Recensenter kommer och går…Bossen består

image_679.jpg 

Hur många artister känner du till som kan förvandla en publik på knappt sexton tusen själar till en liten intim klubb genom att varva nya, halvkända låtar med gamla klassiker, med ett minimum av hits och ändå skapa allsång i nästan varenda låt?

 Bossen kan. Bruce Springsteen har ett digert material att ösa ur och ös blir naturligtvis resultatet i Globen under en kväll som inte är ”magisk” utan på riktigt. Vi är ett stort sällskap som sitter nära scenen. Några är Springsteenkonsertoskulder och kan knappt stava till Born in the USA, andra har som jag varit med sedan 1981 i alla fall. Medelåldern i vårt gäng är den förväntade på en Springsteenkonsert, vilket inte på något vis speglar den förvånansvärt unga publiken i övrigt. Jag noterar att man sålt och balkat av främre delen av ståplats till någonting som påminner om ”pit tickets” a la amerikanska arenor och däri står idel tjugofemåringar och kan varenda djävla text. Inte bara senaste plattan, det är ju litet förutsägbart, närå: No Surrender och Candys Room sitter som ett svettigt onetwothreefooooo i väggen.

Efteråt hjular vi alla hem. De som inte varit med förut undrar om det här var ovanligt fantastiskt och jag konstaterar att Springsteen har skött sig som han brukar, ungefär. Utan att göra det lätt för sig. Magicplattan är inte lika stark som sjuttiotalets succéalbum, jag tycker till och med att det är bättre energi i ”The Rising” och den har inte haft många månader på sig att sjunka in; ändå får Springsteen oss att stå och sjunga med i The last to die, Devils Arcade, Girls in their summer clothes ”kom ihjehhn no tchejjer” och så vidare.  Han tar många gitarrsolon denna kväll och efter att ha kollat in ett antal gitarrister tillsammans med familjens unge rocker det senaste halvåret, imponeras jag av hur Springsteen lyckas uttrycka så mycket med ett så sparsmakat spel.

En mästare. Och låt ingen kvällstidningsmurvel med elefantjägarsjuka få dig att tro någonting annat. Jag har till och med den den andra Göteborgskonserten från 2003 på bootleg och den var INTE bättre.

Bruce Springsteen har alltid varit exakt såhär bra.

Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: , , , ,

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: