Monthly Archives: augusti 2007

Generation DAMP klarar inte improvisation?

Det var då ett djäkla klagande bland tyckokraterna på ”långa solon” under Policekonserten.  Läs t ex Svenskan (vars recensent annars verkligen satt sig in i ämnet) idag. Klarar den yngre generationen inte improvisation? Jorå, det tror jag. Men bland de som har som jobb att hitta både förtjänster och fel på konserter är det förstås opportunt att häckla det man int’ begrip. På annat sätt kan jag inte tolka det.  Om litteraturkritikerna hade samma förhållningssätt som rockjournalisterna, skulle inte Ranelid ha en chans och lättlästa bladvändarförfattare som Liza vara, med rätta, hyllade.

Annonser
Categories: rock, The Police

Sting, ba’: ”Oieeeah-oooi-håååå-ooo”

Det artar sig till ett alldeles osannolikt kulturår: Sonny Rollins, Rolling Stones, Police….så småningom Meat Loaf och sist och mest och one-two-three-foooo’: the boss. Frånsett alla Baba Blues, Jonatan Stenssöner och sådant, alltså. Men igår var det som sagt Police i Globen. Jag var inget stort fan när det begav sig, men det går inte att ha levt i ens den ociviliserade del av världen som kallas ”Skultuna” på sjuttio-åttiotalet och inte ha sitt livsöde på något vis sammanvävt med bandets låtar. När ”Every little thing” dånar ut i en glob som är packad av folk som är arton år gamla…för tjugofemte året i rad, that is…så är man finnig, nyboddad, förvirrad tillbaka på Bar La Reja på Ibiza  sommaren 1982 och den försupna duon Jimmy Keys och Ricky Fingers lirar så duralexglasen spricker. Å sådär håller det på. Police anno 2007 är en väsentligt fräschare upplevelse än Rolling Stones av samma datum. Sting ser ut som en nyduschad lord som klätt ut sig till kommandosoldat light…han sjunger närmast groteskt bra – mognare, smartare nu – och den kvällstidningsjournalist som hittar luckor i gitarrspelet kan ta sig där solen aldrig skiner och svälja några fler piller mot problematiska bokstavskombinationer.  Trummorna börjar bra och utvecklas hela kvällen, en hjälte, han med, och sammantaget blir det en extremt tilltalande blandning av hitparad, allsång och musikermusik. 

Categories: rock, The Police

Honky Tonk Richards – på dem bara!

Keith Richards skäller på kvällspressen! Jag kan bara applådera. Som författare, förläggare, för all del utgivare av en jazzplatta i slutet av 90-talet, flitig läsare och konsertbesökare tvingas jag konstatera att inflationen i krönikor, bloggar (jorå, varför inte kasta sten i glashuset) och allmänt…djävla mediatyckande…tvingar ut recensenter och kommentatorer i tyckeriets utmarker där objektivitet, kunskap i ämnet och seriositet i ansatsen inte hindrar någon från att ha ”Tydliga åsikter”.

Vågar jag hoppas att Riddaren av den träfärgade Telecastern kan starta en debatt om värdet av fort-men-fel-fast-tydligt-kulturskribenter?

Categories: rock

Välkommen till bokmässan 2017

Bara en månad kvar! I slutet av september är det dags för hela litteratursvängens stora personalfest i Göteborg. Fyra-fem dagar och nätter av oavbrutet mingel och kontaktsökande. Julafton för boknördar och festprissar i alla mentala åldrar! Mässan utvecklas hela tiden, trots att den egentligen inte kan bli så mycket bättre. Men den måste ju spegla branschen. På Första Tillslaget presenterar därför en exklusiv titt på utvecklingen under kommande tio år.

 

Bokmässan 2017 är så mycket mer än bara mässan på plats. Väsentligt fler än de som tagit sig till Göteborg följer hela spektaklet inklusive boksigneringar, mutmiddagar, brottningsmatcher i baren på Park Aveny och fylleknull via de webbkameror – till förvillelse lika pannlampor – som bärs av många framåt författare och vilkas upplevelser streamas i realtid till den intryckstörstande allmänheten. Flera av de mest spektakulära strömmarna sammanfattas dessutom löpande av spökskrivare och ges ut under mässans sista dag som books on demand.

Samt på DVD. Mässan avhålls i två hallar: AdLibrishallen (det som tidigare kallades för ”Mässan”) och Scandinavium. 

Det senare är platsen där man kan se de stora elefanterna uppträda. Seminarieverksamheten växte helt enkelt ur de gamla lokalerna när intresset för de stora författarna vände uppåt ytterligare. Därför håller topp-tio författarna inte längre seminarier; de ”giggar” och tjänar i princip mer pengar på sådana föreställningar – inklusive T-shirts, halsdukar, bokpåsar, affischer och annan merchandise – än på sin bokförsäljning. 

I AdLibrishallen har mycket hänt. Namnet, till att börja med: sedan AdLibris köpte samtliga fristående bokhandelskedjor samt en stor del av forntidens ”skivaffärer” och förvandlade dem till distributionsenheter för nätförsäljningen av böcker i alla dess former (inklusive Live-DVD’s från författargiggen) har man även tagit över sponsorskapet för hela den fysiska mässan.

Mässan har ju alltid haft drag av gladiatoruppträdande men nu har den upplevelsen förstärkts, bland annat därför att förlagsbranschen hårdnat. De stora förlagen har blivit större. Och de små förlagen har blivit riktigt pyttesmå. Minst är det snabbkrympande ”Silverfisk” förlag, vars utgivning fokuserar på kvalsterfrågor. Och mindre blir det.

”De fyra stora” har var sin rejält tilltagen del av mässutrymmet.  Piratförlaget har fortfarande de största och bäst säljande författarna och lever högt på det. Bonnier äger ju det mesta av det som tidigare kallades för förlagsbranschen och klarar sig därför väl ekonomiskt trots att Ernst Brunner och Björn Ranelid alltjämt tillåts ge ut sina allt mer högkvalitativa böcker…i allt mindre upplagor. ICA/Statoil-TV4-Aftonbladsförlaget marknadsför sina hitförfattare via dagliga gratispockets som marknadsförs via den egna tevekanalen och i de egna butikerna.

Telia Förlag har den digitala bokmarknaden i ett järngrepp och strömmar både ljudböcker och eböcker till det nordiska folkets KC’s  (kommunikationscentraler – en gång kända som ”telefoner” respektive ”läsplattor”). 

Bredvid jättarna ligger något dussin produktionsförlag – verksamheter som lever på att skapa idéer till debatt-, citat- humor- och allmänna pruttböcker som sedan trycks och lanseras av förlagsjättarna. Vid sidan om dessa jättar finns ett knappt tusental småförlag som representeras av cirka femhundra eldsjälar – de flesta driver således flera egna förlag för att dryga ut sin pension i det allt hårdare samhällsklimatet. Småförlagen säljer inte bara böcker: även messmör från den egna gården, hembakta bullar, marmelad och halsband gjorda av utryckta förläggarnaglar samt slitet förläggarhår finns att tillgå. Som om någon brydde sig.

I den gigantiska boxningsringen mitt på det omfångsrika golvet i AdLibrishallen myllrar författarna i en oschysst kamp om att ta sig ut till den första ytterkretsen – agentagenterna. När en författare oskadliggjort minst femtio motståndare – så stor anses överetableringen vara detta år – får vederbörande rätt att liera sig med en agentagent – en stor och kraftfull man som i kamp med ytterligare ett tjog agentagenter – så stor anses överetableringen vara detta år – slåss om att få pitcha sina författare hos agenterna. Agenterna går efter ytterligare en kamp på liv och död mot ett tjog andra agenter vidare till pitchar hos produktionsförlagen och sådär håller det på. Det ständiga kampmomentet leder till att även begravningsbyråerna – den ledande Göteborgsbyrån heter ”Mord på Ord” och startas redan 2012 – lever gott på drömmen om det gyllene författarskapet.

Men för de som överlever eller bara tar det lugnt i konkurrensen väntar en fest utan dess like – hela Göteborgs Centrum är ombyggt till mingel och mässkvalificeringsområde i ett samarbete mellan Gothia Cup och Göteborgs Krogägare.

 

Var jag tänker vara som författare och som delägare i Kalla Kulor detta år? DET tänker jag inte avslöja i förväg. Men vi ses där. Och jag bjuder på en bira.

 

Categories: deckare, Författande, Författartips, förlagsbranschen

Skönhetsfixering? Nej, jag tänker på Alexander Bard

Man läser så mycket. Och ibland tar man ju skiten på allvar. I morse blev jag riktigt rädd när jag läste artiklarna om skönhets-hetsen. Jag funderar över mina egna löparkampanjer, över vår ständiga oro för att ungarna inte skall få tillräckligt med rörelse för att undvika att sagga ihop och tänker: fan, Svenskan och forskarna har rätt. Vi håller på att få ett skönhetsfixerat samhälle. Borde jag köpa en peelingtub, jag med? Men då slås jag av en gammal kursare från Handelstiden som fått visst genomslag som popmusiker & god knows what else: Alexander Bard. Om han – och Göran Persson och Mona Sahlin och Reinfeldt och… många andra – faktiskt tar sig fram, i någon mening och i just den mening som många ungdomar vill ta sig fram, nämligen som makthavare i någon dimension…då är nog dörren fortfarande vidöppen även för de som inte platsar i top model. Det kommer nog alltid att finnas en extra kvot i krogkön för eleganta människor, men innehållets betydelse – vad man än må tycka om det – kommer inte att försvinna. Tack hr Bard för den påminnelsen!

Categories: Fredrik Reinfeldt, Göran Persson

Härnäst: Fotboll är bättre än sex

De nya forskningsrönen om fotbollens poänger känns spot-on. Det är faktiskt roligare att jaga bollar än att springa på egen hand. Och naturligtvis vore det bra för folkhälsan om vi var fler som lirade fotboll regelbundet. Inte bara i mitt gubbgäng ”AC Cinghiale” på torsdagskvällar.

Däremot är jag inte riktigt beredd att påstå att löpning är en dålig idé. Inte ens för mina tolvåriga fotbollsgrabbar som snart kommer att få kompletterande fysträning en gång i veckan.

Vad blir nästa forskningsrön? ”Fotboll är bättre än sex” skulle vara en läsardragande rubrik. Men jag är nog för en sund blandning här i livet även i den frågan.

Categories: Fotboll

Ledamöter för Svenska Akademin

Läser med stort nöje om vadslagningen inför nyutnämning i Svenska Akademin.  Flera favoriter återfinns bland högoddsarna. Med Jan Guillou skulle det ju bli liv i luckan och ett nytt debattklimat runt litteraturen i Sverige. Med Jonas Gardell skulle Akademin byta valspråk till ”Shut up and Suck” – en uppmaning till de som försöker förstå sig på finlitteratur så god som någon. Men Ulf Lundell? Det vore verkligen någonting, det.  ”Pamuk som Nobelpristagare? Glöm det – han är inte bredbent nog. ” Det kanske allra roligaste vore förstås om vi kunde få in en tvättäkta deckardrottning. Vilket liv det skulle bli på GW och Brunner då.

Categories: Författande, Författartips, förlagsbranschen

Vad läser förläggaren och författaren på sommaren?

”Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga böcker” – se där en paroll värdig boksommaren 2007. Jag har redan erkänt mitt bokberoende, så det lär inte komma som någon överraskning för dig.  Som en ren läsarservice tänkte jag upplysa dig om vad jag har läst för någonting, så att du  – om du tror att din smak påminner om min – kan dra nytta av mina timmar i läsfåtöljer, flygplansstolar och sängar.

Sommarens toppklass:

Danny Wattin/Vi möts i öknen – humor och formuleringsförmåga i samma paket!

Jo Nesbö/Frälsaren – en riktig bladvändare för älskare av riktiga bästsäljarthrillers

Jeffrey Deaver/The empty chair och The Stone Monkey:Deavers styrka är de ständigt nya miljöerna för utredningarna liksom, naturligtvis, hans milt uttryckt udda hjälteuppsättning.

Dan Simmons/Hard as nails: Sommarens bästa thriller utan konkurrens. Intrigen är tätare än Wallenberg.

Ernest Hemingway/A moveable feast och Den gamle och Havet: Jag bugar för mästaren. Klassiker som fortfarande håller avståndet till tätklungan. A moveable feast är obligatorisk för författarwannabees och Den gamle…lika spännande som sista kvarten på en ännu oavgjord cupmatch. Och allt han gör är att beskriva en fisketur. Hur fan gör man?

Graham McCann/The Essential Dave Allen: Vad kan man säga? Dave Allen regerade. Om du är född på sextiotalet eller tidigare förstår du vad jag menar. Annars: läs boken, ungdjävel!

Sommarens ”Jaha”

John Sandford/ Dead Watch – Slickt, men knappast medryckande

Isaac Bashevis Singer/The Manor – trevligt som vanligt.

Anne Holt/Presidentens Man – intresseväckande, men inte så att jag fastnar

Barbara Nadel/Open Waters – författarinnan som har…nästan allt. Kan någon upplysa mig om varför jag läser allt jag kommer över av henne, utan att bli sådär superengagerad?

Sommarens riktiga bottennapp:

Mark Haddon/A spot of bother – gääääsp. Tack för historien om hunden, Mark. Men lägg ned nu.

Patricia Cornwell/At risk – författarinnan står inte längre på rutinens brant. Hon faller. Snabbt. Utför. Pengarna och tiden tillbaka, Bitch!

Helt utom tävlan av uppenbara skäl:

(Att vara författare på Piratförlaget är att vara delaktig i världens bästa bokklubb. Alla inblandade kan ju läsa varandras alster. I like!)

Liza Marklund/Livstid: Alla Marklundälskare kommer att få sitt lystmäte. En klart vassare bok än Nobels Testamente och fortsatt nagelbitning för de som undrar när hjältinnan skall få något. Mycket svår att släppa ifrån sig.  Och jag är h-j-ä-r-t-l-i-g-t trött på de småsnobbar som kräks upp floskler om att de inte orkar med Lizas ”torftiga” språk. Trams och Kunglig Svensk A! Det är, visar det sig nämligen om man orkar fundera och inte bara hänger på sig snobbmasken, inget fel alls på Marklunds språk.

Jan Guillou/Fienden inom oss: Jan är budskapsthrillerns Bruce Springsteen. Han förnyar sig, men behåller det trygga tilltalet. Han griper tag, engagerar, förenklar och satiriserar. Detta är årets viktigaste bok för varje medborgare. De som inte läser den får skylla sig själva. Och spännande är det också. Med en delvis oväntad upplösning. Mer säger jag inte.

Categories: Författande, Författartips, förlagsbranschen

Veckans bästa mordmotiv #2

En brandman som halvvägs ned för stegen vänder, klättrar upp och kastar in spädbarnet i elden igen? En flygvärdinna som kräks på sina passagerare? En finansanalytiker, som när börsen skakar till vrålar till sina privatkunder ”fly börsen och kom aldrig mer tillbaks!” ? Skulle inte tro att någon uppskattar dessa misslyckade yrkesutövningar.

Men när Martin Ingvarsson dömer frisparkar till filmstjärnorna från Halmewood… till exempel därför att motståndarna har fräckheten att springa in i deras armbågar med pannan före kallas det ”stå upp mot trycket på Söderstadion”. Själv har jag aldrig sett en så misslyckad domarinsats. Någonsin.  En kompetent domare skulle inte ha påverkat slutresultatet – det är verkligen inte det jag påstår. Men nu förstår du varför denna veckas bästa mordmotiv – en teoretisk studie i hur många mordkomplotter det egentligen finns att basera romaner på – publiceras redan denna måndag.

Det är en vacker måndagmorgon och Hässleholmsborna är på väg till jobbet, när en ung flickas skri ljuder genom luften. En medelålders man ligger i en onaturlig ställning…iskall…med en UEFA-godkänd visselpipa nedkörd i halsen. Skogsdungen mellan Mellanhedsvägen och Humlegatan skall aldrig bli sig lik igen.

Vem som gjort det? Egentligen är det inte min sak, men jag tänkte att allt skulle peka mot att något missnöjt fotbollsfans stått för våldet, men att mördaren till slut visar sig vara marknadschefen på en fotbollskanal. ”Vi kan inte ha såna där domare” skulle han väsa mellan tänderna när kriminalinspektören Stina Stålhandske för bort honom. DE är de riktiga mördarna – fotbollsmördare – inte jag.

Categories: Bajen, blues, Författande, förlagsbranschen, Hammarby, mordmotiv

Veckans bästa mordmotiv

Mumma för deckarförfattare: Den stora kolumnistfejden! Nu skall inte bara författarna angripa varandra för att få köpare. Nu går tyckokraterna in i ringen också.  Jag hejar på Anna Larsson, för övrigt. En sympatisk skribent som försöker tänka till emellanåt och av dem finns det ju alltför få. Därför skulle jag förmodligen inleda romanen baserad på detta ämne med att man hittar henne flytande i en kanal vid Hammarby Sjöstad…eller i Flottsbro  och misstankarna riktas naturligtvis mot Alex, vilket är startskottet för en våldsam vendetta i kolumnistkretsarna. Vid sidan av alltsammans springer GW Persson och topsar journalistkompisar för att få press….

Categories: mordmotiv

Blogga med WordPress.com.