvågrar eller buksvägerskor? Alls icke. Det där är en förvrängning av termen för människor som läst samma böcker: Boksvågrar och Boksvägerskor, helt enkelt. Allt annat är elakt förtal.

4. Men ”Prassel” är ju viktigt på Bokmässan? Ja, naturligtvis. ”Prassel” är ett annat namn för de numera allt sällsyntare recensionerna av litteratur i papperstidningar som …prasslar.Allt annat är elakt förtal.

5. ”Vi sågs på Park” – ett begrepp av samma typ som ”Jag såg Springsteen på Konserthuset 1975″ – en konsert som är mest berömd för sina omvälvande demografiska effekter – något tusental gick in i konserthuset och mer än 10 000 kom ut. På samma sätt gör uppskattningsvis sjutton gånger så många människor som går in – ackumulerat under hela mässan – anspråk på att ha setts på detta Det Litterära Sveriges Framsidas Främsta Vattenhål. Denne bloggare BOR i år på Park och kommer med förlagskollegorna att följa utvecklingen noga.

6. Mingel – en felstavad variant av ”Vingel” – den gångstil som karaktäriserar bokbranschmänniskor som fuskat med kosten, eller hetsbantat, i tre veckor inför bokmässan – och sedan förtär tio oanat stora plastglas ljummet rödvin på ”Parnassen” (En ”Parnass” uppstår där två sprituella representanter för bokbranschen möts. Se punkt sju, nedan. )

7. ”Spirituell”  se ”Egen benämning på ap-rak, spritindränkt”.

8. Sociala Medier – genom diverse missuppfattningar en allt större del av bokmässan. Böcker har ju annars den fördelen att de är Extremt Asociala Medier. Se vidare: ”Håll käften, jag läser!”

9. Bakfull? En myt. Det heter ”Bokfull” och är ett tillstånd som inträder efter studium av mer än tvåtusen titlar på mindre än tre dygn. Illamående och huvudvärk kan förekomma, se även ”Nät-värk”.

10. Frukost? Hoppas oftast över.

11. Lunch? Se ”Montersnacks”.

12. Middag? Se ”Mingelsnittar”

 

Behöver du mer stöd? HÄR FINNS DE TIO BUDORDEN FÖR BOKMÄSSAN

När recensionerna trillar in…

Man är lika lycklig varje gång. När någon bryr sig, läser boken och sedan skriver om den. ”Skit samma vad dom skriver, bara dom skriver” säger vissa. Fan tro’t. Jag föredrar fina recensioner.

Igår var det alltså första recensionsdag. Det var många som valde att publicera recensioner av mina verk just då. Både den senaste, Någon Att Lita På, och föregångaren Djävulens Tonsteg. (Ja, det är kul med versaler i början på orden.

Om jag är lycklig?

Läs de här recensionerna och gissa.  (En sammanfattning av boken och recensionerna hittar du här) 

http://www.deckarhuset.se/nagon-att-lita-pa-av-hans-olov-oberg/

http://nissescherman.blogspot.se/2012/09/hans-olov-oberg-nagon-att-lita-pa.html
http://bokodysse.blogspot.se/2012/09/nagon-att-lita-pa-av-hans-olov-oberg.html

http://kashaysblogg.blogspot.se/2012/09/nagon-att-lita-pa-av-hans-olov-oberg.html
http://lottensbokblogg.wordpress.com/2012/09/17/nagon-att-lita-pa-av-hans-olov-oberg/

http://kristinasimarsbokblogg.blogg.se/2012/september/nagon-att-lita-pa-av-hans-olov-oberg.html

Speedad författare i partybestyren

Det är mycket nu. Release för ”Någon Att Lita På” äger rum hemma hos förläggaren och författaren i helgen. Massor att stå i, även om uppsåtet är att ha ett mysigt hemmahos-mingel snarare än någon pompös, stor tingeltangelparadkavalkaskad. För det skall ju bli en bra fest ändå. Och grejor måste på plats. Detaljplaneringen började redan i måndags…

…och i tisdags hände det plötsligt! Vestmanlands Läns Tidning, husorganet i Västerås, slog till med en super-recension av boken. En helsida faktiskt! Och många fina citat.

…och i onsdags hände det plötsligt. VLT slog till igen, denna gång med ett tvåsidigt porträtt av yours truly. Visst var jag beredd på att det skulle komma, men inte när och så stort.

efter den omgången undrade mamma luttrat: hur skall dom få ihop tre sidor om dig till torsdagsnumret.

…och i torsdags hände det plötsligt … att en god vän skickade över en helsida från Orkesterjournalens senaste nummer där biografin om Esbjörn Svensson Trio recenseras. På helsida, som sagt. I milt sagt goda ord.

…och i dag, fredag, händer det plötsligt att vår underbara, feta, djävliga, elaka, finfina Pek-Heavy har nominerats till Bokvideopriset 2012 i klassen barnbokvideos. Hur kul är inte det?

Snälla! gå in och rösta här:

Och nu raskt över till Systembolagsurvalet. Och uppställning av PA:t Och….