Guld i SM för fotbollslandslag!

Det finns märkliga tilldragelser och rena knäppigheter. Sedan finns det den slumpgenerator som stolta föräldrar en gång döpt till Per-Erik Holmström och hans spontaniteter. Som när han ringer en torsdagseftermiddag och säger ”Grimsta IP, 14.30 – vi i finanslandslaget möter Läkarlandslaget och Författarlandslaget i ett sorts SM för fotbollslandslag”. Vaddå ”vi” är min första tanke. Jag har diskuterat fotboll flitigt med denne man, men vi har aldrig setts in persona på gräs, grus eller golv. ”Lördag” tänker jag sedan. Dagen efter ännu en session med pokergänget ”Klöver Kungar”, kända från romanen med samma namn. Därefter sker någonting som borde skett mycket tidigare: självkritiken sätter in. Jag har inte spelat en elvamannamatch på oherrans många år. Femmanna – regelbundet, inomhus. Sjumanna, visst, för några år sedan. Elvamanna? På sjuttiotalet, kanske.  Men när självkritiken sätter in, har jag redan lovat att komma.

Man kan inte tacka nej till att lira fotboll.  Även om jag i skrivande stund tycker att Bajens A-lag borde ha lämnat walk-over i stället för att åka till Trelleborg och bevisa sin ovilja att spela. Men det är en annan historia.

Våra motståndare verkar väl samlade. Läkarna ansluter mangrant i tid. Författarna har inte alls varit uppe hela natten och druckit Absinthe, vilket man har skäl att förvänta sig. Några, däribland Niklas djävla Kindvall, en RIKTIG fotbollsspelare, dessutom, ser oförskämt pigga och kompetenta ut. Finansmännen gör som finansmän brukar, kommer sent, snackar i mobiltelefon och ter sig allt annat än fokuserade på uppgiften. En kvart före avspark är vi tio man på plats och en, min avhållne förre chefs son, är på väg.

Läkare och Författare inleder. På så sätt hinner vi bli fulltaliga. Författarna lirar inspirerat och med den esprit man förväntar sig av esteter men läkarna har en organisation på sitt spel som inte står landstinget långt efter. En backlinje full av tuffa typer, bergis klinikföreståndare hela bunten, några laserkirurger på mittfältet som med yrkesmässig precision matar bollar på allt tröttare författarbackar och till slut drar läkargänget det längsta strået.

Plats på scenen för Finansgänget. Författarlandslaget får stanna kvar på planen. Nu, när marknaden för mål öppnat, är koncentrationen en helt annan. Målvakten får snabbt att göra och trots ett snöpligt (men snyggt, måste erkännas) baklängesmål på hörna, får jag snabbt förtroende för honom. Backlinjen skall visa sig vara den som framgångar skall byggas på. Tre karga män som helt enkelt inte släpper någonting mer förbi sig. På hela turneringen. Själv erbjuds jag en vänsterbackplats, men tackarnej eftersom min nuvarande tyngd och kroppslängd gör mig till en mindre, vekare variant av Emil Johansson i Bajens A-lag. Mittfält då? Säger Perka. Men vi enas om att slänga upp mig på topp i stället. Vilket visar sig vara en bra idé. Jag antar Haris Laitinen som rollförebild och roar mig med att springa oregelbundet, Lille-Skuttstokastiskt längs vänsterkanten i anfallszon och rycka med mig både en och två backar som i sin välvillighet tar mig för någon som måste bevakas. Detta lämnar i sin tur ytor för centertanken, den alltid lika strategiske Anders Hähnel, som kan dundra fram och ansätta målvakten med skott efter annat.

Efter en stunds spel, alltjämt med ett mål i baken, börjar motståndarna tröttna på att bevaka mig. Och just då får jag bollen i en förvirrad situation i boxen, släpper raskt tillbaks den till Anders H, som gör det alla anfallare SKALL göra, nämligen ett enkelt och elegant mål. Efter detta fortsätter backarna att bevaka mig, tills Johan Qviberg, nyanländ kan lösa av mig med tio minuter kvar. Hans löpstyrka och energi höjer finansmännen ytterligare ett snäpp. Möjligen drivs de också på av insikten att hans far kan köpa lagdeltagarnas samtliga firmor och lägga ned dem. Och det trummas på. Så småningom vinner vi med hela 4-1.  Och för detta belönas vi med ännu en match. Bara att stå kvar.

Läkarna är värre att möta. De spelar tuffare och framförallt mer organiserat än författarna. Dock saknar de riktigt vassa artister som Måns Gahrton och Fredrik Ekelund, samt den nickskicklige Pontus. Målsnålt åt bägge håll, således. Men det trummas på och när finanslaget ställer om, är det svårt att hänga med, så blir det bara.  Rollen som anfallare passar mig fortfarande, men när jag i nästa byte slängs in som defensiv mittfältare blir det tuffare. Det rivs och det slits och jag som en gång i tio-tolvårsåldern levde gott på att väga tio kilo MER än alla andra är plötsligt djävligt minst på planen. Någonstans mitt i alltsammans kliver jag in i en duell som om jag snarare skulle varit Sulan än mig själv och vaknar två meter bort, med stjärnor och ostbågar visslande kring pallet. Intressant, och någonting att minnas när man kritiserar Emils insatser.

Ytterligare några minuter och domaren blåser av. Seger för det vita finanslaget igen och därmed Guld i SM för fotbollslandslag.

Borde jag ha spelat alls? Borde jag inte ha spelat i författarlandslaget? Borde jag ha känt till att evenemanget avslutades med en bankett på Café Opera? Alla frågor byts mot en enda: när gör vi det här igen, grabbar? Sex måste man ju ibland tacka nej till – till exempel när kontrahenten inte är den man är gift med – fotboll däremot är ju lika roligt och går att göra i stort sett hela dagarna utan att någon utom möjligen publiken kan ta anstöt. Trots pokerrus och debutantkänningar.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: