Monthly Archives: augusti 2007

Allsvenskans svagaste backlinje? Bah!

Ingen kan ta ifrån Bajens mittfält sin storhet mitt i all litenhet. Men vår utskällda backlinje?! Kvällens holmgång mot Fredrikstorsk gav oss två nya hjältar: Monteiro – som förvisso har lirat bra förut, men detta var ju Nobelprisklass. Och Jocke ”Husvagnen” Jensen var precis överallt där han skulle vara. Och då har vi ändå Sultan Sleyman samt två U21-backar att fylla på med så småningom. Gyllene Tider BK skall bli riktigt roliga att möta på söndag kväll.

Categories: Bajen, Fotboll, Hammarby

Jag – en exklusiv köttbit

Det är en viktig morgon. Jag har stämt träff med en mycket betydelsefull person: C, min PT på Sats på Kocksgatan. Sommaren har fått gå utan alltför täta gymträningar så nu skall alla värden kontrolleras. Glädjande nog har formen förbättrats ganska rejält, kan vi konstatera. Midjemåttet har minskat lika hastigt som börsen gjort de senaste dagarna och dessutom har jag glömt några kilon längs joggingspåren i Central Park, Sörmland och på Södermalm. Men fettprocenten ändras inte och jag kliar mig i huvudet och ställer den självklara frågan: ”Vad beror det på?”

– Tja, säger C och plirar sådär typiskt mot mig samtidigt som hon letar efter en pedagogisk formulering…alltså…

– Ja? säger jag.

– Du vet, ålder påverkar ju också fettprocenten. Tänk dig en fin entrecôte på Söderhallarna, hur marmorerad den är…jämför det med köttet från yngre djur.

Det är bara att acceptera: Jag är en ädel köttbit. Ett gammalt nötdjur. Men…är det så tokigt egentligen? Mina tankar går till en artikel jag läste för många år sedan om en speciell ras av spanska tjurar som föds upp mycket kärleksfullt, men också väldigt kvalitetsbefrämjande. Man låter dem dricka öl och för att köttkvaliteten skall bli den bästa får de också regelbunden massage.  Tja, varför inte? Ölen tar vi på Råsunda i kväll.

Categories: Författande, Södermalm

Tihi-faktorn förstör damfotbollen

Kolla in den här bilden på damlandslaget i fotboll! Det är svårt att föreställa sig att man skulle låta ett manligt landslag ställa upp sig på samma sätt. Tihi-faktorn går i taket flera gånger om. Och allt det här får mig att komma tillbaka till tankar på hur damfotbollen behandlas relativt herrfotbollen. Man klagar en del på att damfotbollen inte får samma uppmärksamhet som herrarnas i någon ålder. Och det är egentligen synd. I min roll som knattetränare har jag sett det på mycket nära håll. 

Det hände sig sommaren 2002 att jag var en av de som jagade smågrabbar runt Kanalplan i strålande solsken.

I närheten fanns också några småflicksgrupper. När vi övade överstegsfinter, gick flickorna hand i hand runt planen och sjöng sånger. När vi tränade tvåmålsspel, lekte flickorna kull. Visst lirade dom också fotboll, men fokus var ett helt annat. Osäkert vad. Med samma tihi-känsla som jag får av damlandslagsbilden.

Ändå är fakta följande: småtjejer är mycket läraktigare än småkillar. När det gäller koordination, kunde tjejerna i min sons ålder Britney Spears samtliga moves långt innan grabbarna ens behärskade Hammerfalls bredbenta, stillastående scenstil. När det gäller teori, snappar tjejerna – det är ju rätt uppenbart i skolan – det mesta mycket snabbare. Och när det gäller arbete i grupp…I rest my case. Varför försöker vi då inte drilla småtjejerna i snygga finter och lagtaktik? Jag förstår ingenting. Men när jag ser vårt stolta damlandslag i värsta Tihi-posen blir min misstanke att det kommer att ta lång tid innan tjejerna kan spela den fotboll de egentligen är förmögna till. Synd.

Categories: damfotboll, Fotboll, Hammarby

Är brödgängen utanför Sverige värda det?

