Det dröjer ännu ett tag innan allt är klart, men nu börjar vi smygsläppa litet njos om den senaste stjärnkonstellationen på blueshimlen; tecknet ”Crash & Burn”. 

Om du är född i tecknet Crash & Burn är du av åsikten att ”det är mycket nu, men det blir bättre sen”. Och som av en händelse är det just titeln på den kommande plattan (ett begränsat fåtal kanske släpps före jul, men den officiella releasekonserten hålls i slutet av januari) och….voila…titelspåret hittar du på

http://www.myspace.com/crashburnbluesband

Den femte boken om Micke Norell – ”Kreugermorden” har landat på idel bokhandelsdiskar. Det känns som att vi har känt varandra länge, jag och Micke Norell. Och den här historien har jag burit länge inom mig innan konverteringen till pappersformat blev ett faktum. Den bästa hittills, det tycker man alltid men jo…nu är det nog så.

Historien i sig är ju enkel: 

Den femte spänningsromanen om Micke Norell: en initierad,  internatio-nell bladvändare  om stora och små svek.  Åldringen Elof Edgren har hela sitt liv burit på en hemlighet, fakta som – om han bara hittar en sista pusselbit – kommer att vända upp och ned på historien om finansmannen Ivar Kreuger. När han en dag får oväntad experthjälp i sitt forskande, tvekar han inte och kort därpå är skandalen ett faktum. 

En av de som Edgren försökt intressera för sina teorier är Micke Norell, som till att börja med följer händelserna på avstånd. Men när en nära vän mördas, och Edgren sedan försvinner, ser han ingen möjlighet att stå utanför. Jakten på mördaren för honom via New York, Istanbul och en liten italiensk badort tillbaka till Stockholm och en oväntad upplösning. Kreugermorden är en historia om stora och små svek, ett debattinlägg om huruvida marknaden ”alltid har rätt” (det har den inte) och en saga om moralens gränser när nära och kära är hotade.

Köp den här!   (eller varför inte på din analoga boklåda?) eller här?

I någon mening är vi alla bokhandlare. Alla har vi ju en berättelse att framföra. Vem lyssnar? Värst är det för den som vill se sin berättelse i tryck. Frågorna från författarwannabees och förhoppningsfulla manusinskickare till Kalla Kulor Förlag och mig personligen är ju bara de många, långa berättelser om förnedring eller lycka. I just de proportioner du föreställer dig.

De senaste veckorna har förläggarlivet gått på överväxel. Bokhandelskedjorna (t ex Akademibokhandeln och Bokia)  ordnar sina halvårligen återkommande stora inköpsmötesveckor, de där förläggarna får berätta vad som kommer till våren (som nu) eller till hösten (i april) vilket förhoppningsvis genererar ordrar.

Bokhandelskedjornas inköpsgrupper består av 6-10 män och kvinnor i olika åldrar. Genomtrevliga människor med genuint bokintresse och snabba tankebanor. De får under några veckor ta del av sådär 600-1000 berättelser om nya böcker. Varje bok får i genomsnitt 90 sekunder på sig. Sedan är det nya puckar. Efter presentationerna samlas man och går igenom vad som skall köpas in. Tumme upp eller tumme ned för titeln?

Sedan skall böckerna säljas i handeln. De gör de om de har kända författarnamn på framsidan, alternativt får väldigt mycket press. Tidningsredaktionerna dignar följaktligen under recensionsex ”Hans bästa verk hittills” och pressreleaser för gerilla-PR-kampanjer: ”Kom och se när poeten biter huvudet av en fladdermus i en ironisk gest mot den Ozzy som hon häcklar i sin nya diktsamling ”Gravy Train”"

Allt det här och massor till tänker jag på när jag släntrar genom Göteborg på vägen mellan hotellet med de minimala rummen och järnvägen. Jag går förbi välskyltade akademibokhandlar, bokior och annat, tills jag plötsligt ser denna kyrkogård. Smaka på detta: ”Alla böcker 25:-” – platsen där gårdagens best- och/eller least sellers hamnar i stället för i ugnarna…..

Svar på många frågor som kommer:

1. Ja, det finns pengar i Bajenborgen. Dessutom har vi god kontakt med flera större investerare utanför självaste borgen som kan tänka sig att investera tillsammans med oss.

2. Skall vi använda dem? Naturligtvis. Men inte på vilka villkor som helst. Vi har ett dubbelt ansvar; de många tänker på i första hand är att hjälpa Hammarby Fotboll och det är naturligtvis helt självklart. MEN: vi har också åtagit oss att agera ansvarsfullt med de pengar som Söderkisar och andra placerare har anförtrott oss. Ingenting bränner i fickorna.

3. Nej, ingen i ledningen eller nyligen avhoppad UR ledningen är delägare i Bajenborgen. Och det innefattar även styrelsen.

Se två tidigare artiklar i ämnet:

http://www.barabajen.se/2009/08/bajenborgen-fragor-och-svar/

http://www.hammarbyfotboll.se/se/aktuellt/artiklar/?articleid=34669

Någonstans i dagens skörd av twitterinlägg – och här börjar jag på något vis skönja en viss nytta av twitter, även om det kräver en realtidsnärvaro – uppstår åter en diskussion om rabatterna som krävs av AdLibris och Akademibokhandeln. Oskäligt och eländigt är tendensen. Jag vill inte heller lämna stora rabatter från Kalla Kulor förlag, men någonstans får realismen också börja fästa. Vi skall självklart debattera och vi skall belysa konsekvenserna av de ökande rabatterna för förlagen.

Men det som ärÄR. Jättarna i varje bransch kommer alltid alltid alltid att kräva blod från de mindre aktörernas förstfödda. De stora sätter villkoren tills nya livsformer har ihjäl dem. #riptrex .

Hur kan små förlag överleva ändå? Grundrecepten är:

DEFENSIVA:

1. Måste alla titlar verkligen ges ut? Har de verkligen en plats på hyllorna? Fundera ordentligt på det.

2. Hur många anställa har förlaget? Vad kan göras av frilansare? (tips: behövs *någon* anställd? )

3. Vilka kostnader kan förhandlas om till andelar i ett visst bokprojekt med underleverantörer?

OFFENSIVA:

1. Undersök noga vilka målgrupper som kan nås utanför bokhandeln. En bok om skomakeriets historia kanske kan säljas via skohandlarna? Att driva förlag är att försäljningsmässigt aldrig bliva vid sin läst.

2. Kan handeln vara intresserad av att satsa extra på några böcker med riktig bästsäljarpotential? Gör ett specialprojekt som kanske kan finansiera många mindre lönsamma hjärteprojekt.

3. Handen på hjärtat, när gjorde du någonting extra för någon av dina titlar rent publicitetsmässigt senast? inte en extra recensionsbok till Nya Fogdö Allehanda, utan någonting riktigt kreativt, innerligt, brinnande superduperextra?

Slutsats: halvera kostnaderna, jobba tre gånger så hårt. Det gör dagispersonal, sjukvårdsbiträden, busschaufförer, lärare och verkställande direktörer. Varför inte vi i förlagsbranschen?

Man funderar ju på vartåt det barkar för Bajen. Jag har funderat en del de senaste veckorna…eller, ja, stora delar av säsongen. Typ. Jag är inte mer förtjust än någon annan i att det ser ut som skit för bajen på många plan, men kan man inte vända på’t och säga att vi har ett guldläge att skapa någonting bra och långsiktigt? 

1. Vi saknar ledare, visst. Men det betyder också att vi har en helt öppen och krismedveten organisation som faktiskt kan byggas på ett sätt som håller flera decennier.

2. Såvitt jag kan begripa, har vi fortfarande en arena på gång

3. Såvitt jag ser, finns Bajenborgen fortfarande där.

4. Vi har aldrig – bortsett från enstaka våldsverkare – haft ett så väl samarbetande supporterkollektiv.

5. Oavsett om vi åker ut eller ej, (we wish not) så är vi bajenmässiga Underdogs igen.

6. Om rök indikerar eld, är ägandet i klubben för AEG’s del inte hugget i sten längre.  

Mitt uppdrag till styrelsen är lika enkelt och rakt som den fotboll som TÅ vill spela: rekrytera ett team;  en riktigt samspelt VD och styrelseordförande, två vinnarskallar som tillsammans rekryterar en tränare som man kan tro på! Då borde vi kunna få ett läge  där alla jobbar åt samma håll, där kostnaderna är slimmade och åter/tillväxten riktigt bra. Å så blire SM-guld inte senare än 2012. Samt många år därefter.

Aaaaargh! Nu har jag läst det igen och igen och igen och morgonen har knappt börjat, och jag vill göra illa någon (ehuru inte de två tredjedelar av min familj som inte är i Australien utan sitter mittemot mig vid frukost- och tidningsläsarbordet).

Redan när jag var ekonomijournalist på Affärsvärlden (inte långt efter att Pterodaktylerna dött ut, således) häcklades floskeln. Man ansåg att den var en sorts lösskägg som yngre (men för all del också äldre, rentav någon skäggprydd) låtsasjournalister hävde ur sig för att låta vederhäftiga.

”Upp till bevis”

När jag inte själv kan räkna ut hur det går. När jag inte själv törs skriva: ”Annika Falkengren verkar ha tänkt helt rätt om hon vill ha upp lönsamheten i SEB utan att lyfta ett finger. Den här satsningen på att bankkunderna skall förvara pengarna själva i spargrisen, betala allt kontant, själva springa till skattmasen och betala räkningarna och sedan skicka in trehundra bagis i månaden till banken” och därmed faktiskt ta plats i min egen analys, stå för mina tankar och liksom ORKA tänka färdigt innan jag solkar ned läsarens inre med mitt blaj…då skriver jag i stället det.

Jag skriver ”strategin förefaller intressant, men nu är det UPP TILL BEVIS för den hårt ansatta ledningen för SEB med Annika Falkengren i spetsen”.

Jag skulle också kunna skriva, ”jo, fan, ba’ s’att nu har jag typ s’här läst, liksom, allt som eeeeeeh…banken skriver, s’att….nu ere alltså Upp Till Bevis”

Upp till bevis. Vad är det för djävla alibianalys? Det är ju för helvete upp till bevis hela tiden. Livet är ett enda långt upp till bevis, så varför skriva oss det på näsan bara litet så som då?

Glöm inte att andas medans du läser den här artikeln. Skölj av med vatten det du tvålar in.

Här slutar bloggsticket, nu är det Upp Till Bevis för dig att leva efter detta.

Högsjösnipan Klara har ånyo tagit plats i sitt under gemytliga former med nära nära vänner monterade båthus på Långholmen. Och jag drabbas av en tanke om rikedom.

Vissa har många, andra har få; men oavsett är vi nog till mans beroende av goda vänner. Jag snackar inte om de i och för sig väldigt trevliga mingel och vingelvännerna utan de där nära, som alltid finns där på ett sätt som inte ens släktband kan motivera. Riktiga polare. Killar och tjejer som man kan snacka fram gryningen med, eller hålla tyst i timmar tillsammans med. De som möter din blick med själens fasta handslag och håller kvar den utan oro eftersom alla inblandade vet vad som finns på ömse sidor om ögonvitorna.

Jag har haft tur. Har försökt att vara en god vän själv; en sån där som flyttar på plikter för att ta ett tvåtimmarssamtal från polaren i själsnöd, som bjuder in igen fast det kanske inte var formellt min tur, därför att vem håller räkningen på sånt under en livstid, och som framförallt: försöker.

Redan för sådär ett par decennier sedan gick det här med innebörden av verklig vänskap upp för mig. Det var när vi rensade min fars dödsbo, blev försenade hem, fastnade i trafiken och plötsligt helt otroligt oplanerat insåg att vi nog inte skulle komma till Stockholm förrän klockan 02.00 en måndag morgon med en flyttbuss som bland mycket annat innehöll ett piano.  Ringde en polare, som i sin tur ringde fem andra och när vi angör Södermalm, står där sex lyftbenägna kompisar som på en kvart tömt lastbilen och fått upp hela skiten i vår lägenhet. Inklusive det bängliga pianot.

När livsval skall dryftas, när pysventilen lyfter och det inte finns någon annanstans att ta vägen; alltid finns dom där. Och jag för dem. I nöd, men också i lust: barrundor, resor, fester, galna projekt och träningsoffensiver.  Utan att vi lovat varandra någonting inför någon högre makt än den starkaste jordiska; vänskapen.

Ingen kontoplan i världen fångar sånt här. Så, vänskap befrämjar inte bara hälsa, det är skattefritt också.

Nu är det utrett: såhär ser tio-i-topp för bästsäljarna år 2025 ut. Remember where you read it first!

Ett nytt bevis på marknadens förgänglighet lämnas oss idag, då härmed tillkännagives att följande fantastiska restaurang med sin otroligt underbara ”Antipasti Misti”-platta (ovan)klappat igen portarna och uppstår med nytt koncept under ny regim, nämligen: Restaurang Cibo på Åsögatan, arvtagare till (och mycket, mycket skönare stajl än svikaren) Lo Scudetto.  Åt dina händer, o herre marknad, överlämnar vi dess själ och ber om snar återuppståndelse.

Amen.