Monthly Archives: september 2007

Ja, hur fan hinner man?

När mina multipla yrkesroller kommer på tal hamnar diskussionen ofta på ”hur fan hinner du, då?”-stadiet. Men så under den här kvällen, under ett montermingel efter bokmässans stängning kommer en smart kulturjournalist alldeles oprovocerat med konstaterandet: ”säg inget, du bor och jobbar i innerstan, va?”. Visst, säger jag och väntar på att han skall dra resten av gåtans lösning. Och han gör det! Okej, jämfört med den som bor långt ut i Täby och jobbar i typ Nacka, har du en timmes kortare resväg till jobbet. Det är två timmar om dagen, tio timmar i veckan…..500 timmar om året om vi räknar med 250 bankdagar. Tolv arbetsveckor!Klart att man  har litet försprång. Väl värt biltullarna på torsdagkvällar. Hemligheten är härmed avslöjad och jag inväntar nu att innerstadsbostadspriserna skenar ytterligare….

Annonser
Categories: deckare, ekonomijournalistik, Familjeliv, Författande, Författartips, Södermalm, Slashkarriärist

Jag är en vepa

Det är en otrolig känsla. Jante skulle aldrig ha tagit upp den på en blogg. Men, när folk börjar snacka i Gothia Towers om Piratförlagets nya vepa – jättefotobanderoll på hela sidan av skrapan som sticker upp ur bokmässekomplexet – och att jag finns med på den, bild och allt, bland en mängd stora författare…..då blir jag stolt och glad. Men det är inget mot vad Mamma kommer att känna förstås.

Categories: Författande, förlagsbranschen

Världens stoltaste far II

Ekonomijournalisten är hjälten i min romanserie. Jag tycker förstås att jag har goda skäl för mitt val. I takt med att politikernas makt över vår vardag övergår i företagens händer (släng dig i väggen, GW) flyttas också granskningsansvaret från politiska forum och traditionell press till ekonomisidorna. Och precis som är fallet i alla andra journalistkretsar, finns det många halvstolliga wannabees bland ekonomijournalisterna. Därför får yrkesgruppen emellanåt ett dåligt rykte.

Desto viktigare då, att det fostras duktiga ekonomijournalister här i landet. Sådana som klarar av att granska det som faktiskt, gilla det eller ej, är den nya nya demokratin.

Vad detta har med rubriken att göra? Nästa generation Öberg har smugit sig upp i hasorna på faderskapet och hans hjälte. Visserligen ännu bara som prao. Men dock. Kolla här! Vad månde bliva?

Categories: ekonomijournalistik

O’Leary – må ditt skägg växa inåt

Det har förmodligen inte undgått dig att jag är Söderbo och Bajare. Numera. Det finns dom som tycker att jag inte får räkna mig dit: Tanten dörren bredvid som är typ fjärde generationen Söderbor anser att hon är mer Bajare än jag och räknar sedan stolt upp Kennedy som en av årets startelvaspelare. Polaren på jobbet som anser att jag borde hålla mig ifrån sånt när jag faktiskt är född i Skultuna.

Men det är bara att konstatera: detta skrivs på den adress som jag bott längst sammanhängande tid på i mitt liv.

Och just för att jag är Bajare och Söderbo är jag i kväll – trots den sköna segern mot Elfsborg – riktigt irriterad på O’Learys i Götgatsbacken. Alltså: vi befinner oss mitt i Bajenland. Vad visas uppe i den stora lokalen? Vilken match visas i källaren där antalet sittplatser är nästan mer begränsat än ”barmenyn”. Derbyt uppe, Bajen i källaren.

Vad är syftet?

Jag hör dig säga ”money talks/bullshit walks” och det kan säkert ligga något i det. 

Not.

Vi är tillräckligt med Bajare på denna ö för att fylla ett sketet O’Learys vilken dag som helst i veckan när det är match. I sådana fall är det någonting annat som driver O’Learys. Kanske en värdering av vilka matcher som är mest intressanta?

O’Learys – ni har gjort ert val. Ni har valt bort Bajen. Stå ert kast. Anne O’Leary från Boston – må ditt skägg växa inåt.

Categories: Bajen, Fotboll, Hammarby, Södermalm

Shit: värsta beefen med Leif GW Persson

”Ni är för tråkiga”. Det är samma sak med finansbranschen. Jag har suttit i ett antal styrelser genom åren och det finns inget romanmaterial i den världen. För många three-piece-suits och uppknäppta, dyra linneskjortor” Så uttalar sig alltså den store författaren. I Affärsvärlden, mitt husorgan. Och man hör ju att han vet precis vad han talar om.

Påstående nummer ett: Finansbranschen är fuuuullll av kostymer med väst och uppknäppta linneskjortor. Eller? Fel.

Påstående nummer två: Det finns inget romanmaterial i den världen. Närå. Eller hur? Fel igen, således.

Nordeamäklerskan, Cevianskandalen, Carnegiehärvan…OMX-striden, börser som far hit och dit…hur lång behöver vi göra listan? Samtidigt som Leif sitter och funderar över nästa sätt att beskriva ett mord som skedde för mer än tjugo år sedan håller ekonomismen på att ta över världen. Microsoft är de Nya Moderaterna och alla andra i skön förening med mycket mer clout i våra liv än någon kvittoklippande amatörpolitiker.  Du som följer den här bloggen och har läst mina böcker hajar vad jag menar. Frågan är: hur hanterar man detta flagranta övertramp från en förment tung deckarförfattare? En Beef i Göteborg? Bra publicitet för oss bägge. Tål att tänka på.

”Inget romanmaterial”. Herre min je. The man’s a complete half-bee.

Categories: insiderskandal, Leif GW Persson, litteratur, Martin Timell, Micke Norell, mordmotiv

Jag mötte Mikkel, eller ”När två fel blir 2-1”

Jag hatar Råsunda. Jag ogillar deras blaskiga öl och den taskiga kapaciteten i serveringarna däruppe i norr. Och jag kan tänka mig många trevligare resor än den med blå linjen från Kungsan. Dessutom var vi utdömda på förhand. För att inte tala om hur chanserna radade upp sig i första halvlek.

I paus möter jag ingen annan än Mikkel Jensen på muggen.

”Hur känns det här då”, frågar jag medlidsamt. Att vara vårt försvarsspelsankare och inte få delta i dagens massaker, tänker jag, måste vara svårt.

Mikkel ler:

”Det är skönt att kissa” säger han. ”Eller tänkte du på någonting annat? Jo,(fortsätter han) det hade varit skönt att få vara med och spela. Och dom andra har så mycket boll.”

Jag håller med om att bollinnehavet är djupt orättvist. Vi talar om hans skada och han är glad över att operationen är gjord för några veckor sedan och hoppas att det är på rätt väg, vilket naturligtvis är ett grovt understatement för hur vi bägge känner. Och sedan går vi åt varsitt håll för att se den fortsatta massakern.

Men den andra halvleken blir bättre. Eller var det Brage vi mötte?

Categories: Bajen, Hammarby, Södermalm

Än en gång till Fucking Råsunda

Bajen har taskiga publiksiffror i europaspelet, trots att vi vunnit Intertoto och nu är på väg in i UEFA (yeah, I wish, men ändå). Varför är någon förvånad? Redan vid de (dessvärre) återigen obligatoriska derbybesöken i den gudsförgätna norrförort som jag en gång kallade mitt hem infinner sig en björnstark Råsunda Fatigue. Och med tanke på att vi tvingats ut till den lättölsbestänkta betongbunkern ett antal gånger ytterligare i år… 

Nä, sluta tramsa.  Bajenmatcher skall spelas på Söderstadion. Basta.

Categories: Bajen, Fotboll, Hammarby, Södermalm

Med Motvind lyfter draken….

Nä, ämnet för dagen är faktiskt inte något gammalt kinesiskt ordspråk. Det handlar om att återupptäcka små inslag ur sin uppväxt. Häromkvällen fick jag kontakt med en annan representant för Generation Puch Dakota över nätet och si – han kunde leverera någonting som jag faktiskt glömt att jag saknade sedan den tid det begav sig.

Jo, jag svamlar om ett av sjuttiotalets vassaste band – göteborgsproggarna Motvind. Deras bästa platta heter ”Känn dig blåst” och innehåller klassiker… låtar som jag ibland nynnar på utan att riktigt veta vilka de är eller var, textsnuttar som kryper sig på mig i obevakade ögonblick…som ”Stenhårde Kalle” ”Fem Fina” och den odödliga kärleksförklaringen ”Anna”.

Det bästa av allt: låtarna håller än. Jag var ganska rädd att de skulle ha chanserat under de bergis två decennier som gått sedan jag hörde dem senast. Sånt har hänt förr – Nationalteatern, Chickory Tip, Les Humphries Singers och många andra har ju ytterst få låtar som fortfarande funkar i mina öron. Men nej då. Kalle är stenhårdare och bittrare än någonsin, Marie har fortfarande stora pattar och Fukten i luften kan fortfarande bli en droppe under näsan…

Kräv nyutgivning nu!

Categories: rock

De digitala motorvägarnas rondellhundar

Det läggs ned otroligt mycket energi på att synas och nätverka i den virtuella världen just nu. På första tillslaget och dess kompisar i bloggosfären är naturligtvis ett gott exempel på detta. Men det man talar mest om är Facebook, eftersom, såvitt jag kan bedöma, hela mediesverige befinner sig i den miljön. Det är litet svårare att vara hipp i MySpace, eftersom det nästan bygger på att du har musik eller andra konstnärligheter på gång. Bland mina ekonomkompisar är det LinkedIn som gäller, (professionellt, städat och intressant som det virtuella CV-paket det är) och de ambitiösa utåtriktade yngre medelålders med fria yrken hittar man många på Shortcut.

Den här utvecklingen äger rum samtidigt som omvärldens ungar har graderat upp sig från Habbo Hotell, via Lunarstorm till Playahead…och i några fall även där till Facebook.  Eller World of Warcraft, för den som vill fantisera litet mer och ha en ballare avatar än ett snyggt fotografi.

Bland det roligare/nyttigare/mer intressanta som man hittar i de här miljöerna är förstås intressegrupperna. Musikälskare samlas i sina subgrupperingar, Bokälskare, Författarwannabees, Bajare…alla hittar vi våra själsfränder, precis som det skall vara på nätet. Och så långt tycker jag att det är kul. Men…i mina ögon överskrids en nätverksnätverksnätverkandegräns när det dyker upp intressegrupper vars ”verksamhet” går ut på att diskutera livet i andra nätverk. Jag noterar att man på Shortcut bildat ”Facebookare på Shortcut” och nästan samtidigt bildar ”Shortcutare på Facebook” på den andra sajten. Där någonstans tycker jag att nätverkandet har tagit sig till en onödig metanivå. Och vill du diskutera det, får du vackert joina min intressegrupp ”LinkedIn-anslutna Floggare i Bloggosfären på både Shortcut och Facebook”. Vi kommunicerar via baksidan av mellanmjölkspaketen. I kodskrift.

Categories: Facebook, Infall

Inkompetent och världsfrånvänt

På ytan en liten fjantig nyhet. ”Detaljhandelsprofilen” – mer känd som Ica-Stig – får inte vara med i SvT’s ”På Spåret”. Skälet? Han är mer känd som reklampelare för Ica än för sina egna insatser som skådis. Okej. Public Service och allt det där. Jag förstår.

Men SVT gör förstås helt fel. Gränsdragningen blir patetiskt politiskt korrekt. Stig är ett begrepp i de svenska folkhemmen precis som Robert Wells, Robert Gustavsson eller vilken jädra kändis som helst. Okej, hans uppdragsgivare är ICA. Ett företag. Och – jag gissar att tankarna går såhär – om man sätter in företaget ICAs reklamikon i ett public serviceprogram är det otillbörligt gynnande. Krav kommer att resas från Galne Gunnar, SIBA-snubben och gud vet vem.

Men vad är egentligen en kändis om inte sitt eget privata välbefinnandes varumärke? Varför skall Magnus Uggla få uppträda i TV om han så påtagligt företräder Uggly Music AB? För att han gör det han är bäst på? Oooooch?

Varför får – den förvisso genomsympatiske – Björn Hellberg valsa vidare i På Spåret-rutan? Har SvT hajat hur mycket extra böcker det säljer åt Ordupplaget och numera Lind & Co genom denna sin redaktionella reklam? Sådär kan och bör man hålla på.

SVT bör göra helt om i Stigfrågan. Eller ta sig en riktig funderare om vad som är kändisskap och kändisskap, respektive privat och privat.

Categories: Politiskt korrekt

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.