Visst skall Bajen ut i Europa! Men denna morgon frågar jag mig om det är balans på drömmarna. Hammarby har en fantastisk trupp med riktigt bra spelare på de flesta positioner. Men igår orkade de inte. Sista halvtimmen var irriterande tandlös. Problemet är förstås att vi – trots att fystränarens otroliga jobb med att förebygga skador ger oss en nästan orimligt frisk trupp om man jämför med hur det såg ut i fjol – inte har en spelarskara som är tillräckligt bred för att orka matchprogrammet. Det handlar inte om att Skansen har en ny finsk mittfältare eller en stridspitt till toppforward.  Det var många fuktiga moonboots på Råsunda igår.  Och om återbetalningen på denna kraftlöshet är att vi får det tveksamma nöjet att se några pliktskyldiga matcher på ett fegtomt Råsunda mot lag som…. tja…inte ens Totte Nilsson, som har sån koll på all fotboll, skulle bry sig om i första taget (och Utrecht, förstås) då vet jag inte.

Men det mest otrivsamma med gårdagen har jag beskrivit i en krönika på Hammarby Fotbolls Officiella hemsida.

Categories: Bajen, Hammarby, Södermalm

The great kulturdebatt swindle

Jag hade verkligen tänkt förbigå sommarens så kallade kulturdebatt med tystnad. Men eftersom kultursidorna råkat i verbal självsvängning måste jag bara undra i all enkelhet: Tror ni kulturskribenter, författare och PR-konsulter att vi går på det här?   Om jag på fullt allvar trodde att Leif GW Persson menade någonting på riktigt med sitt angrepp på Läckberg, om jag trodde att Ranelid verkligen var ute efter Liza Marklund… och den här kulturskribenten som hänger ut sina manliga kulturkompisar ur föreningen för inbördes debatter i sin bok om Myggor och Kameler, eller vad tusan den nu heter….då skulle jag snarare ta mig en funderare a la Wallander: ”vart är samhället på väg?”.

Men nu är det ju inte alls så. Det handlar – precis som när VD för Skandiabanken idag går ut och dundrar i DI – om att skapa uppmärksamhet för den egna personen och affärsidén. Ett fiffigt (ty det fungerar ju) sätt att använda pressen som obetald annonsplats, där pressen givetvis spelar med eftersom låtsasbataljerna även kittlar läsarnas fantasi och möjligen stimulerar till ett och annat lösnummerköp.

Det roligaste jag hört på senare tid i kvasikulturdebattväg kommer aldrig upp i något riksmedium, men du får läsa det här i stället. En av mina bekanta skrev en surmagad debattartikel som faktiskt togs in i en rätt mallig morgontidning. Det mycket tydliga syftet var just att väcka uppmärksamhet kring en nysläppt bok och han kom en bit på väg, eftersom flera i bekantskapskretsen läste den. För att skapa förutsättningar att dra det hela ett varv till, tryfferade han anrättningen med att i artikeln ”gå till angrepp” mot en hel bransch, där flera av de ledande personerna ingår i bekantskapskretsen. Därpå ringde han en av personerna och bad honom gå i svaromål i en ny debattartikel. Men det blev inget. Den ”angripne” ryckte förstrött på axlarna och svarade:

– Kallar du det där för angrepp?  Du har ju i stort sett beskrivit vår affärsidé. Skall du få något tillbaka, måste du ju kalla oss för dumma i huvudet, inkompetenta och ohederliga…till att börja med.

Det finns flera miljoner svenskar som är duktigare på att hoppa på folk än de här kulturskribenterna. Och när man tänker på det är intrigerna bakom ”debatterna” bra mycket tunnare än någon story som någonsin tagits in i Min Häst, Nicke Nyfiken eller Starlet.

Categories: förlagsbranschen

Har DU telefonDAMP?

Visst är det irriterande med folk som kommer sättande mitt i ett samtal mellan till exempel två vuxna människor och bara tar över; bara kräver ALL uppmärksamhet och förutsätter att det tidigare samtalet skall brytas? När det gäller barn kan man ju på något vis dra sitt strå till stacken och lugnt och sansat förklara att man får vänta på sin tur. Men om det är en vuxen?

Ändå känner jag alltför många som släpper precis allting som de har för händer om telefonen ringer. Inklusive det samtal som kanske redan var på gång. ”Vänta jag måste bara ta det här”, liksom.

Kanske beror det på min uppväxt i en liten håla utanför den något större hålan Västerås. Man blir kanske mer gammeldags därute i buskarna? Men jag blir riktigt genuint trött på telefon-DAMP-människorna. Den som ringer får väl också vänta på sin tur? Mobiltelefoner gör det hela ännu mer parodiskt. En dag är jag på väg ner för Kungsgatan – och jag har skitbråttom, just den här gången – när jag möter den avlägsne bekante. Av ren artighet stannar jag och byter några ord. Och så ringer hans telefon. OJ! säger han och får det där fåraktiga dum-uttrycket i nyllet. Han bara: ”maskinen ringer, jag är dess slav, måste göra den glad”-svarar.

Hmm. Vi var mitt i någonting och nu kan jag bara välja på att vänta på en annan diskussion…som verkar dra ut på tiden…. eller att vara lika osmidig själv och dra vidare. Så jag säger ”vi ses” och hastar vidare. Hoppeligen mot mer meningsfulla bekantskaper.

Om du och jag står och snackar på stan och min telefon ringer, skall det mycket till för att jag skall avbryta samtalet. Ser jag i displayen att det är något av barnen som ringer, kanske jag ber dig om lov. Kanske har jag något annat skäl att också fråga om det är okej att jag svarar. Men… noncha just Dig bara för att en telefon som är mindre intelligent än …till och med…en allsvensk linjedomare pockar på min uppmärksamhet? Näru.

Categories: Finansmarknaden, Infall

Snart är ”Klöver Kungar” verklighet

Jag läser i en kvällstidning att en duktig pokerdator nu lärt sig att bluffa och spela som en hel pokermänniska. Intressant! Matchen avlöpte i människans favör, men pokerdatorerna kommer närmare hela tiden. Och snart har vi hela grundidén med uppfinningen i Klöver Kungar  här i praktiken.

Categories: deckare, nätpoker, Poker

Micke Norells drömsemester

 splash3.jpg

Min romanhjälte Micke Norell är en hopplös hårdrocksromantiker. Han skulle älska det här konceptet. Möjligen blir jag även själv tvungen att ge mig av på en sådan här kryssning – som ren research, givetvis – något år….

Categories: deckare, rock

Stäng Sir Elton!

Elton John anser att vi bör experimentera med att stänga nätet i fem år för att främja det fritänkande konstskapandet. Han menar att vi kommunicerar för litet (!) när vi tillbringar så mycket tid vid datorn.

Jag har ett motförslag: vi stänger ned Elton John i fem år och undersöker sedan om han kan skriva någonting som inte låter som sjätte generationens pastisch på Crocodile Rock efter det.

Categories: Musik, rock

En klack – två ansikten

Att inte må dåligt efter en förlust som den på söndagskvällen mot Äuörebräuo går naturligtvis inte. Och ändå måste man konstatera att matchhelvetet – nu, i efterhand, är ett utmärkt exempel på varför fotboll är så dj-a spännande. I teorin, och under sjuttio minuter av praktiken, var det inget snack om vilket lag som befinner sig i topp och botten. Och sedan smäller det bara.  Men hellre vakna på Söder dagen efter en torsk än som ‘vinnare’ i den där hålan som saknar en bortaläktare värd namnet.

I efterhand tänker jag mest på två saker: Klackledaren, vilken hjälte! Engagemang och utspel, han visade allt det som Charlie Davies inte gav oss något prov på, kan man säga. Får klackledarna medalj årligen av Hammarby Fotboll för sin insats? Tack av samtliga spelare? Om inte: dags att tänka på. Hur skulle laget se ut utan dem?

Men vid klackledarens sida, fast nere på marken framför oss såg vi ett gäng som fortfarande ger mig myror i huvudet. Bajare? Helgjutna! Klackledare? Självutnämnda. Engagerade? Ibland. De här killarna sjöng delar av tiden (bravo), de skrek åt oss andra att sjunga delar av tiden (mer bravo) MEN ägnade anmärkningsvärt stora delar av tiden åt att *varken* kolla in matchen eller heja på laget, utan mer resonera inbördes i termer av hur klacken skötte sig.  Jättekonstigt, om du frågar mig. Jag antar att det krävs alla sorter för att bortaföljet – som jag alldeles för sällan tillhör – skall funka. Men…seriously….litet lägervaktskänsla blev det över dem.

Categories: Bajen, Fotboll, Hammarby, Södermalm

Blogga med WordPress.com.