Sorg

Ibland är livet inte riktigt rättvist. Och ibland är det så inihelvetes djävla orättvist att jag bara vill kräkas gudsförnekelse och …ja, där någonstans tar orden helt enkelt slut.

Esbjörn Svensson är död. I en dykolycka. I genomreglerade, trygga Sverige går han och dör och ingen förstår hur kan ha gått till. På Ingarö. Han lämnar efter sig hustru, barn och två tredjedelar av den trio som satt den europeiska jazzen på världskartan. Sorg i jazzsverige är bara förnamnet.

Vi växte upp i samma lilla Skultuna utanför Västerås. Esbjörns farsa var lärare och hade, vill jag minnas, brorsan i svenska. Min farsa var musiklärare och hade både Esbjörn och hans lillasyster som elever. Farsan som var snabb till fördömelse ibland tyckte inte att ”Epa”,, som han kallades på den tiden var särskilt musikalisk. Vilket alltså skulle motbevisas.

Esbjörn bodde på samma Stockväg som ett år yngre Magnus Öström, del två i Esbjörn Svensson Trio. Vi lirade då och då kvartersfotboll mot Stockvägsgänget. Esbjörn var liten till växten men lirade smart och snabbt. Magnus hade tunga backkvaliteter. Så småningom blev man större och det började bildas band runtom i Skultuna. Esbjörn, Magnus och några till bildade Micro Music som lirade 50-talscovers, rock, twist och sånt. Det gick så bra – inte minst på grund av Esbjörns tidiga medvetenhet om kvalitet, behovet av rep och precision – att de fick spela i Radio Västmanland.

Esbjörn och de andra gick kvar i Skultuna när jag började mellanstadiet i Västerås. Därför anade jag inte alltid hur bra de redan i tidiga tonår började bli på musik. Och sedan någon gång i gymnasiet råkade jag gå förbi ett rum som disponerades av musikgymnasiet där någon lirade rock på piano så att tegelstenarna lossnade ur musikskoleväggarna…Esbjörn!  Jag kände igen en tjej och utbrast: ”va bra han har blivit!” varpå hon tittade oförstående på mig och svarade: ”Han har väl alltid varit sådär bra, eller?”

Sedan började vi plugga i Stockholm; Esbjörn på Ackis och jag på Handels. Ibland såg jag honom på någon scen bakom pianot. Sedan såg jag honom i Fredrik Norens band. Någon enstaka gång hängde han med något av mina band och lirade. Högtidsstunder, förstås. Esbjörn var alltid punktlig, nykter och naturligtvis säkerheten själv. Han var proffset; vi hobbyamatörerna i jämförelse.

Efter det: en annons i Faschings programblad där ”Stock Street band” skulle uppträda. Egen trio! Vi gick dit, jag och vännen Ola – även han från Skultuna. Så småningom blev det Esbjörn Svensson Trio av det bandet. Men det var ingen omedelbar framgång. Och det är just i detta som jag tycker att livet känns extra orättvist.

EST kämpade verkligen för sina framgångar. Dom spelade över-djävla-allt. Torsdagsjazz på Spisen, måndagsjazz här, tisdagsmusik där. Satsade allt på jazzmusiken. Spelade ihop sig grundligt. Och så kom till slut den första skivan. ”When everyone has gone”. En av de vackraste trioskivor som någonsin spelats in. Titelspåret är för mig evigt förknippat med en skidtur i Orsa där snön hängde propagandatung i granar och tallar och Esbjörns spröda pianotoner skapade en stämning som alltjämt gör skönont i själen.

Inte ens då var det omedelbar framgång. Den kom ytterligare några fokuserade år senare med Monkplattan på skivbolaget Diesel. Och jag stod bredvid och applåderade och tyckte under ganska lång tid att livet snarare var djävligt rättvist.

EST stod för mig för modet att göra sin grej. Pianotrios går det ju ett gross på dussinet av, kan man tycka. Men EST blev någonting helt utanpå allt det där. Dom gjorde sin grej, helt konsekvent och fick så småningom ett nästan ofattbart internationellt genomslag. Omslagsbild på Down Beat. Stort!

För någon månad sedan skymtade jag Esbjörn med familj nere på stan. Det såg harmoniskt ut. Först ville jag gå fram och heja, sedan tänkte jag att han förtjänade att få vara ifred när han för en gångs skull var hemma från turnerandet.

Och nu: bortryckt. Man påstår ju ofta att de som dör rycktes bort ifrån oss, men aldrig har det stämt så väl . Esbjörn hade ju gott om produktiva decennier framför sig. Det var nu som trion skulle få njuta frukterna av det de byggt upp under trettionånting-åren.

Så onödigt. Så fel. Och mina tankar går till Esbjörns familj, släktingar och triokollegorna Magnus och Dan.

Söndagen den 15 juni går till historien som en svart dag för Svensk Jazz; och en dag när inte bara Esbjörn utan också den sista förhoppningen om livets rättvisa dog därute på Ingarö.

 

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Inläggsnavigering

7 thoughts on “Sorg

  1. Johan Ekelund

    Vi kommer alltid att minnas Esbjörn genom musiken som lever vidare.

  2. bra skrivet, även jag sörjer.

  3. mina sympatier .

  4. Tack för ditt fint skrivna blogginlägg om denna av jazzens giganter. Det är stor sorg för jazzvärlden.

  5. Håkan

    Mycket fint skrivet. Saknaden kommer bli enorm även för oss som inte har personlig anknytning. Jag såg själv EST i tidernas begynnelse när de helt okända spelade på ett hotell i grannstaden under min gymnasietid. Efter det har jag följt dem med stort intresse, särskilt som musiken utvecklats till något storslaget. Fan vad världen är orättvis som rycker en så stor själ från oss.

  6. Nina

    Jag har varit alldeles skakig sen jag hörde nyheten. Kände honom inte personligen – men har vänner och familjemedlemmar som är musiker och som gjorde det. Fick genom det glädjen att säga ”hej” ett par ggr.

    Tack så oerhört mycket för dina fantastiska ord! Jag är så ledsen för din skull. Mest av allt går förstås tankarna till familjen: till hustrun och barnen – och till hans musikaliska dito.

    Att en sommarkväll i juni kan kännas så mörk…

  7. Ola A

    Fint skrivit

    Det är ju fruktansvärt trist det her
    Jag saknar han

    Esbjörn älskade att bada
    Kanske det var så att han skulle dö på det sättet
    Men han kunde väl väntat lite

    Mikro Music med K 🙂

    Ola

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: