Stieg Larsson 3: ”Luftslott var ordet, sa Bull”

Så har jag lagt den sista delen i Stieg Larssons Pippi möter Blomqvisttrilogi ifrån mig för sista gången. Den smakade mest som den sjunde panpizzaslicen av samma sort; eller kanske den åttonde mellisen på en och samma barrunda. Man vill ju ha den, eftersom föregångarna kändes bra, men när man väl konsumerat den frågar man sig hur smart det egentligen var.

Jo, det finns gott om exempel på deckare som jag även i efterhand mindre gärna skulle ha läst än denna bland utgivningen på senare tid. Men mina förväntningar efter de tidigare två böckerna låg väsentligt högre. (En förbannelse, detta med förväntningar: Se tidigare inlägg) Det händer liksom ingenting nytt. Det fantastiska persongalleriet är färdigetablerat. Gåtan – detta att myndigheterna är ute efter Mme Salander – har inte undgått någon. Vidareutveckling är inte att tala om. Huvudpersonen hittar några nya damer att smälla på mellan genidragen, den färgstarka hackern hackar vidare oavsett omständigheterna i övrigt, den smärtokänsliga mördaren stryker omkring i sagans utkanter och hotar och…det lyfter inte. Detta är inte en nyskapande bok.  Förläggaren och författaren i mig – de är ju ständigt påkopplade på gott och ont när jag läser – undrar om det faktum att författaren inte längre fanns ibland oss har påverkat redaktörens möjligheter att göra en nödvändig kortning av manuset.  Att stryka ett trettio-fyrtiotal sidor hade gjort romanen spänstigare och fått mig att fundera mindre på dialogens yxighet och de återkommande repetitionerna av läget.  Trilogin som helhet är utomordentlig spänningslitteratur, men där man nästan fått en tår i ögat efter att ha läst den sista boken i andra serier lämnar jag Millenniums personal åt sitt öde med en gäspning.

Annonser
Categories: deckare, Författande, litteratur, Stieg Larsson

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: