Det skall ju bara huggas och mothuggas. Fajten blir till ändamålet. Som blir det gemensamma självmålet. Och egentligen är mitt budskap precis detsamma som när man snackar om kattburar på balkonger i Bostadsrättsföreningen Från Helvetet: vad sägs om litet sunt förnuft, litet varstans?

Jag är en ovanligt borgerlig kulturarbetare. Och jag är en ovanligt okapitalistisk räknenisse. Jag tycker att staten skall stödja Fasching och jag vill att det skall finnas mängder av gemensam kultur som vi kan enas runt. Jag tycker att förslaget att avgiftsbelägga fotbollsklubbar i vissa regioner för polisbevakning är helgalet. Men jag tänker inte se ner på kulturutövare som försöker göra affär av sin konst. Och jag tänker verkligen se ner på de som utan att anstränga sig vill leva på den gemensamma kassan, genom att kräva bidrag för sin konst, eller sin existens utan att ha försökt själva.

Poängen är: det går inte att vara helhjärtat cyklopskt ”vänster” eller ”höger” och fortfarande vara en rimlig människa.

Om kulturupproret verkligen ville göra nytta, kunde de väl verka för en flytt av Saabfabriken till Skansen.

En av de grejor jag funderar över just nu är hur man skall sammanfatta förlagets historia. Jag minns att Piratförlaget delade ut en liten triumferande bok på sitt tioårsjubileum. Det skall vi med andra ord inte göra.

Så läste jag en betraktelse från Debutantbloggen, skriven av den förtjusande Pernilla Alm. Och då slog det mig: kanske skall vi dela med oss av våra topp tio erfarenheter eller något liknande på kalaset och under denna tioårsjubileumsvår? Låt oss prova.

Kalla Kulors jubileumstips #1: Tänk på att förlagspersonalen också är människor.

Så det åtråvärda förlagskontraktet är underskrivet och processen igång. Du lutar dig tillbaks och drömmer om ett lojt författarliv under palmerna. Så kommer första reaktionen från förlaget. ”Såhär vill vi att du förändrar i ditt manus”.

Hur reagerar du? Som förläggare har jag sett fler reaktioner än det finns författare. Som författare har jag reagerat väldigt olika på olika typer av feedback. Med vissa redaktörer har jag känt besvikelse. ”Blev det inte fler rödmarkeringar?”

Det är ju nämligen såhär, att förlagspersonalen också är människor. Alla har sin yrkesstolthet. PR-personen, redaktören, korrläsaren, förlagschefen, säljaren… alla känner att de brinner för sin uppgift. Du är författaren, du är ”produkten”, visst. Men ödmjukhet är en riktigt, riktigt bra grej. Det är ju inte bara ETT bokprojekt. Det blir om du och marknaden vill ganska många till. Kanske med samma förlag om ni trivs ihop. Och om du spelar dina kort rätt. Kanske en livslång relation mellan förläggare och författare?

Som författare kan man reagera på litet olika sätt på feedbacken:

1. ÅNGEST. ”Å nej, förstår ni inte det briljanta med att ta in Gittan, 37, som budskapsbärare mellan personerna A och B? Skall jag stryka henne? Jag som äääääälskar henne!  Snälla, kan ni inte bara trycka upp boken som den är?

2. FÖRNEKELSE. ”Redaktören har uppenbarligen inte förstått någonting. Men jag är inte förvånad. Jag är ju man, 40+ och hon är bara en snärta på 35. Må vara med tio års redaktörsvana och dubbla litteraturexamina. Jag är å andra sidan civilingenjör, så jag vet vad jag snackar om när jag ägnar tre sidor åt att beskriva mina telefonväxlar. Och jag skall säga er, att VARJE detalj är HELT korrekt!

3. STRESS.  Det värsta jag som redaktör varit med om, någonsin, var när jag efter tjugo timmars manusanalyserande och två timmars diskussion med författaren fick tillbaks ett ”åkej, du har förmodligen rätt. Du har alla ändringar i morgon”. ”I morgon”, ville jag vråla. I MORGON?? Jag vill att du skall ägna VECKOR åt att fundera över det jag sagt. Du måste plocka ut två handlingstrådar, stoppa in en ny, gestalta om flera av huvudpersonerna och dessutom ägna stor tid åt skurkligans motiv. Det är INTE klart i MORGON!!. Men jag inser att författaren naturligtvis led av en ohygglig prestationsstress. Sådant får man som redaktör hantera och skicka tillbaks texten tålmodigt sex gånger.

4. ÅNGEST #2.  ”Gör det mer spännande i kapitel fyra, sa redaktören. Kan jag det?” Ett råd. Försök. Så mycket det går. Fundera över vad som egentligen behövs för att lyfta scenen. Om du inte förstår, rådfråga redaktören igen. Och igen. Det är ju ni tillsammans som skall göra’t.

Idealt har vi ju alla olika roller i förlagsprocessen. Alla är specialister på sin roll och kanske är det så att du som författare mår bra av att få din text omstöpt av någon som lever för just att stöpa om texter. Ja, redaktören vet extremt väl vilket ansvar den har. Jag lovar. Själv har jag aldrig mått så bra som när jag i mitt senaste redaktörssamarbete fick så mycket stryk för mina formuleringar, mina handlingstrådar och i stort sett allting, att jag först inte trodde att jag någonsin skulle hämta mig. Men slutresultatet blev riktigt, riktigt lyckat tycker jag själv. Och detta endast för att jag släppte all fånig värdighet, alla ”jag vet bäst”ismer och kavlade upp ärmarna ordentligt. Gör det du med.

Anmäl dig till hoo ( ätt ) kallakulor.com snarast!

Lång version:

Kan man verkligen lära sig att skriva deckare?

Svaret är: självfallet!

Finns det någon kurs som kan
garantera försäljningsframgångar och ett självförsörjande författarliv?

Nix. Lika litet som Handelshögskolan garanterat gör dig till VD för ett börsbolag, trots att den ger dig hyggliga förutsättningar för att bli det.

Vår poäng är: med BMW-12  får du alla verktyg du behöver för att därefter, med tillsättande av lämpliga mängder blod, svett och tårar, skriva en roman som är bättre än 95% av allting som kommer till förlagen. De resterande fem procenten handlar om talang. Men den har du ju – eller hur?

Med andra ord: vi lovar att du efter genomgången kurs kommer att veta vad du skall göra och hur du skall göra, för att uppfylla dina deckarförfattarambitioner. Sedan blir det din uppgift att realisera drömmarna.

Hur gör vi?

Några grundläggande saker först:

a.. Vi jobbar med relativt små grupper, maximalt åtta elever och helst färre. Alla syns. Väldigt. Väl.
Och det är roligt.

b.. Tempot är högt. Vi går igenom cirka en miljard korta, intensiva uppgifter under vår tid tillsammans. Lunchuppgifter och kvällsuppgifter är legio. Vi utnyttjar alltid omkringliggande miljöer och personliga erfarenheter till max.

c.. Du får alla chanser i världen att ta för dig och visa upp din fantasi och din formuleringsförmåga

d.. Du får nästan ingen chans alls att drabbas av skrivkramp och dåligt idéflöde.

e.. Vi håller en vänlig och konstruktiv ton under hela kursen. Både mellan kursdeltagare och magistern och kursdeltagarna emellan. Vi vet att många kurser leds av personer som använder deltagare som trampolin för sitt eget självförtroende. Så icke vi. Ingenting är fel, men ingenting är heller så rätt att det inte går att utveckla.

f.. Du lär dig både av magistern och av hur de andra kursdeltagarna löser sina uppgifter.

g.. Vi skriver i den form som passar oss bäst. Om du tänker och skapar lättast med penna och papper – gör det. Om du föredrar datorn, använd den.

Vilka är verktygen?

Under veckan tillsammans går vi igenom en myriad olika aspekter på författandet:

a.. Vi utgår från diskussioner om författarton, språk, styrka i berättelsen, olika typer av spänningsromaner och vad som passar var.

b.. Anslag och inledning – hur blir det bra? Prolog eller ej?

c.. Kryddor – för och emot ”skurkpresens” med mera.

d.. Berättarperspektiv – hur väljer jag? Kan man blanda?

e.. Hur skapas närvaro i texten? Att skriva för alla sinnen.

f.. Gestaltning: hur vi visar läsaren vad vi menar i stället för att bara meddela det.

g.. Dialog och vad den säger om personerna.

h.. Metaforer eller ej?

i.. Personbeskrivningar & Persongallerier

j.. Jaktscener – hur man höjer spänningen och tempot

k.. Sexscener – det svåraste som finns? Ett nödvändigt ont? Kul?

l.. Miljöer på olika sätt. Detaljnivå och språkkänsla i beskrivningarna

m.. Intrigstruktur – en heldag med studier av olika författares grepp i berömda och väl säljande romaner. Brukar vara den mest uppskattade programpunkten!!

