Är Brunner nörden i författarklassen?

Jag har inte läst Aftonbladets originalartikel som citeras i Svenskan idag, men varför gå till källan och förstöra en skön känsla av irritation?

Såhär är det i allafall ungefär: Ernst Brunner överväger att lägga sin författarkarriär på hyllan eftersom förlagen satsar så (alltför) mycket på lättlästa deckare.  Meh, Ursäkta: låter det inte litet som en klassens nörd som hellre ser att tjejerna sätter sig runt honom och diskuterar Nimzo-Indiska öppningar i schack än dricker alkoläsk och dansar med alfahannarna, eller?

1. Författarskapet är inte som andra yrken. Mitt råd till Brunner och alla andra författare och blivande författare därute är och förblir: ”Kan du tänka dig att göra någonting annat än att vara författare – gör det”. Konstnärsskap måste vara inspirerat; Ingen vill dra i sig de sura avgaserna från en författare på tomgång.  Tryter inspirationen: ge fan i att skriva. Det finns så många andra som vill och kanske kan ta din plats ändå.

2. Läsare och förläggare är i allmänhet vuxna människor som kan ta ansvar för sin relation utan inblandning av smakpolis. Om läsaren vill köpa dåliga svenska deckare och förläggarna vill ge ut dem….är det så mycket att uppröra sig över? Du som svarar ”ja ” på den frågan bör vara beredd till en rejäl djävla storstädning i populärkultursektorn: musik, filmer, konst… en sådan städning klarar man inte på en regnig hösthelg.

Vi väntar med spänning på nästa utspel i kulturbranschen. ”Tommy Koverhult till storms mot skivbolagsjättarna: Säljer tenorsaxen om inte all utgivning av Per Gessle upphör”

Annonser
Categories: deckare, Författande, litteratur

Inläggsnavigering

4 thoughts on “Är Brunner nörden i författarklassen?

  1. Jag har väl inte direkt en åsikt i den här frågan – jag förstår båda sidorna, men, hehe, bra inlägg.

  2. Daniel

    Den riktige nörden i författarklassen måste väl ändå Marcus Birro vara. Ingen tar sig själv på så stort allvar som den mannen.

  3. Hur hänger ”Kan du tänka dig att göra någonting annat än att vara författare – gör det” ihop med slash-resonemanget?

    Tror för egen del att t ex ett yrkesliv mycket väl kan ge näring till skrivandet. Det finns många goda exempel på det. Om inte annat förenklar det möjligheten för litteraturen att beskriva sin samtid, om man samtidigt befinner sig i den (vs stå utanför och betrakta).

    Angående inspiration, har för mig att Ingmar Bergman sa något i stil med att inspiration är för amatörer, det handlar snarare om stenhårt jävla arbete, ja, jävlar, serru.

    För mig förmedlar ordet inspiration mytbilden av författaren som sitter på café och väntar på gåvan från ovan. Jag tror att det handlar mer om ovan omnämnda arbetsinsats.

    Vad det gäller 2 ovan, så visst, jag håller med om resonemanget. Även om jag kan tycka att litteraturen kan vara så mycket mer än ytlig underhållning.

    Desto viktigare, kanske, i tider där allt snuttifieras samtidigt som omvärlden förändras snabbare (teknikutveckling t ex) och blir svårare att förstå, att det finns något forum som ger andra perspektiv och belyser djupare och mer mångfacetterat – något av litteraturens viktigaste uppgifter, tycker jag.

  4. Rbrt,

    allt hänger samman. Såhär ser jag det: För att överhuvudtaget hålla på med författande som en seriös karriär, krävs att du/man brinner för det. Konkurrensen är stenhård och det är många som verkligen sliter hjärtat ur sig för varje rad; sliter ned skosulorna för varje såld bok. Att man har författandet som ett slash behöver inte på något vis betyda att man inte gör det helhjärtat när man väl är i skrivsituationen. Det är ju själva poängen med slashandet, vi är ju några stycken som har svårt att vara professionellt monomana (välkommen i klubben!) .

    När det gäller inspirationen, är jag inte alls lika velig som Ingemar Bergman. Om du förstår hur jag menar…. När jag väl skriver kommenderar jag dit mina musor till klockan 08.00 sharp. Inget djävla drällande i väntan på inspiration. Om den inte kommer självmant, får man tvinga fram den. Det viktiga är att inte släppa någonting halvhjärtat efter sig…

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: