Monthly Archives: juni 2008

Profilering i tiden….

Olika falla ödets lotter. I trygga fina Svedala, där rektorerna serverar moralen fräsch från mellanmjölks-bakeoff-sortimentet får en lärare sparken därför att han lirar (förvisso rätt hygglig, sök själv på ”Blodsrit” på MySpace) dödsmetall.

I USA kan en gatumusicerande cowboy i rätt utstyrsel dra in 36 miljoner spänn på att vara för lik en logga. Typ.

Note to self: sluta klaga på att tonåringen klär sig extremt. Provocera fram ännu mer extrem klädsel!

Annonser
Categories: Uncategorized

Tack, högre makter, för Hedengrens!

Internetbokhandel i all ära, men när det gäller sköna impulsköp finns ingenting bättre än den analoga bokbranschen. Äkta bokhandelsarbetare, fysiska böcker redan vid inköpstillfället och – om handeln är välskött och inte nåt sånt där pall-innanför-dörren-med-bästsäljare-pjämmel – ett intelligent urval av just de böcker som intresserar mig. Vilket, parentetiskt, inte innebär att böckerna på något vis måste vara särdeles intelligenta i sig.

Hedengrens är en sådan bokhandeln. En oas i stockholms litteraturöken, komplett med källor, palmer, vattenpipor, kameler…och….jasså,  du har hajat? Okej.

Hedengrens och jag har en relation. Jag vet inte hur det gick till första gången (med det heller…) men jag har liksom alltid handlat mina böcker där. Och igår var det dags igen: en stunds uppehåll mellan två möten var tillräckligt för att locka in mig i undervåningens skugga.  Lyckades slita mig efter blott tjugo minuter denna gång. Med bara fem titlar i famnen. Vilka det är, kommer naturligtvis att redovisas under rubriken sommarläsning här så småningom, men jag hyser gott hopp om att överleva åtminstone under någon vecka på stranden i sommar i deras sällskap.

Rätt nya titlar, de flesta. Men väl valda. Och om alla de går att hitta i Akademibokhandelns nystartade färskvarudisk kommer jag att vara mycket förvånad.

Categories: Uncategorized

Bajenlärdomar av EM, hittills

Motivation slår klass. Fysik betalar sig. Spelare som försöker stå upp gör mer nytta än spelare som veknar i knäna vid första bästa kroppskontakt. Anfallsfotboll lönar sig.

Goda nyheter för Bajen. Om vi nu kan få Charlie Davies och Paulinho att jobba med att stå på benen i boxen, alltså. Ty förutom just det, är ju receptet för EM-succé identiskt med Bajens nutida tänkande. I DN idag träder flera fystränare fram och berättar om hur de stärkt Turkiet och Ryssland. Jo, det kunde varit Janne Mian. Typ.

Och ledarna får leverera Tonyismen bland Tonyismer ”vi trodde på vår spelidé och malde ned dem med vår överlägsna fysik”. Med andra ord kan vi se fram emot en händelserik och oddstrotsande bajenhöst.

Inte minst som värvaransvariga tagit in en magisk anfallare med synnerlig själslig styrka. Jag talar förstås om Olof Baggins. Aka Frodo Guterstam. Och ser redan fram emot nästa möte i mot Gollum Nordlings horder i Mordor…..

Categories: Uncategorized | Etiketter:

Den underbara, ostyrbara kreativiteten

Att vara författare med prestationspersonlighet är ibland ett helvete. Och ibland är det värre än så. Men det kan vara värt det.  Ty kvart i två i morse kläckte plötsligt mitt undermedvetna – som helt bortser ifrån arbetstidsförordningar, prestationskrav och leveranstider – svaret på den fråga som gäckat mig sedan tre veckor.  Frågan var alltså ”hur fan kommer han dem på spåren, utan att komma in på rätt spår direkt?”. En hyfsat vanlig fråga för spänningsförfattare, måste man säga. Och svaret är så otroligt enkelt att du bara inte kan ana. Jag menar, jag kunde inte ana och det är ändå jag som skall skriva den djävla boken. Right?

Jag brukar ha ganska bra koll på mina kreativa processer. Med tiden lär man sig tjuvknep för att få de kreativa juicerna att rinna till, så att säga. Men i detta fall har det inte fungerat alls. Och så är det ju också i bland. På samma sätt som ett helt kapitel kan rassla igenom fingrarna, en ny karaktär blanda sig i handlingen med en självklarhet som verkar planerad (jämför med Michelle i Klöver Kungar, som kom till på eget initiativ) och en låt nästan spela sig själv på sax eller gitarr för första gången….kan det bara låsa sig.

I min andra (eller kanske tredje) sysselsättning som kreativ konsult i finansbranschens nisch för Corporate Perception Management blir kreativitetens kaosegenskaper litet utmanande. Hur tar man betalt för en idé som tillkommer under a) tre veckors fruktlöst slit b) sex minuters fantastisk briljans klockan 03.14 ? Jo, det finns formler för sånt också, men om man bara funderar över tidsåtgången kan man ju bli tokig. Eller överbetald.

Prestation är kreativitetens fiende. Jag märker med mig själv, och inte minst på ungdomarna runt omkring mig att det är just när prestationskraven omkring en släpper, som kreativiteten plötsligt fyller i alla oskrivna blad. Ge en unge ett sommarlov, och du får en välfylld blogg med egenhändigt photoshoppade bilder (se FollowTheFlow i bloggrollen härintill). Eller femhundra nyritade A4 med metallband in action. Ge konsulten en obokad dag, och du får hela tag-linen till affärsplanen.

Nu skall jag låta ungdomarna vara kreativa i sitt lunchval. Önska mig lycka till!

Categories: Uncategorized

Att lära sig skriva rysare

Som deckarförfattare – och ledare för kurser i denna underhållande konst – ger jag mig då och då på att läsa en ”how-to” bok för presumtiva författare. Denna gång föll valet på någonting så i förstone tilltalande som ”on writing horror” utgiven av ”The horror writers association”.

Och nog var det en förfärlig läsning alltid. Boken är uppbyggd som en essäsamling där en hel del framstår som rena föreläsningsmanus. Alltsammans är väldigt amerikanskt, väldigt ytligt och fullt av den sorts blaha som man som gammal Handelshögskolestudent lärt sig att läsa extrem-extensivt. Det vill säga inte alls.

Det hjälpte inte ens att studera innehållsförteckningen. På sedvanligt maner var ju den fullmatad med just sådana saker som jag ville få häng på. (Jo, glöm inte att även ”vanliga” spänningsromaner skall innehålla en rejäl dos med skräckliknande obehagligheter)

Det enda som jag verkligen tar med mig ur boken är en förteckning över klassisk rysarlitteratur som man bör läsa innan man ger sig in i genren och försöker skriva något nytt. Fast den hade jag säkert kunna få billigare än de 279 kronor som Akademibokhandeln hade mage att ta för bokfan.

Varning alltså härmed utfärdad. Om du vill lära dig skriva spänning – häng på till New York i december i stället. Maila mig via kontaktsidan om du är intresserad….

Categories: Uncategorized

Sorg

Ibland är livet inte riktigt rättvist. Och ibland är det så inihelvetes djävla orättvist att jag bara vill kräkas gudsförnekelse och …ja, där någonstans tar orden helt enkelt slut.

Esbjörn Svensson är död. I en dykolycka. I genomreglerade, trygga Sverige går han och dör och ingen förstår hur kan ha gått till. På Ingarö. Han lämnar efter sig hustru, barn och två tredjedelar av den trio som satt den europeiska jazzen på världskartan. Sorg i jazzsverige är bara förnamnet.

Vi växte upp i samma lilla Skultuna utanför Västerås. Esbjörns farsa var lärare och hade, vill jag minnas, brorsan i svenska. Min farsa var musiklärare och hade både Esbjörn och hans lillasyster som elever. Farsan som var snabb till fördömelse ibland tyckte inte att ”Epa”,, som han kallades på den tiden var särskilt musikalisk. Vilket alltså skulle motbevisas.

Esbjörn bodde på samma Stockväg som ett år yngre Magnus Öström, del två i Esbjörn Svensson Trio. Vi lirade då och då kvartersfotboll mot Stockvägsgänget. Esbjörn var liten till växten men lirade smart och snabbt. Magnus hade tunga backkvaliteter. Så småningom blev man större och det började bildas band runtom i Skultuna. Esbjörn, Magnus och några till bildade Micro Music som lirade 50-talscovers, rock, twist och sånt. Det gick så bra – inte minst på grund av Esbjörns tidiga medvetenhet om kvalitet, behovet av rep och precision – att de fick spela i Radio Västmanland.

Esbjörn och de andra gick kvar i Skultuna när jag började mellanstadiet i Västerås. Därför anade jag inte alltid hur bra de redan i tidiga tonår började bli på musik. Och sedan någon gång i gymnasiet råkade jag gå förbi ett rum som disponerades av musikgymnasiet där någon lirade rock på piano så att tegelstenarna lossnade ur musikskoleväggarna…Esbjörn!  Jag kände igen en tjej och utbrast: ”va bra han har blivit!” varpå hon tittade oförstående på mig och svarade: ”Han har väl alltid varit sådär bra, eller?”

Sedan började vi plugga i Stockholm; Esbjörn på Ackis och jag på Handels. Ibland såg jag honom på någon scen bakom pianot. Sedan såg jag honom i Fredrik Norens band. Någon enstaka gång hängde han med något av mina band och lirade. Högtidsstunder, förstås. Esbjörn var alltid punktlig, nykter och naturligtvis säkerheten själv. Han var proffset; vi hobbyamatörerna i jämförelse.

Efter det: en annons i Faschings programblad där ”Stock Street band” skulle uppträda. Egen trio! Vi gick dit, jag och vännen Ola – även han från Skultuna. Så småningom blev det Esbjörn Svensson Trio av det bandet. Men det var ingen omedelbar framgång. Och det är just i detta som jag tycker att livet känns extra orättvist.

EST kämpade verkligen för sina framgångar. Dom spelade över-djävla-allt. Torsdagsjazz på Spisen, måndagsjazz här, tisdagsmusik där. Satsade allt på jazzmusiken. Spelade ihop sig grundligt. Och så kom till slut den första skivan. ”When everyone has gone”. En av de vackraste trioskivor som någonsin spelats in. Titelspåret är för mig evigt förknippat med en skidtur i Orsa där snön hängde propagandatung i granar och tallar och Esbjörns spröda pianotoner skapade en stämning som alltjämt gör skönont i själen.

Inte ens då var det omedelbar framgång. Den kom ytterligare några fokuserade år senare med Monkplattan på skivbolaget Diesel. Och jag stod bredvid och applåderade och tyckte under ganska lång tid att livet snarare var djävligt rättvist.

EST stod för mig för modet att göra sin grej. Pianotrios går det ju ett gross på dussinet av, kan man tycka. Men EST blev någonting helt utanpå allt det där. Dom gjorde sin grej, helt konsekvent och fick så småningom ett nästan ofattbart internationellt genomslag. Omslagsbild på Down Beat. Stort!

För någon månad sedan skymtade jag Esbjörn med familj nere på stan. Det såg harmoniskt ut. Först ville jag gå fram och heja, sedan tänkte jag att han förtjänade att få vara ifred när han för en gångs skull var hemma från turnerandet.

Och nu: bortryckt. Man påstår ju ofta att de som dör rycktes bort ifrån oss, men aldrig har det stämt så väl . Esbjörn hade ju gott om produktiva decennier framför sig. Det var nu som trion skulle få njuta frukterna av det de byggt upp under trettionånting-åren.

Så onödigt. Så fel. Och mina tankar går till Esbjörns familj, släktingar och triokollegorna Magnus och Dan.

Söndagen den 15 juni går till historien som en svart dag för Svensk Jazz; och en dag när inte bara Esbjörn utan också den sista förhoppningen om livets rättvisa dog därute på Ingarö.

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Nya favoriter: Diamond Dogs

Med abstinensen efter Sweden Rock fortfarande pulserande i ådrorna drar vi ut i stockholmsnatten för att leta rolig gitarrbaserad musik, jag och N. Mjukstartar med ställen som Medusa och Debaser för att komma i stämning och sedan händer det: någon av oss kläcker idén att Pet Sounds Bar kanske har någonting att erbjuda denna afton när vi faktiskt – som om det vore abnormt på något vis – bestämt oss för att inte slå oss ned med en bira framför dubbla EM-bataljer. Trots att N är kvartsholländare.

Och på Pet Sounds Bar blir vi bönhörda på två plan: man serverar Campocruz – det öl man lärde sig att älska i Sevilla i mars – och Diamond Dogs står just och packar upp inför någon sorts releasegig för nya plattan ”It’s most likely”. Man har hört talas om bandet, men man har inte koll. N minns att en basist i bandet möjligen lirat i Wilmer X tidigare. Men det är allt vi vet när sångaren Sulo, telecastertraktör Karlsson (som får stilpoäng för vinröd sammetskavaj) och den verkligen clemonskt skolade honkermannen ”Magic” med anhang sparkar igång. Även Magic letar sig för övrigt upp på stillistan med en rätt intressant rock.

Och det låter riktigt bra. Både sexton timmar senare när jag lyssnar på skivan och på plats. Stones möter E-street Band, minus bossen, och gör rolig musik av det. Plattan är fetare och har kryddats mer med country än Pet Sounds Bars scen medger. Rutinerade musiker, inget snack om det. Tajt, ruffigt och med stark scennärvaro. Och i den avslutande låten riktas ljuset mot en liten blondin i publiken…taram: Louise Hoffsten (!) som sitter in helt orepeterat, verkar det, men ger mersmak. Hon är för go’ fräuline Hoffsten, enas vi om när vi så småningom styr stegen mot Anchor Bar via Kungsan….

Och Diamond Dogs? Jo, vi vill verkligen se dem igen, gärna i helkvällsformat på en större scen. Men alltså: tjacka plattan, fan. Varför toppar inte dom här alla listor? Kanske är inte jag och N de enda i världen som återstod att frälsa.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Making some motherfu**ing noise….

Hur mycket känsla kan man egentligen krama ur en begränsad uppsättning toner, scenuttryck och 35000 tända rockers? En hel del. Sweden Rock är slut för den här gången och det är bara att ge det upp för arrangörerna, alla medverkande och våra vänner i publiken och göra morsaknullande oljud.

Sweden Rock Festival är en totalupplevelse som sågar sig in i hjärnan och tilltvingar sig alla skrymslen i kroppen – en liten ort någonstans djävligt långt söderut som transformeras årligen till en gigantisk scen för rockers av alla varianter – här finns svartsminkade dödsmetallare i skyddsmask, trettonåriga glammare i röda spandex och jätteplatinarufs, här finns medelålders män i spetsdamunderkläder, ett oräkneligt antal rockerskvinnor som förefaller klippta ur ett mingelreportage från CBGB’s i New York, och då har vi bara snackat om publiken.  Festivalen lever dygnet runt och vi med den, det är kort sagt bara att ge upp alla ambitioner på kontroll av situationen och flyta med: tillsammans med den trettonårige glamsonen vaknar jag när kroppen orkar det, lyssnar så mycket som hjärnan förmår och domnar sedan bort i det iskalla tältet till tonerna av grannarnas ghettoblasters när själen inte orkar mer igen. I folkhavet framför scenerna kan man nästan dra upp fötterna och vagga med resten av massan; frånsett några otäcka incidenter kring falubandet Sabaton är det schysst folk överallt och jag är inte ensam att ha dyrkat många av banden i originaluppsättning för tjugo, trettio år sedan men trettonåringen är inte heller ensam om att vara sådär skönt på väg in i rocken som livsstil.  Och alla får plats. Även på den fetcrammade tältplatsen där vi slagit oss ned av ideologiska skäl: är man på rockfestival, skall man inte ha det för bekvämt och då delar vi jordgolv med resten av crowden. Låt de medelålders få sova på hotellen i Sölvesborg, tänker jag samtidigt som jag inser att jag är lika gammal som de tre killarna i tältet intill oss, sammanlagt. Å andra sidan har jag sett några gentlemen på den röjiga husvagnscampingen intill som nog skulle kunnat vara fäder åt mig. Om min far varit det minsta rockintresserad, alltså.

Banden är bättre än alla recensenter vill ha dem till. Snacket om att leadsångarna i de äldre banden tappat rösten är så typisk kvällspressgoja att jag bara vill låna spypåsen från grannarna i tältet intill; någon som INTE tror att det är skillnad på en tjugofemåring och en femtiosjuåring i uttryck? Någon som INTE tror att det en femtiosjuåring tappar i röstkvalitet kan kompenseras med känsla?

På onsdagen efter att ha etablerat oss på jordgolvet med det lilla tältet ger vi oss in i vimlet och försöker att få se allt verkligen djävla allt. Vi ser ett stabilt doom-Faith, ett litet manerat Boil, ett sjukt energiskt Korpiklaani, rycker på axlarna åt Dampungarna, älskar Astral Doors för DIO-energin och Airbourne för tung, äkta rock. Fatal Smile jobbar hårt, kanske litet desperat, Bonafide känns litet överreklamerade men passar den första dagen på Zeppelinscenen och man måste gilla leadsångaren-plektrumguraistens Aragonstajl. Sabaton blir en tung upplevelse med mycket brunkande och bökande framför scenen. Här stöter vi på festivalens enda riktigt onåbara medlyssnare, men musiken rullar likt de pansarbrigader som låtarna beskriver över allt sådant. Rockenroll, baby, liksom. Sångarens genuina rocksjäl är inte möjlig att tygla, och kanske sammanfattar han sin egen livsglädje bäst själv i tacket efter gig:et: ”Fyfan vad skönt! Nu skall jag ställa mig och dricka öl med ena handen och runka med den andra” (tänk den meningen på dalmål….) Graveyard och Five Fifteen dånar förbi och Satyricon headbangar oss in i natten.

Torsdagen blir lugnare. Vi diggar Sister Sin , älskar Black Stone Cherry men lämnar Picture åt sitt öde ganska snabbt. Att ersätta no-show:en Sebastian Bach mot Bonafide på stora scenen är att lämna utrymme för lång matpaus och besök på muggen. Pain of Salvation blir för ödesmättat för oss, men bluesande Omar & the Howlers känns skönt att bryta av med. Och då sover sonen i mitt knä i grässlänten framför Swedenscenen.  Coheed & Cambria är helgjutet men ospännande. Derringer har ingen av oss hört talas om och det blir en riktig hit till middagskrubbet. Testament och Disturbed tillhör de tyngre banden och det är inte riktigt vår stil med höghastighetsdöds, tror vi, tills vi ser otippade favoriterna Avatar från Göteborg som kombinerar en otrolig plektrumgitarrist med en kanonsångare och ett band som är tajtare än ett hönsarsel. ELO gör mig tårögd och allt som har sagts i kvällspress och annat om brist på det en och det andra bör betraktas som falskt. Confusion och Telephone Line klingar så skönt, så skönt. Och så är det dags för Judas Priest…. en skön kombination av helt nytt och traditionellt. Och till skillnad från de copycats vi hört tidigare under dagen har ju Priest RÄTT att lira alla hederliga riff utan att beskyllas för att ”låta som” någonting annat än sig själva. We invented that shit, liksom.

Vad säger vi om Fredagen? Svölk är bättre än sitt bandnamn. Tesla är grymt! Joe Satriani blir festivalens största besvikelse. Karln kan lira och han är marginellt bättre än genomsnittsgitarristen, men utstrålningen på scenen är inte stort bättre än en hushållsost. Get a life, Joe, är mitt råd. Enbart snabba indiska skalräkor och välböjda övertoner är inte tillräckligt. Ace Frehley, den gamle KISS-guraisten….check, då har vi sett honom utan att ta skada av det. Hanoi Rocks blir nästan festivalfavoriter, Michael Monroes energi går utanpå allt och litet till och låtarna fastnar som honung i skallen. Dessutom underbart party i publiken. Whitesnake gör oss lyckliga, Saxon ännu litet lyckligare och Def Leppard är grymma oavsett vad pressen har att säga om den saken.

Lördagen blir det vi hoppades på, vilket inte säger litet. Stormwarrior är okej,  Lizzy Borden borde ha tänkt sig för innan de tog det namnet, vi tänker ”Lizzy Boredom” efter ett tag. Men har kul ändå. Blue Öyster Cult är helt okej, men när Ratt går loss blir vi bägge litet halvtokiga, trettonåringen vid ringside och jag några led bakom. Triumph lirar spännande och musikaliskt meningsfullt, heat skiter vi i för att i stället köa oss fram till Poisons första led och här måste jag säga att åttiotalspopglamrocken stiger ännu några snäpp i vår aktning. Poison levererar ett sjukt bra och energiskt gig. CC DeVilles gitarrorgier är bitvis hejdlösa och han tar faktiskt plats bland festivalens fem bästa guraister, sången funkar bra och stämningen vid ringside är hejdlös, stora och små blandas och till min glädje överlever trettonåringen med flying colors, och ett plektrum från ”Give me something to believe in” i handen. Och låtarna som känns litet pajjiga när man ser och hör dem på YouTube är ju helrätt i juninatten och ja, djävlar, helt enkelt.

Sweden Rock blir det jazzfestivalen i Stockholm var på åttiotalet – en sjuhelvetes orgie, anspråkslös och avslappnad men levererande, galen totalfest värd att vänta ett helt år på till nästa. Arrangörerna har min eviga respekt.

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Söderkisar – en succé

”En miljon för en passion” var något av en paroll för arbetet med Söderkisar – den ideella förening som vid sidan av förhandlingar med storfinansiärer samlade in pengar för att investera i Bajens Transferkorg. Man har ju lärt sig att sätta ”stretchmål” – alltså sådana mål som känns uppnåeliga men ändå nästan ouppnåeliga. Resonemanget var enkelt: om bara tusen bajare lägger tusen spänn var, det vill säga var tionde besökare på Söderstadion slantar upp ytterligare en tusing, får vi ihop en miljon.  Borde inte det gå?

Jo, det gick. Idag var jag och den man som bloggar under namnet ”Osynliga Handen” nere hos Round One och skrev på handlingarna där 800 000 investeras direkt i Transferkorgen. En tjugotusing för medlemspins och litet annat ligger kvar i kassan. Utöver detta vet vi att flera insatser som hamnat direkt i Transferkorgen inspirerats av Söderkisars verksamhet. Det går med andra ord att dra slutsatsen att det skulle ha blivit åtminstone 1.1 mkr mindre i Transferkorgen utan Söderkisar.

Succékisar!

 

Categories: Uncategorized

En sommarhälsning

På första tillslaget ger sig snart iväg på rockfest. Men ett sommarvykort som speglar nästa steg under sommaren, vistelsen på ”Bajenlandet”, hann det bli på Hammarbys Officiella Hemsida.

Sweden Rock är fullt av gamla och nya hjältar. Judas Priests ”Hell Bent for Leather” är flitigt förekommande som musikalisk referens i mina Micke Norellböcker (se avsnittet om böckerna i separat flik). Det är naturligtvis ingen slump: just solot på den låten var det första som jag försökte repa in, kanske tolv, tretton år gammal på min glänsande röda Hagström 2N (tänk: Gibson SG-lookalike). Whitesnake, glamband som Triumph, Tesla, Poison, Hanoi Rocks får konkurrens av slickare snubbar som Joe Satriani. KISS riktige gitarrist, Ace har sin soloact på scenen. Kommer att sakna DIO intensivt, hur han kan tillåtas lira på Debaser Medis när vi lämnar stan kan jag inte för mitt liv begripa.  Men kanske blir den största upplevelsen inte just det musikaliska i första rummet; detta blir också en far-son-resa av megaformat. Att dela tält och rockfestival med en trettonåring med obegränsad rockambition skall bli lika kul som att se allt som arrangörerna för i vår väg. Vi män blir på ett vis aldrig så mycket äldre än de där tretton åren, bara så mycket mer kapabla att skaffa oss det vi vill…kombinationen kan alltså bli mycket lovande.  Men jag vet inte heller hur mycket festival den unge mannen tål. Klarar han att sova på stenhårt underlag, stök och stoj, miljarder intryck och ett superdupertempo? Förmodligen. När jag skriver raden ovan, inser jag att dom får just det där redan på dagis numera.  Nåväl: vi åker att bränna bägge ändar av broar, skepp och ljus. ”The higher the fire, the hotter desire” som Porcupine Grunt’s legendariske sologitarrist Dash Dickens sa i intervjun i Universal Twangers marsnummer.

Brinn högt i solen, så hörs vi i nästa vecka.

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.