Monthly Archives: september 2007

Och Jerusalem ligger ibland i Irak…

En jättefin lösning på konflikten i Mellanöstern: fusionera muslimer och judar. Och när ni ändå håller på – kasta in ett gäng vilsna mormoner också. Rör om. Smaka av med tårgas, cayenne, tabasco och molotov efter eget kynne. Skaka inte!

Låter det märkligt? I Göteborg förbereds enligt rykten just en sådan sammanslagning. Marknadstekniskt sett är det naturligtvis helt korrekt. Företagsekonomen i mig jublar, glatt tillfredställd över att den rationella människan än en gång har dum-spöat idrottsidioternas ideologiska suboptimering. Eller nåt sånt. Men i den här frågan, kan mina rötter på Handels inte hjälpa till. De får vackert gå under jorden till förmån för de som redan vuxit sig mycket djupare under Söderstadion.

Att slå samman tre rivaliserande idrottsklubbar är helt enkelt inte en fråga om att göra det bästa av ekonomin. Det handlar om en djup respektlöshet för alla de som varit stolta över klubbmärket. Ett förakt för den till religiositet gränsande kärleken till laget. Gärna hjärna, men först hjärta, skulle jag vilja påstå. Jag beklagar de Göteborgska olycksbröderna. Man förstår om de karvar hjärtat ur kroppen och skickar det i protest till kansliet. (detta är inte en uppmaning att göra detta, ej heller en rekommendation, eller något annat som kan leda till skadeståndsanspråk. På första tillslaget tar inget ansvar för eventuell självstympning till följd av läsande av denna blogg, oavsett anledningen)

Den nya klubben – tänk om dom döper missfostret till Gothia, det skulle väl motsvara, typ, FC Ersan i Stockholm – får säkert fans. Alltid finns det en kritisk massa ur den okritiska massan (rotlösa dumdjävlar, med andra ord) som – därtill förledda av synergifinansierad marknadsföring – drar på sig FC Judaströjan (oj, där blev det religiöst igen) när Roland Nilsson gal för tredje gången (och igen). Men den äkta känslan, den som lärarna på Handelshögskolan ännu inte kommit på ett sätt att fånga, den försvinner. Kalla det emotionellt kapital, eller vad ni vill. Men slösa inte bort det!

Categories: Finansmarknaden, Fotboll

Att rensa en garderob

Så var det dags igen.  Det låter ju inte som någon avancerad skattesmitning eller… omoraliskt beteende mot små barn. Det låter inte som insideraffärer (apropos dags igen…) eller ens – hua – nollning. Frågan är…är detta en rökridå? Har man kommit överens om en acceptabel skandal; något för tidningarna att kalasa på och sedan hoppeligen glömma?

För övrigt och i ett helt annat ämne – någonting för dig som har tröttnat på My LunarFaceCutAhead-vuxendagisen på nätet: Arsebook. Litet roligt.

Categories: Finansmarknaden, Fredrik Reinfeldt

Hip-hopmetoden för kulturmarknadsföring

Det fungerar! När den bedagade dagisrimmaren 50 Cent och hans monotona sandlådekompis Kanye West skall släppa nya skivor, väljer de att göra det samma dag. Och naturligtvis fungerar det. En klassisk ”beef” som givetvis kniper alla PR-poäng man kan tänka sig. Artiklar inför släppet, artiklar under släppet och möjligen också recensioner… av bägge plattor.

Inför bokmässan är ämnet givetvis högintressant. Skall Kalla Kulor Förlag och Piratförlaget släppa sina deckarduos på samma dag och pitcha Broberg-Lundström mot Roslund-Hellström ? Faktum är att de senaste romanerna, som av en händelse, faktiskt kommer ut samma dag….. det finns uppenbara fysiska likheter mellan de två tandemförfattarskapen….det finns tydliga erfarenhetsmässiga likheter mellan duorna. …har inte tid att blogga längre, måste ringa Piratkompisarna. (Kommer Börje respektive Ulf att acceptera scenklädsel från hip-hopbutiken Speedway på Klarabergsgatan, tro? )

Categories: deckare, Författande, Författartips, förlagsbranschen

Micke Norell och Zlatan – en otippad kombo?

Det är roligt med positiv uppmärksamhet.  Och än roligare blir det till exempel när den som tycker någonting – om en bok med mordgåtans ursprung i fotbollens värld – är både litterärt bevandrad och fotbollsintresserad.  Micke Norell-marathon, anyone else?

Categories: deckare, Författande, förlagsbranschen, Finansmarknaden, Fotboll, Hammarby, Micke Norell

Mordmotiv i tiden

Den som letar mordmotiv i den senaste veckans händelser bör inte ha några som helst problem. Där vimlar ju av uppslag för deckarförfattare.

En försvarsovänlig, budgetmedveten politiker hittas förgiftad på riksdagens toalett. Mordvapen: en gammal rysk nervgassinjektor. Förklaring: den här storyn…..

Författaren till en bok om JAS-skandalen i Tjeckien hittas i Värtahamnen med en kortlek märkt ”Svenska Spel” nedtryckt i halsen. Om du kan sy ihop de komponenterna med den här storyn, är du smart…

Kvarlevorna efter Marita Ulvskog hittas – makabert nog mitt i en rondell –  men ett öga, en tand och andra tillbehör saknas. Hon har uppenbarligen retat upp fel personer…..

 Och inte minst: den förfärliga historien om den försvunna flickan får en ny vändning när bägge föräldrarna försvinner spårlöst.

Du kommer säkert på ännu vassare teman från den här veckan. I sådana fall: välkommen att kommentera!

Categories: Författande, Författartips, mordmotiv

Nollning är ingenting för nollor

Jag har också varit med om det: nollning. Tack och lov är det preskriberat för länge sedan. I mitt fall ägde det rum en vacker septemberdag 1984…således sådär sju år innan de som nollas idag överhuvudtaget föddes. Handels nollningar var inte lika avancerade och utdragna som Teknis, utan ägde rum under en lååång lördag, en lördag av den där riktigt dryga sorten….de som räcker en bit in på måndag förmiddag, med andra ord.

Väldigt mycket är sig principiellt likt. Det handlade om uppgifter i grupp. Det handlade om poängsamling under tidspress där så litet kläder som möjligt skulle sitta kvar när uppgiften var löst och det handlade om att ha tillräckligt mycket sprit mellan öronen för att allt det där…ballongdans utan ballonger i Kungsträdgården, till exempel… skulle te sig litet fiffigt. De som behövde spriten bäst var väl snarast publiken. Jag har väldigt svårt att tänka mig att ett gäng nakna, huvuddelen manliga blivande civilekonomer från Handels var så djäkla mycket att titta på.

Precis som med allting annat så blir grejorna grövre och de går nedåt i åldrarna. Och när jag läser om gymnasietjejer som störtar sprit med hjälp av tratt, och den typ av icke-uppdrag som utdelas blir jag faktiskt bara beklämd. Visst är det mysigt med grupp-psykoser; fråga vilket fotbollsfans som helst, eller närmaste plakatbärande sosse på första maj…men det är ju ganska tydligt att nollningarna i Stockholmstrakten har spårat ur. Folk dör av sprit. Det gjorde de i mitten av åttiotalet också – någon stackars Chalmers-CCC-kille var det som fick sätta livet till därför att hans omdöme och förmåga att stå emot grupptrycket inte funkade. 

Det är faktiskt inte något fel på inkilningstanken i sig – men om det fortfarande finns ledare därute i skolorna som klarar av att inspirera sina elever – kan ni vara bussiga att återta kontrollen över situationen och återinföra finessen i det hela? Nollningsuppdrag som går ut på att skapa litet lagom civil oro kan ju vara ganska skoj att betrakta. Att abdikera och ”förbjuda” nollning, hota med förflyttning av elever och annat trams är inte ett alternativ. Det är den vuxnes primala sätt att hänvisa till sin senioritet utan att lyssna. Och då drar nollningen bara längre ut i skogarna med mindre kläder och större spritdunkar.

Categories: Uncategorized

Hylla den som hyllas bör

Tidningarna fylls av sådant som vi förutsätts uppfatta som väsentligheter. Försvarspolitiska sammanbrott, nätporrberoende, och en bisarr historia om hur en författare åker dit för ett mord som han beskrivit i en roman. Jag sörjer också Pavarotti; hans död är sorglig och överskuggar det mesta som sker idag.

Men: varför har vi egentligen ett försvar? finns det andra sätt att kanalisera känslor på än genom nätutlösning och mord? Vilka kvaliteter är det som får oss att omedelbart sakna den i alla dimensioner store tenoren?

Försvaret är en del av det system som skall försvara oss – vilka vi nu är för stunden – och vår kultur -hur vi nu vill ha den för stunden – för att vi i lugn och ro skall få ta oss igenom detta jordestadium. Och det för oss in på väsentligheter.

Dagens jubilar: 70 år unge Bosse Broberg – en LEVANDE legend och i mina öron minst lika stor som den nu avlidne tenoren (subjektiviteten är sanningen, glöm aldrig det) . Bosse Broberg är mannen som av alla därute mest gör svensk jazz värd att lyssna på. Bosse Broberg personifierar den ödmjuke ultrakreatören, han som inte är ”för fin” för något sällskap, som även lyssnar på ”de toner solisten INTE väljer”. Hans kännetecken – oavsett om uttrycksvägen är storbandsarrangemanget, den softa konversationens eller den adrenalinstinna alfahannetrumpetens bluesspräck – är underfundighet, slagfärdighet och urbergets tidlösa kraft.

En gång frågade vi honom: hur blir man en bra trumpetare, alltså….riktigt vass?

Lyft luren. Invänta ton.” log Bosse.

Det är sådana som Bosse som gör landet värt att försvara.

Categories: blues, deckare, jazz

Gästintervju: Ann Ljungberg Författarcoach på Bloggturné

 

 

Nu skall På Första Tillslaget vara litteraturtrendiga. Vi är en nedslagsplats i en pågående bloggturné, och välkomnar därför författarcoachen, redaktören på Kalla Kulor Förlag, med…mera.. Ann Ljungberg, som gäst i bloggen.  

 

 

a.jpg 

 

1. Litteraturen är ju lika trendkänslig som allt annat. Vi översvämmas av Wallander- Potter- och DaVincikopior. Vilka krav tycker du att man skall ställa på ett nytt författarskap för att det skall ha ett existensberättigande?

 

Svar: Lyckan är när det kommer en författare som har en lika originell röst och/eller story som t ex de du nämner hade när de först dök upp. En viss mängd kopior behövs säkert för att göra läsarna mätta på den varan och sugna på något helt nytt. En författare som behärskar ALLA delar av sitt hantverk och har (och fixar) målsättningen att ge sin läsare en stark upplevelse har alltid existensberättigande.

  

2. Du läser precis som jag en hel del manus från nya, förhoppningsfulla författare Vilka fem klichéer skulle du helst förbjuda om du fick makten för en dag?

 

Svar: Hehe, jag brukar ta till den här maktpositionen i min lilla sfär och förbjuder så det stänker om det. Från avdelningen frustande favoriter :

  •  
    •  
      • Slitna uttryck: Hade skinn på näsan. Stod med båda fötterna stadigt på jorden. Sett sina bästa dagar. Och ganska många till…
      • Slitna liknelser: Hennes ögon gnistrade som diamanter. Eller var svarta som bottenlösa brunnar…
      • Klichéartade karaktärer: Musikälskande medelålders singeldetektiver, blomsterodlande bögar, stressade dubbelarbetande journalistmammor, svartmuskiga bovar, hjältar med fyrkantskäke och piska…
      • Slitna anslag: Det var en mörk och kulen natt… (sensmoral – börja inte med väder!)
      • Slitna miljöbeskrivningar: Solen gick ner och det blev mörkt. Ridå.

Jag skulle också kunna säga ett och annat om upprepningar, högtravande språk, bristande gestaltning, svaga karaktärer, klichéartade reaktioner, ologisk historia … – ibland är det således riktigt behagligt när det kommer en gammal kliché att åtminstone känna igen sig i…

 

3. Vi har sett en mängd nya förlag startas de senaste åren. Samtidigt ökar försäljningen dramatiskt för bästsäljarna och handeln drar stadigt ned på inköpen från alla utom de största förlagen. Är detta början till slutet för småförlagsboomen, eller kommer vi in i nästa fas nu – branschkonsolideringen – där småförlagen går samman, kombinerar styrkor och konkurrerar skiten ur jättarna?

 

Svar: Jag tror snarare på slutet för bokhandlarna som kommer att sälja anteckningsböcker och limstift och inte sluta bita sig i foten förrän de kommer till knät samtidigt som de bli omsprungna av nya försäljningskanaler. Jag känner en viss sorg över detta för jag gillar verkligen bokhandeln som institution,  men samtidigt känner jag en viss glädje över att få sparka på dem som ligger … Själv säljer jag böcker hos internetbokhandlarna och direkt via www.alfbok.se och till några få modiga traditionella bokhandlare som lägger på sina vanliga 100% på F-priset.  Det kommer att komma ännu fler småförlag, tror jag, och gärna med sammanslagningar som effekt och kvalitetssäkring.  Och det kommer att utvecklas ännu fler nya sätt för en bok att nå sina läsare. Vi småförläggare måste – för våra författares och deras potentiella läsares bästa – transformeras från väna idealister till oemotståndliga marknadsför(för)are. Tillsammans skulle vi förmodligen kunna höja oss från ”Happy meal-transformer-nivån”…

  

4. Jag vet att du skriver själv. Och djäkligt bra, dessutom. Hur tänker du när du prioriterar mellan tid för eget skrivande och hjälp åt andra?

 

Svar. Tack tack! Varje gång jag hör sånt skriver jag lite till. Men jag är förfärligt dålig på att prioritera mina innersta önskemål och tycker nog att alla betalande kunder har mer rätt till min tid än jag. Funderar på att själv anlita en författarcoach som får mig att sätta kraven högre. Jag har kommit hyfsat långt på min roman och kommer senare i höst ut med Skrivarkalendern 2008 tillsammans med Anna-Carin Collin.

Categories: Författande, Författartips, förlagsbranschen

Jag orkar bara med tre derbykommentarer…

1. Kalla inte spelarna i den gulsvartaklubben för ”Råttor”. Råttor är intelligenta, trevliga och trivsamma.

2. Kalla inte Charlie Davies för ”pojklagsspelare”. Grabbarna i mitt pojklag skulle aldrig någonsin anstränga sig så litet i ett derby.

3.  Jag tänker inte påstå någonting annat än att detta var en rättvis seger. Om fans av motståndarlaget från Södra Uppland kunde erkänna samma sak i fjol, tänker jag faktiskt inte vara sämre. Utan Erland hade vi snackat tennissiffror.

Categories: Bajen, blues

Led Zeppelins återförening: första recensionen

Dom säger att ännu ett av våra favoritband skall åteförenas.  Alla gör det ju. Och alla turnerar. Och om du gillade dem då, kommer du att älska deras konsert. Och om du inte gillade dem, eller kände till dem förut, har du nu chansen att få se en stråle av den tidigare storheten. Men kvällstidningarna kommer att skriva att

1. Vi har sett våra farsors och morsors gamla konsertvideos och dom var mycket bättre då.

2. Någon kan ha varit berusad i bandet. Horribelt!

3. Alla försök att göra konstnärliga solon känns konstlade och är liksom svåra att koncentrera sig på…d’uh.  

 4. Lågt betyg.

Categories: Led Zeppelin, rock

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.