Detta är förstås bara exempel. Men minns att varje punkt lätt kan fylla en veckas, eller ett års skrivarbete för den som vill behärska ”allt”.

Förkunskaper?

a.. Inför kursen får du en lista på ett gäng romaner som bör vara lästa innan kursen börjar – detta
eftersom vi diskuterar nyliga bästsäljare och några av klassikerna flitigt under vårt gemensamma arbete. Vad skulle Agatha Christie gjort här? Hur skulle Jens Lapidus eller Åsa Larsson formulerat detta?

b.. Du bör ha en uppfattning om vad du vill/önskar/drömmer om med ditt blivande författarskap.

c.. Djävlar anamma, sinne för humor, skrivlust och uthållighet i barlivet förutsätts.

Vad har tidigare deltagare tyckt?

Inte för att man skall skryta. Men den enda aspekt som inte har fått 5 poäng av 5 av samtliga deltagare de senaste två åren var tempot som av en deltagare (som återvände året därpå och då gav kursen högsta betyg ur alla vinklar) upplevdes som litet högt. Det är vi litet stolta över, faktiskt!

Finns någon fler bonus?

Att delta i en kurs med förläggare/författare/redaktörer i kursledningen innebär också enorma möjligheter för personlig, målinriktad, strategisk feedback. Som regel avslutar vi kursen med att varje kursdeltagare får en halvtimmes personlig coachning baserad på vad som gjorts och tyckts under kursen.
Idén är att detta skall tjäna som en personlig strategi för det kommande (eller pågående) romanarbetet.

Varför blir man författare? Det är egentligen rätt omöjligt att föreställa sig att NÅGON överhuvudtaget skulle vilja ge sig in på’t. Om man tänker litet, alltså. De svenska förlagen får – uppskattningarna varierar – mellan 5000 och 12 000 manus varje år från förhoppningsfulla wanna- gonna- och nevergonnabees. Av dessa blir kanske tio accepterade. Av de här tio funkar förmodligen bara hälften så väl så att det blir en andra bok. Så… 5 chanser på 10 000. Jämfört med Lotto är oddsen förmodligen hyggliga. Men när det handlar om frukten av något års arbete, eller kanske TIO års arbete?

Säg sedan att du blir accepterad? Allt färdigt och lyckliga i alla sina dagar? Icke. Alls. Det är ju NU jobbet börjar. Antagningsbeviset är avsparken på första träningsmatchen för säsongen i bister snöstorm, inte SM-guld-festen med cigarrer både här och där.

Om man tänker såhär: skulle en kirurg, en parkeringsvakt eller en byggarbetare acceptera författarens lönevillkor? ”Varsågod, här har du ett litet förskott som ett kvitto på att du jobbat hårt för oss i ett år. Om ytterligare ett år ser vi om ditt arbete gick att sälja till tillräckligt bra pris, sedan räknar vi ihop det och ytterligare ett halvår efter det får du resterande betalning för jobbet. Om det blir någon alltså. Och helst mot faktura.

Det är ganska enkelt att analysera de som blir författare. De är KNÄPPA, FOKUSERADE och PASSIONSDRIVNA. Och om ni fortfarande är intresserade tänkte jag nu berätta litet om min senaste roman….

Ungefär sådär alltså. Detta sagt som en liten reaktion på den senaste tidens bloggande i författarkretsar om förlagen och dess manusläsningsetik och refuseringsbreven och allt detta.  Min farsa, som var en wannabe konsertviolinist gav mig det ultimata rådet för alla konstnärer redan när jag var en liten späding: ”Om du kan tänka dig att göra någonting annat – gör det”.

Så. Mina Dirham i debatten är härmed levererade.

Kommersialismen är på återtåg, så mycket är klart. Carema är roten till allt ont. Inklusive problemen med tv-eken. Zlatan däremot: vilken helyllekille och man unnar honom verkligen att sälja 300 000 inbundna böcker till svenska fotbollsfans. Naturligtvis kommer alla intäkter från det projektet att stanna i Sverige, inte hamna i något italienskt skatteparadis. Eller kan Zlatan också ha skatteplanerat? Har någon vägt hans bok? Har någon vägt Prinsens före detta scampi- numera sorgligt klena räk-sallad? Den väger lättare än ett riskkapitalistsamvete, den.

Ja, det är faktiskt inte ordning på någonting. Kanske borde man skylla på Grekland. Eller han den där franske horbocken.

Annat var det när Åby Ericsson ledde fotbollslandslaget. Då kunde man alltid spela piano och sjunga tillsammans.

Öberg, Hans-Olov. Djävulens tonsteg. Kalla kulor. 216 s. Häftad.

En ovanlig och ovanligt bra kriminalbok. Några av huvudpersonerna är elever och körsångare i Fryxellska skolan i Västerås. Andra huvudpersoner finns i domkyrkomiljön och några är poliser och en är kvinnlig reporter på VLT. Jimmy, naturbegåvad solist i gosskören, hittas mördad i domkyrkan. Elias Fagervik, Jimmys klass- och körkompis samt solistrival, är bokens verkliga huvudperson tillsammans med polisinspektören Benny Modigh i denna första bok i en väntad trilogi. Handlingen har en spännande dramaturgi som finns redan i kapitelrubrikernas tidsangivelser. Mordmisstankarna riktas mot flera håll, men ytterligare ett mord väcker misstanken att det rör sig om två mördare. Miljön med domkyrkan i centrum är djupt levande, liksom personteckningen som är mycket nyanserad och karakteriserande. Boken är god jordmån för reflektioner om godhet och ondska och om handlingspersonernas ondska är verklighetstrogen eller ej. Språket är utmärkt, läsvänligt och träffande, särskilt ungdomsjargongen. Författaren Hans-Olov Öbergs musikkunskap är påfallande och betydelsefull för intrigen.- Boken recenserades av Olle Grönstedt i BTJ-häfte 22:2011.

An unusual, and unusually good crime story. Some of the main characters are students and choir singers at The Fryxellska School in Västerås. Other main characters are found around the cathedral of Västerås, some belong to the police force and one is a female reporter at VLT. Jimmy, talented soloist in the boy’s choir, is discovered slain in the cathedral. Elias Fagervik, class- and choirmate of Jimmys (as well as rival soloist in the choir) is the real main character in the story, together with Detective Sergeant Benny Modigh in this first novel of a planned trilogy. The plot has an exciting dramaturgy, already evident in the time notations of the chapter titles. The murder clues point in many different directions, but when a second murder occurs, the suspicion of a second murderer arises. The environment, focused around the cathedral, feels deeply alive, as is the characterization – well nuanced and clear. The novel provides ample opportunity for reflections about man’s inherent good and evil and the question of the main characters qualities from this perspective. The language is excellent – reads well and is to-the-point, especially the youth’s lingo. The author Hans-Olov Öberg’s knowledge of music is very much evident and contributes greatly to the intrigue.

Inlägget följer – och det måste jag någonstans uppskatta – krishanteringsformulär 1A för situationen När Du Dabbat Dig Rejält. Och det kunde ha varit riktigt bra.

Men redan i första meningen visar Ninna att hon inte förstått skälet till reaktionerna, eftersom hon skriver:

”De senaste dagarna har jag mötts av starka reaktioner från Hammarbysupportrar med anledning av att Djurgården nu har bekräftat att de vill flytta till Stockholmsarenan 2013.”

Så är det ju inte. Hon möttes av starka reaktioner därför att hon 1) välkomnade Djurgården att sätta sin prägel på arenan 2) hade mage att påstå att Djurgården inte skulle vara lika otäckt som ”AIK” eftersom hon (då) inte mottagit några reaktioner från Hammarbyhåll. Well… reaktionerna har anlänt.  

I dagens inlägg fortsätter Ninna att berätta om de reaktioner hon fått och om reaktioner som kliver en bra bit över gränsen. Jag håller HELT med henne om att det inte är okej att hota henne som person eller kränka henne med olika tillmälen. Punkt.

Vidare: Som sig bör när ett uttalande vållar debatt, anser sig Ninna antingen felciterad, hårdvinklad eller lösryckt ehuru korrekt citerad:

Eftersom det här är en så laddad fråga, så har också media valt att vinkla väldigt hårt. Det är som säkert många förstår mycket svårt att själv styra över hur man citeras och framställs i media. Det blir lätt fel om uttalanden tas ur sitt sammanhang. 

Jaha? Så i vilka stycken är du felciterad? Eller lösryckt? Vad menade du egentligen?

Därefter tar Ninna upp bakgrunden till bygget av Nya Söderstadion som hon envisas med att kalla ”Stockholmsarenan”. Bortsett från en ren faktabakgrund säger Ninna ”Vi var tydliga från allra första början att Stockholmsarenan är öppen för samtliga lag inom Stockholmsfotbollen som vill spela där.”

Jag har inte all information i den frågan. Men det har inte förekommit någon arbetsgrupp tillsammans med någon av de andra Stockholmsklubbarna eller dess fangrupperingar om hur saker och ting skall utformas. Det arbete som gjorts – rätta mig den som kan bevisa att jag har fel – för att skapa ideala förutsättningar för fotboll på Nya Söderstadion, har gjorts av Hammarby Fotboll och Hammarbys fans.  Och det är inga småsaker som har åstadkommits i det arbetet, tvärtom har Hammarby svarat för många förbättringar som är av avgörande betydelse för arenans framtida användning och lönsamhet. Med andra ord: det finns troligen någonstans ett policydokument som kan visa att Ninna inte far med direkt osanning i påståendet, men det konkludenta handlandet från AEG’s sida ”Hammarby har suttit med vid ritbordet från dag ett” antyder onekligen att det är för Hammarbybruk när det gäller fotbollsarrangemang som arenan utformats. Och då blir det naturligtvis magstarkt att hälsa Djurgården välkommet att ”sätta sin prägel” på arenan. Eller skall vi bara vara tacksamma och hålla snattran för att vi fått vara med och hjälpa till på ett sätt som gynnat både Hammarby och – inte minst – AEG?

Härefter gör Ninna en liten utflykt i retoriskt syfte där hon berättar om de bra saker som AEG gör just nu för Hammarby. Jag gillar att se att det görs många saker för att stabilisera klubbens ekonomi. Huruvida detta kommer att ge resultat eller ej, återstår att se. Det vi hittills kan mäta, dock, är två ting: 1) att Hammarby Fotboll för AEG varit en rätt billig inträdesbiljett för att FÅ driften av hela Globenområdet. 2) Att de tidigare tre ledamöterna som arbetat för AEG i Hammarby Fotbolls styrelse INTE gjort ett bra jobb. (Låt oss vara överens om detta utan att gå in i pajkastning. Och ja, jag håller för övrigt med om att många av de ledamöter som varit utsedda av Hammarby IF FF inte heller gjort ett särdeles grannlaga jobb. I annat fall hade vi inte varit med klubben och dess ekonomi på den plats där vi nu är. )

Jag tror att de nya representanterna för AEG gör bättre ifrån sig än de tidigare i styrelsejobbet. Men det är på tok för tidigt för en utvärdering. Och då är det naturligtvis extra olyckligt med Ninnas uttalanden. Lösryckta, felciterade, hårdvinklade eller ej.

Sedan kommer en liten fuling. Hon ”förstår” vår situation men säger ”Det är dock under den förutsättningen som Stockholmsarenan byggs, det är en multifunktionsarena för alla Stockholmare”.

Ack, dessa politiska uttalanden. Ack dessa försök att slingra sig ur sakfrågan: Har någon ifrågasatt att detta skulle bli en multifunktionsarena för alla Stockholmare? Nix. Vi välkomnar Rugby, Hockey, Monstertruckar, ZZ Top, Juholt-on-Ice och alla andra arrangemang med öppna armar. Utom AIK fotboll och Djurgården fotboll i egenskap av ”hemmalag”. Och det vi diskuterar rör MINDRE än 10% av arenans potentiella intäkter. Djurgården är inte kända för att ha en stor hemmapublik, ens i Allsvenskan. Det lär finnas gott om andra arrangemang att lansera med väsentligt högre intäktspotential.

I slutet av inlägget gör Ninna rutinerat det alla utsatta för skitstormar gör: hon vinner tid. Hon berättar om kontakter med Bajen Fans. Jag väntar på Bajenfansens bild av det mötet. Hon säger: Som i alla tider av förändring så är information viktigt och vi tar på oss att bli bättre på den biten.  

Jamen, vad fint! Och så utlovas det informationsmöten. Det skall bli intressant.

Så vad skall man egentligen tycka?

1. Det är bra att hon tar bladet från munnen och försöker ge sin bild. Även om det blir slirigt, snubbligt och i några fall direkt osant så försöker hon i alla fall göra någonting mindre ovettigt av läget.  Det är en av de saker jag efterlyste i mitt förra inlägg.

2. Hennes argument håller definitivt inte hela vägen. Som om någon väntat sig det.

3.  Måste Ninna avgå ur Hammarby Fotboll AB’s styrelse ? Juryn är ute fram till och med det utlovade informationsmötet. Återkommer om detta.

Hej Ninna,

Men eftersom du brinner för ”det här med litteratur” tänkte vi  i kretsen runt Kalla Kulor Förlag göra ett inlägg i debatten kring var värdet egentligen skapas i förlagsbranschen.  Vi förväntar oss flitigt med kommentarer och tycker inte själva att det vi presenterar är någon oruckbar sanning, snarare ett första utkast för att tillsammans komma hemligheten på spåren.  Beskrivningen är avsiktligt gjord ur FÖRLAGS-perspektivet. Ett liknande inlägg fast på författarsidan skulle vi förstås också kunna skriva. Efter mässan, dårå.

En bok (och vi talar här om fysisk bok) är en lättrörlig konsumentprodukt som kräver relativt stort hyllutrymme, har höga distributionskostnader per slutpriskrona, och få om ens några möjligheter till produktionseffektivisiering. Böckerna slåss om förströelsemarknaden med ALLT: innebandy, sex, fotbollsderbyn, frimärkssamling, motortrimmning, film, tevespel, facebook och då har vi inte ens kommit in på de ANDRA böckerna samma år.

Låter det desperat? Japp. Desperationsgraden står i nära proportion mot kostnaden för en monter på Bokmässan och mot vad de dominerande förlagen investerar i sin närvaro där. Om du undrar varför folk springer omkring i kycklingdräkter med stjärtlucka och bjuder på godis och raggar på bokhoror i gångarna på Bokmässan denna vecka.

Men var skapas egentligen värdet?

Allting börjar med IDÈN  Alla böcker är inte bra idéer. Och om du då betänker att det är ungefär var tusende bokidé som blir verklighet, inser du hur många DÅLIGA bokidéer som finns. Därför är idén i sig viktig. Oavsett om det är en skönlitterär bok eller en fackbok blir idén viktig.  Allt annat lika kan man ju tro att Sanningen om Konungens Kvinnoaffärer är en bättre idé än ett praktverk i fyrfärg kallat ”Macarons för kreativa hundägare”  På det stora hela skulle vi säga att bokens idé motsvarar i runda slängar TIO procent av värdet i ett bokprojekt.

Själva skrivandet då? Här måste vi skilja på skön- och facklitteratur. Kompetenta skribenter finns det mängder av.  Riktigt konstnärligt begåvade skönlitterära författare finns det många, men skriver de rätt saker? Fackskribenter går det i regel tolv av på dussinet. Men ju mer specialiserat ämne, desto svårare att finna exakt rätt. Skall du skriva ”sanningen om HQ Bank” bör du sannolikt välja någon av det tjog som har en relation till HQ på något vis. Skönlitterära verk, kommer i regel med skribent som är en del av verket. Valmöjligheterna är små. Men varför inte? Har någon någonsin försökt ringa en erkänt duktig deckarförfattare med ett synopsis som denne skulle kunna använda?  I skönlitteraturen är värdet av skrivandet mycket stort. I facklitteraturen, beroende på specialiseringsgrad… lägre. Vi får återkomma till procenttalen litet längre ned om du överhuvudtaget tycker att det är intressant?

Produktionen?  Nej, utöver transportsträckan från ord till papper, tillför produktionen bara lagom mycket.  Återigen – vilket verk talar vi om? Ett praktverk som är mestadels layout är naturligtvis otroligt produktionskänsligt. Om inte, handlar det om att uppfylla grundkraven för hygien i litteraturbranschen: helt, rent, snyggt, välkorrat, och levererat till alla intressenter i god tid utan slumpartad stress.  5% av värdet, kanske?

Finansiering? Utan pengar ingen bok. Utan risktagande ingen bok. Utan ekonomisk kontroll av kassaflödet under resans gång ingen bok. Men det här är barnsaker. Den som kan hålla ordning på sin veckopeng och dessutom spara för större inköp från veckopengen till sommarlovet och julklapparna SKALL kunna sköta ett förlag. Dessvärre är det inte alla som kan räkna så väl. Men ärligt talat – finansieringssidan kan inte svara för många procent av värdet av ett bokprojekt. Jag nämner den för fullständighets skull, men det är inte pengarna som gör projektet. De ger dig tillträde till pokerbordet men det är andra saker som avgör om du tar potten.

Och sedan? Boken är påhittad, skriven och tryckt och ligger nu på pallar utanför din dörr. Saknar vi något?

Jag tror att det är här hemligheten ligger.

SÄLJ

 MARKNADSFÖRING

 PR

Samt ”Den Hemliga Ingrediensen”

Utan sälj – ingen produktsuccé. Jo, naturligtvis finns undantag av Da Vincikodstyp.  Givna hits som bygger på tidigare författarsuccéer eller de där mystiska superhitsen som läsarna ”bara tar till sig”. Men i grund och botten handlar väldigt mycket om kampen om hyllutrymmet.  Hur får du överhuvudtaget din bok exponerad i handeln om du inte vet vem som bestämmer vad som kommer in? Hur får du boken längst fram på ett podium i Gallerian om du förlorar kampen mot de andra tio titlarna samma vår på temat ”Tulpanarrangemang behöver kärlek” ?

Säljet tar dig in i butiken.

Marknadsföring och PR tar dig UT ur butiken. Och det är ju ner i läsarens kasse och upp på nattygsbordet du vill? Det är en stor skillnad på skicklighet och verkansgrad av olika förlagssatsningar och ickesatsningar på det här området. PR-området, som när Kalla Kulor Förlag startade för tio år sedan var nästan jungfrulig mark har nu blivit ett slagfält där småskuttare med slangbellor fajtas om recensenter och andra journalister och tyckare och övriga utrymmen med de stora förlagens högtsmällande men inte alltid välriktade artilleri.

Marknadsföring fungerar i allmänhet bara när mottagaren redan vet ATT den vill ha någonting.  ”Här är nya Guillou” är enklare att förmedla på en helsida än ”Skall du inte testa en jättejättespännande ny varulvsdrottning från ett förlag som BRYR sig om läsarna?”.

Så i sammanfattning: Sälj – 20% av värdet. Smart PR/Marknadsföring: ytterligare 20% av värdet.

Okej, så… Idé 10%, Produktion 5% Sälj 20 och PR 20 det blir…55% ? Författaren skall ha en andel i kakan som kanske ligger runt 45% i genomsnitt… eller finns det något mer? Nej? Vi är uppe i hundra procent redan… eller?

Det finns en faktor till.  Har du funderat över varför vissa egenförläggare lyckas så väl? Även med smala produkter?  Vi går så långt som att påstå att en oproportionerligt stor del av egenförläggare eller förlag som ligger väldigt nära egenförläggeriet lyckas bäst, sett till framgång per utgiven titel.

Det handlar om DJÄVLAR ANAMMA. Den som brinner för sin egen deckare eller innebandyserie eller stickmönsterserie (ja, den det vederbör, jag glömmer det aldrig:-) eller handbok i gräsklippning för kreativa hamsterägare lyckas ALLTID bättre än den pliktskyldige förläggaren på det mellanstora förlaget som gör alla de rätta rörelserna men utan att ha hjärta eller provision investerat i dansen.

Många förläggare gör det de förväntas. Och sätter sig sedan ner och väntar. De smarta springer och springer.

Det är i djävlar anammat som skiljelinjen går mellan dödfödd och lyckad.  Det är här som totalen går från hundra mediokra procent till … tvåhundra potenta procent.

Och det är förstås därför som det kommer att gnistra och glimma en hel del utanför det normala även under bokmässan.

Fast lustigt nog tror jag att korvgubbarna utanför Park kommer att tjäna väl så mycket, netto, som de flesta förlag under denna trivsamma personalfest.