Marathonbesatthet från andra sidan

För ett år sedan fylldes denna blogg av en triumferande (nåja) rekapitulation av en lyckad mara. Inför årets upplaga var ambitionerna högre. Men så kom det som en kvällstidning säkert skulle ha rubricerat ”Skadekrisen”. En borrelia satte träningsmöjligheterna ur spel under större delen av hösten; haja att man kan bli så stel i knäna att det inte går att springa, eller knappt gå, på två månader av ett litet kryp. Efter jul kom säsongen sakta igång, men löpviljan var som bortblåst. I stället blev det rikligt med fotboll och gymträning och när april anlände var det bara att konstatera: jag har demonstrerat inte mindre än fyra gånger att jag kan släpa mig igenom en mara i halvtränat skick. Vore det inte vuxet och moget att ge fan i den i år i sådana fall? Allt jag skulle bevisa med att delta i år – försökte hjärnan övertyga hjärtat – var ju att jag kunde göra ännu en vända i 5:30-tempo.

Och så blev det. DNS står det på marathon.se efter mitt namn. Betyder det Did Not Show ? Dum, Nonchalant, Slapp? Fan vet. Vi andra får gissa.

Jag trodde att jag fattat ett klokt beslut, men som så ofta när hjärna får styra över hjärtat blir resultatet oönskat. Marathon är någonting, nu är det slutligen bevisat, som jag måste förhålla mig till oavsett om jag är tränad eller inte. Jag är en marathonlöpare som springer och presterar eller en som inte springer och presterar. Men: jag kan inte välja att inte vara marathonlöpare. Det är också en insikt.

Marathon var trevligt även i år. Vi släntrade riddarfjärden runt, lyssnade på Promenadorquestern som lät precis som den gjorde på åttiotalet, men var litet fräschare, mer oskyldig och mindre berusad. Pluggar dom nuförtiden på KTH? Vi kollade in en riktigt könlös samba vid Rålis, morsade på Mikkel Jensen vid Slussen, skymtade Dan Tillberg på ett orkesterflak och njöt av solskenet. Men jag sprang inte.

Jag konstaterade att Norr Mälarstrand faktiskt lutar litet åt havssidan till. I fjol höll jag ju på att springa rakt ned i drickat när vätskebrist och yrsel slog till. Vi tog en glass i solskenet, hejade litet extra på alla som sprang i Bajentröjan. Men jag var inte en av dem.

Och söndagen sedan; ännu en dag för sköna promenader, kontemplation och cibo i det gröna. Omringade av människor i Marathon 2008 Finisher-tröjor. En sån jag borde ha burit.

Det är således bara att konstatera, herr Öberg: tänk inte så djävla mycket. Som Churchill sa: Follow your heart and your mind will find a way to explain why, when its all done.  Och om han inte sa det, borde han ha gjort det.

Det är inte du som väljer marathon. Det är marathon som väljer dig.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: