Ulf Lundell har påverkat mitt liv vid många tillfällen. Så har han bland annat sett till att jag inte kan passera Tantolunden utan att titta efter rombuteljen. Och säger nån ”vi ses i Tanto” replikerar min reptilhjärna blixtsnabbt ”…där våta löven far”. I höjd med Ripp Rapp fick han mig att inse att det är lika bra att vara direkt med kvinnorna. ”Jag vill ha dej jag vill ha dej är det riktigt klart, eller…skall jag förklara mig?” ”Kär och Galen” och ”Lycklig Lycklig” är i mina ögon potentiella nationalsånger.
Sedan fick jag koll på hans böcker. Började med Sömnen, som tog mig djupt. Vinter i Paradiset är också en höjdare. Jack läste jag ganska sent, vilket förmodligen var ett misstag. Precis som Röda Rummet idag ter sig ganska yxig men måste ha upplevts som häftig när den kom.
Av tradition köper jag alltid hans böcker.
Så fort de kommer.
Till fullpris.
I en analog bokaffär.
Hade precis börjat med en Hemingway när Vädermannen slog ned på bokhandelsdiskarna. Och det var kanske ingen dum slump, för visst kan man ana att det finns en inspiration där någonstans. Lundell skriver inte stor litteratur. Men läsvärd. Jag ser det som rapporter, välskrivna sådana, ur hans nästan-verklighet. Just som man läser tidningen varje morgon för att kolla att finansmarknaden, kulturknuttarna, sportvärlden och rest-världen finns kvar, läser jag varje Ulf Lundell med brinnande intresse för att kunna konstatera att Ulf finns kvar.
När mannen bodde på Söder såg man honom ibland – på väg från bankomaten på Renstiernas Gata in i en svart pickup. På gång runt Riddarfjärden – ett tag möttes vi nästan regelbundet; han gick moturs och jag sprang medurs vid ungefär samma tider.
Med Lundellskivorna har det blivit sisådär, tycker jag. Några guldkorn har meddelats den vägen, men med litteraturen är det väsentligt bättre. Det finns ett flyt – så även i Vädermannen – som är trevligt att läsa. Det finns gott om filosofi, gott om flyktbehov, gott om oro och på senare tid väldigt gott om analsex.
Vädermannen är också den lugnaste boken hittills. Huvudpersonen är visserligen som vanligt i transit mellan olika existenser och kvinnor, men det finns nån djävla struktur i hans liv den här gången. Där tidigare böcker tecknat bilden av ett inre stormigt hav, beskrivs denna gång en mer stillsam insjö. Även om det blåser till ibland.
Den är dessutom kort i jämförelse med den senaste tegelstenen: bara sådär 400 sidor. Rekommenderad läsning för två kategorier: de som gillar ordrikt, beat-lightspråk och de som gillar Lundell. Är du inne på bägge, är du som jag att gratulera till en trevlig upplevelse.
Sista konserten på Tyrol för några år sedan var fantastisk. Jag tänkte: sådär vill jag också vara om femton år – stark, grånad, rutinerad och djävligt rockenroll. Vågar man se en sologreja på Cirkus i höst? Hmmm.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Vädermannen av Ulf Lundell
Välkommen till The Sormlands 