Kom under omständigheter som det inte är lämpligt att närmare måla upp i en blogg över Bruce Springsteens sprillans nya Magic redan för ett par veckor sedan och har sedan dess lirat den vinthund-på-kapplöpning många varv i den MP3 som föreställer en telefon och andra medier. Och idag kom den köpta skivan med posten. Den visar sig vara lika bra, men väsentligt bättre mixad än det jag fick i första steget.
Varudeklaration: jag snöade in på Springsteen hemma hos Stefan 1980. I Skultuna talade hela Springsteentemat direkt till oss. Kompisarnas pappor som gick till fabriken early in the morning when the factory whistle (Gränges Aluminium) blew. Badlands mellan Skultuna och Västerås, vars strip heter Ringvägen och det var där we shut them up and then we shut them down. Jag var bara femton, sexton bast; lätt att få igång identifikationerna i den åldern. Den låt som fick mig på kroken var Adam Raised a Cain, tack vare känslan i det grymma gitarrsolot. Bossen må kanske vara mindre flyhänt än Malmsteen och boysen, men det kompenserar han med känsla i bends:en. Sedan dess har jag sett en konsert på varje turne, med början på Hovet -81. Förutom Tom Joadhistorien på Cirkus. Jag var pappaledig med det som så småningom skulle bli en stöddig och snabbtänkt Metallhjälte och hade dessutom inte pengar att tjacka svartplåtar till för dom där tre-fyra pappen som krävdes. Jag har alla skivor och åtskilliga bootlegs. En nörd, a la Pabbe i Micke Norellserien, kort sagt.
Favoritplattan varierar. Men ”Teardrops on the city” är speciell, eftersom den härrör från den första konsert jag var på. Skall vi räkna upp favoritlåtar? Nä, du får kommentera här nedanför i stället, så har vi en diskussion – deal?
Magic är en bra, klassisk Springsteenplatta. Den levererar det gamla hederliga, kända soundet med tillräckligt några nya klangfärger. Precis som på The Rising, känner man instinktivt vilken roll varje låt kommer att spela när han väl kör den live. Men där Rising kändes väl najnilevvenfixerad bitvis, är Magic väsentligt mer onetwothreefo’ utan att för den skull bli oväsentlig. Texterna talar till mig och musiken känns mindre sökt än på The Rising. Varför jag jämför endast med just den? Att jämföra med den historiska produktionen är orättvist. Det går inte att förnya den, bara att uppdatera den. Därför blir sammanfattningen att Bossen har gjort det – igen. Men den senaste versionen har förutsättningar att göra den 10 december, till exempel, till en riktig fest. Vi ses där.
Välkommen till The Sormlands 