Vad väljer du att minnas?

Söndagar är bra. Jag och C brukar ta en långpromenad innan någon av oss egentligen vaknat, det ger den där friska luften som man någonstans känner att samvetet kräver, en chans att snacka ostört i hela tre timmar utan att mobiltelefoner, datorer, mikrovågsugnar och annat bryter flödet. Att det förbränner en del av fredagkvällens och lördagkvällens vällagrade synder är ingen nackdel.

Promenadstråk är guld för författare i jakten på inspiration. Ingen annanstans delar vi så frikostigt med oss av våra åsikter, helt utan hänsyn till vem som hör och inte. Årstaviken, brukar jag tänka, är en enda lång terapisoffa. Djurgården är inte mycket bättre – även om jag har svårt att slita mig från misstanken om en del av flanörerna är ute på uppvisningsrundor; flashar de nya gula brallorna och kepsen från NK snarare än i någon ärlig avsikt att tala med promenadsällskapet.

De vi möter eller går om, eller – i sällsynta fall, här gäller det ju att hålla tempot uppe – blir omgångna av, är oftast hörbart, detaljerat, lyckliga eller olyckliga; är det kanske den fysiska aktiviteten som får folk att tappa pokerfejset och polariseras på det här viset?

Och någonstans där på Djurgården, slås jag av en insikt: De par som låter lyckliga går ofta och diskuterar goda minnen. De som ser olyckliga ut, gnabbas om dåliga minnen. Ältar gångna tiders oförrätter ”du skall då alltid” i stället för att leende erinra sig den där gången när…

Jag tror inte att det verkligen är andelen lyckliga respektive olyckliga minnen som skiljer paren åt. Jag tror att det ligger i vad man väljer att minnas av sin tid tillsammans.

Och jag bestämmer mig för att låta de goda minnena fortsätta att fästa bättre i hjärnbarken än de dåliga. Vad väljer du själv, tror du?

Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: