Förståsigpåarna har talat och jag ba fattar ingenting

…eller så förstår jag precis. Recensionerna av ”Angel” börjar komma in och som jag antydde i måndags kväll är det idel tummen ned. Ettor i både SvD och DN, kort sagt.

DN konstaterar att intrigen saknar all trovärdighet och att mediekritiken knappast är på någon högre nivå. Svenskan tar i så att korsetten spricker och påpekar att ”osannolikhetens röda varningslampa blinkar regelbundet”. Now that’s an artsy statement, sister!  

Vad skall vi ställa för krav egentligen? För vem är filmen gjord? Jag måste ju påstå att osannolikhetens röda näsa blinkade rätt friskt i Sagan om Ringen också. Liksom i de flesta filmer man ser. Hur många rockfilmer finns det? Hur mäter sig Angel mot dem? Helt klart är detta ingen ”The Committments”. Snarare en 109 minuter lång specialversion av slutet på den. Och filmen saknar de svarta djupen från ”Round Midnight” för att ta några exempel, även om det finns likheter mellan Dale Turners existensiella grubbel och stackars Ankans dito. Men…var det meningen? Kanske är det ett UTMÄRKT porträtt på ett gäng patetiska föredettingar som så gärna VILL men MISSLYCKAS med att leva rockstjärnemyten? D’uh, liksom.  Så populärkulturintresserad jag är kommer jag aldrig att förstå hur recensenterna sätter sina betyg. Själv ger jag den alltjämt fyra lågpannor.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , ,

Inläggsnavigering

4 thoughts on “Förståsigpåarna har talat och jag ba fattar ingenting

  1. Har sett filmen och instämmer i recensenternas mallande för detta är årets kalkon. Intressant att du ger den 4 långpannor, skulle var kul ifall du kunde brodera ut lite vilka kvalitéer du anser filmen har. Och varför just jag skall se den igen.

    Tack för en kul blogg i övrigt.

    mvh

  2. Daniel, det är en himla skillnad på ”Långpannor” och ”Lågpannor”. Lågpannor är glada skitar som läser varje bok en gång, ser varje film en gång och därefter funderar på om det var meningsfullt eller ej i några minuter efter konsumtion. Kulturellt seriella one-night-standers utan hållning och högre mål. Samma publik som understundom tager sig en helt GI-inkorrekt Whoppermeny, kort sagt. Eller alltjämt vågar beställa en mellis på krogen i stället för en vältempererad Pilz med många konsonanter i namnet. Töm och glöm. Ärligt talat, jag tycker inte att du skall se den igen. Jag tolkar också din blogg som att du drar åt det hårdare metallhållet rent musikaliskt och om det är så så skall du ju verkligen inte se om den.

  3. Sofia

    Det är folkförakt att tänka sig en viss nivå av kvalitet för en viss sorts folk, som du gör när du försvarar den här filmen. Grejen med hur recensenterna tänker – jag kan förklara det för dig – är att de 1. uttolkar regissörens/producentens/manusförfattarens intentioner och 2. utvärderar hur väl de lyckats med sina intentioner. De flesta som sett den här filmen tolkar den som ett misslyckat försök att säga någonting om vår samtid, mänskligheten, media, osv. Jag såg t ex en annons för den igår som talar om stora känslor, om svart och vitt, om varmt och kallt. Jag tror att man tolkat alldeles rätt när man skrivit ner den. Allt jag hittills sett av den är slappt, ointelligent, arrogant (det finns många bra scenografer, kostymörer, manusbearbetare, osv;); ett hånskratt åt alla. Vad tror Colin Nutley att han har fattat som ingen annan har fattat, liksom? Vad vill han berätta? Att folk är dumma och lättmanipulerade? Inte så dumma som han tycks tro iallafall.

    När jag bedömer en actionfilm gör jag det alltså inte efter dramakomediens måttstock utan genom att värdera hur väl de lyckats med sina intentioner, och beskriva det. Om jag tycker om hårdrock eller inte spelar ingen roll när jag ser en film som ”Angel” eftersom jobbet inte går ut på att recensera hur JAG skulle ha gjort utan hur väl de har lyckats. Förstår du nu? Jämför med att sätta betyg på en uppsats i skolan: alla skriver olika och det gäller att slipa varje persons innersta diamant, deras egen berättelse.

    Alla talar om Ingmar Bergman som en sådan demonregissör men grejen med hans tillvägagångssätt var att han letade upp kvalitetsfolk att samarbeta med. Han skattade högt sina medarbetare och gjorde själv bara det som han verkligen kunde. Man måste lita på andra människor speciellt i så komplexa konstarter som film.

  4. Sofia, tack för din kommentar! Jag uppskattar din vinkel och förstår kanske rentav vad du menar.
    Att antyda att jag gör skillnad på folk och folk när det gäller kulturkonsumtion är att göra det alldeles för lätt för sig. Min analys av kulturföreteelser bygger däremot på att olika uttryck (oavsett kulturgenre och uttryckssätt) lämpar sig olika väl för olika situationer. Den som går på Angel för att få en djup och filosofiskt pregnant analys med gestaltning av det mediedrivna samhället går på en nit. Men som allmän underhållningsfilm är den verkligen helt okej. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Nutley (och nu gör jag som du, jag ger mig in i hans huvud och tolkar hans intentioner) tror att han gör någonting annat än breda, rätt ytliga underhållningsfilmer, en sorts span på olika sverigefenomen. Änglagårdismer, om man så vill. Hans grepp bär likheter med Åbergs sällskapsreseförhållningssätt, fast med en lägre grad av Wodehouse-estetik. Ur det perspektivet är filmen just hävlig.

    Jag anser fortfarande att en recensent på en stor tidning bör kunna se en kulturyttring för det den är, och att DN och Svenskan inte har gjort det jobbet denna gång. Men kanske har filmbolaget gjort Nutley & Co en otjänst genom att marknadsföra The Refreshments som nästa Mozart?

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: