Daily Archives: december 11, 2007

Skryt om flyt

Rätt ofta får man recensioner som man upplever som trista, illvilliga eller bara allmänt opålästa. Desto skönare när flera personer igår anfaller mig med underättelser om vad Caroline Engvall i Metros pocketspalt har att säga om Klöver Kungar. Jag citerar in extenso:

Hans-Olov Öberg är familjefadern, finansmannen, saxofonistern och fotbollscoachen som skriver deckare på samma tid som vi andra författar ett brev. Han ödslar noll sidor dödtid när hans huvudperson Micke Norell med vänner får ett briljant nätpokeruppslag, så bra att även hans konkurrenter vill åt idén. Kulsprutetempo med elektrisk högspänningstouche.

  och sedan suger jag på den. Utan att ens bry mig om att nämna att jag minsann lider fram mina böcker jag också.

Categories: Uncategorized

Toppning är självklar!

Har du hört talas om skolan som varje år låter tusentals förhoppningsfulla nioåringar genomgå omfattande teoretiska och praktiska prov för att få fram de 180 mest lämpade ur Stockholmstrakten? Jag har ett barn i den skolan och jag älskar den. Ambitiös elitism i ett nötskal. En kör-maskin. Vi snackar naturligtvis om Adolf Fredriks Musikklasser och det som pågår där är någonting som man bara kan ställa sig upp och applådera. Toppning i dess allra bästa form. Lärarna är ambitiösa, besjälade och bara djävligt kunniga på vad de gör. Och eleverna trivs, även om betygen tenderar att hamna lågt i relation till prestationerna (man pluggar alltså periodvis ihjäl sig på skolan…get used to it, är mitt råd).

När det gäller fotboll får vi inte göra sånt. Eller?

Naturligtvis skall vi få det. Men formerna för sådant är inte lika utvecklade som formerna för musiken i riket. Det svenska popexportundret tillskrivs den kommunala musikskolan. Det är inte lika många som ger Zlatans ungdomstränare cred för att han är där han är.

Problemet i mina ögon är att där den kommunala musikskolan och studieförbund och alla möjliga instanser ger möjlighet för alla att lira, där kickar fotbollen ut många talanger och många väldigt roade icketalanger i elvaårsåldern. Som inte ges något alternativ.

Det har hänt även i musikvärlden. Esbjörn Svensson – ledare för en av världens just nu mest hyllade jazztrios – kom inte in i Västerås Musikklasser. Säger bara det.

Ge oss en korpserie (med lagoma träningsmöjligheter) för ungdomsfotbollspelare i Stockholm (påstå inte att Sanktan fyller den funktionen bara!!) så skall varken jag eller någon annan klaga mer.

Categories: Ungdomsfotboll

Recensenter kommer och går…Bossen består

image_679.jpg 

Hur många artister känner du till som kan förvandla en publik på knappt sexton tusen själar till en liten intim klubb genom att varva nya, halvkända låtar med gamla klassiker, med ett minimum av hits och ändå skapa allsång i nästan varenda låt?

 Bossen kan. Bruce Springsteen har ett digert material att ösa ur och ös blir naturligtvis resultatet i Globen under en kväll som inte är ”magisk” utan på riktigt. Vi är ett stort sällskap som sitter nära scenen. Några är Springsteenkonsertoskulder och kan knappt stava till Born in the USA, andra har som jag varit med sedan 1981 i alla fall. Medelåldern i vårt gäng är den förväntade på en Springsteenkonsert, vilket inte på något vis speglar den förvånansvärt unga publiken i övrigt. Jag noterar att man sålt och balkat av främre delen av ståplats till någonting som påminner om ”pit tickets” a la amerikanska arenor och däri står idel tjugofemåringar och kan varenda djävla text. Inte bara senaste plattan, det är ju litet förutsägbart, närå: No Surrender och Candys Room sitter som ett svettigt onetwothreefooooo i väggen.

Efteråt hjular vi alla hem. De som inte varit med förut undrar om det här var ovanligt fantastiskt och jag konstaterar att Springsteen har skött sig som han brukar, ungefär. Utan att göra det lätt för sig. Magicplattan är inte lika stark som sjuttiotalets succéalbum, jag tycker till och med att det är bättre energi i ”The Rising” och den har inte haft många månader på sig att sjunka in; ändå får Springsteen oss att stå och sjunga med i The last to die, Devils Arcade, Girls in their summer clothes ”kom ihjehhn no tchejjer” och så vidare.  Han tar många gitarrsolon denna kväll och efter att ha kollat in ett antal gitarrister tillsammans med familjens unge rocker det senaste halvåret, imponeras jag av hur Springsteen lyckas uttrycka så mycket med ett så sparsmakat spel.

En mästare. Och låt ingen kvällstidningsmurvel med elefantjägarsjuka få dig att tro någonting annat. Jag har till och med den den andra Göteborgskonserten från 2003 på bootleg och den var INTE bättre.

Bruce Springsteen har alltid varit exakt såhär bra.

Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: , , , ,

Blogga med WordPress.com.