Monthly Archives: juli 2008

Så håller du och jag kontakt under semestern….

Tekniken är fantastisk. På Första Tillslaget går nu ned i webskugga och kommer inte att uppdateras på en vecka, men OM du vill se hur det går för firma Bad Dad och Wild Child under Freak Guitarveckan kan du alltid följa utvecklingen på http://www.hansolov.blogspot.com  där fotobloggen, direkt från min storsvenska kloktelefon Sånny E, finnes att beskåda…

Categories: Uncategorized

Yngwie Malmsteen: Världsrekord i arpeggion?

Det tar en stund innan vår svenske regerande världsmästare i distade arpeggion äntrar scenen, men då gör han å andra sidan det med besked, rökmaskiner och en gruskrossardist som får ett knökfullt Berns att hoppa och studsa.  Å andra sidan undrar jag: ”knökfullt Berns” – är det något att skriva hem om när Maiden fyller Stadior och Ullevis på löpande band?

För oss är läget naturligtvis bättre. Vem hade inte föredragit att se maiden på Cirkus, Bossen på Konserthuset och Lolita Pop på Rackis? (Nåja, ett rätt av tre då, rå)

Förklaringen kanske ligger i Malmsteens något udda upplägg. Den neoklassiska hårdrocken blir ju lätt ett skalältande som mer för mina tankar till jazzgig än rock. Det är den musikaliska prestationen som står i fokus, Malmsteen har bevarat all form och är en djävul på strängar, helt enkelt, snarare än framförare av ett budskap rakt ned i genitalierna som de flesta hårdrockare levererar. Och då blir det en annan typ av njutning. Oavsett om kompet lirar riff av Priest-kaliber, står allas VÅR Yngwie där och briljerar med ömsom akustisk, ömsom elektrifierad gura och då blir upplevelsen en annan.

Emellanåt byter allt karaktär och då blir det väldigt mycket in your face and grabbing yer balls-rock, nämligen när den alltigenom förnämlige tidigare Judas Priestsångaren Tim Owens äntrar scenen. Hans mellansnack är kanske inte på högsta nivå – varför klarar Poison och Sabaton sånt bättre än dessa världsmästare? – men satan i gatan vilken sjuhelvetes pipa karln har! En av årets vassaste sångare, utan tvekan.

Berns som rocklokal uppfattas av tonåringen som seriously wanting in rock attitude, men personalen gör ett helschysst jobb när den för denna combo av middle och under- age till därför avsedd plats och ljudet skall det inte klagas på. Även om plejsets ambience, måste ju ge sonen rätt i detta, var mycket mer rätt när Anna Christofferson hade skivsläpp. Var Debaser Medis informerat om detta gig? Det som duger åt DIO borde ju duga åt Yngwe.

Alltnog: Yngwie är imponerande, Owens nästan i samma klass, konserten maffig och innehållsrik, resten av bandet helt okej och nu väntar nästa utmaning: Kan Mattias IA Eklundh lära oss att låta sådär under nästa veckas Freak Guitar Summer Camp ?

Tidningarna om Yngwie: Aftonbladet, Svenskan

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

”Scream for me Sweeedeeeeeen!”

Tidningarna verkar ha gillat gigget. Och jag tänker inte säga emot. Iron Maiden på Stadion är imponerande, inget snack. Ett band som jag började lyssna på när jag var något år äldre än familjens yngsting som fortfarande håller på är ju antingen patetiskt eller helproffsigt och slutsatsen efter onsdagskvällen kan bara bli en. 

Dickinson & Co kliver på scenen med en auktoritet som få band kan uppbåda och greppar publiken direkt. Det skall sägas direkt: jag är inget stort Maidenfan – bara en sån där snubbe som gillar att se riktigt bra liverock i alla former så ofta som möjligt. Men man fastnar ändå i bandets grepp. Låtarna är ju så starka; Yngstingen kan alla texter och de låtar som jag inte åtminstone kan refrängen till går att räkna på typ ena handens tumme.

Trots influensan är Bruce Dickinsons röst hur bra som helst, särskilt uppskattar jag hur detta lejon (fyller ju 50 år den 7 augusti) hanterar HELA registret, från de sonora bastonerna till metalwailandet. Gitarrsolona är överlägsna mycket av det man brukar bjudas på och mest imponeras jag av Murrays synbara enkelhet i ekvilibrismerna när fingrarna flyter som om gitarrhalsen var såpad, strängarna brann och banden glödde.

För en sällansupporter som Öberg d ä är naturligtvis de största hitsen bäst. Att få vråla med i ”Ruuun Toooo theeee hiiiills” ger mig någonting. Men även mindre kända låtar, Rhyme of the ancient mariner, till exempel ger en hel del. Maiden har ett eget sound, kanske är det förklaringen. De försöker inte låta som en uppdaterad variant av Judas Priest eller AC/DC utan navigerar snärtigt förbi fallgroparna med några små irländska blinkningar, medeltida kvartsstaplingar eller bara något av sina fräcka och signaturmässiga tempobyten.

Har ingenting i musiken att klaga på. Ändå blir det inte riktigt full pott. Till framtida konserter vill jag höra mindre poänglöst mellansnack och dessutom uppleva en ljudanläggning som fungerar.

Kan Yngwie Malmsteen toppa det här i kväll, tro?

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , ,

…och så blir det en krönika… och en semestervecka på det

på Bajens offischella hemsida som du hittar till exempel här. Och räkningarna är betalda, molnen ser ut att behöva ännu en urvridning, de tretton kylslagna graderna knackar på balkongdörren och påminner om att bajenflaggan skall tas in eftersom man inte får överdosera med bajenviftande som riskerar att göra omvärlden beroende eller bortskämd, whatever comes first liksom och biljetten är packad och packningen biljetterad och detta, käre läsare är förklaringen till att På Första Tillslaget nu kommer att vara lågintensiv en vecka framåt. 

Om du vill veta hur vi har det i Apuliens vita pärla Vieste, kolla in den här väderprognosen.

Categories: Uncategorized

Vad var det som hände?

Kvällens match lämnar utrymme för spekulationer om vad som egentligen hände. På www.hammarbyfotboll.se kommer min krönika om hur det såg ut att publiceras i morgon. Men inför detta, kan man ju faktiskt fundera över att lansera en pristävling. Vad tror du orsakade sammanbrottet i andra halvlek?

1. Någon fjolla spelade Spandau Ballets ”Gold” i högtalarna i halvtid, vilket irriterade fotbollsgudarna så mycket att de lät planen luta åt Bajenhållet under andra halvlek.

2. Vi sjöng ”Always look on the bright side of life” när vi bara hade en tremålsledning mot tabelljumbon. Sånt straffar sig alltid genast.

3. Tony Gustavsson höll följande brandtal till spelarna i halvtid ”Nu går vi ut och bryt’ samman fullständigt, grabbar. Jag vill inte se någon ligga i rätt possischon och jag vill verkligen varna för att jobba hem om vi förlorar boll. Och vinner vi ändå, då kommer jag att få vara schtolt över er”

Vad tror du? Jag inväntar din kommentar med spänning

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , ,

Dagens grattis!

…går till bloggkollegan med ännu hårdare bajeninriktning …Grönvita Sidan Upp! som idag fyller tre år. Hur allting började, kan du läsa här.

Det är viktigt med duktiga bloggare. I synnerhet när journalistkåren inte alls så sakta men alltför säkert  dras mot djupen av det träsk som kallas sund marknadsekonomi. Grönvita överraskar ibland med sin frånvaro men oftare med kloka analyser och språket tänker ingen klaga på. Alltså: verkligen inte. Även vi har beskyllts för att i hemlighet vara Grönvita Sidan, vilket säger allt vi egentligen tänkt säga om behovet av att klaga på språket. Anonymiteten är ett tveeggat svärd; är det Jan Friedman eller Äpplet som skriver under falsk flagg (skulle inte tro det) , eller är det måhända en sportjournalist som tar ut svängarna litet extra (yeah, that’s gonna happen) ? Nä, egentligen vet ju alla att det är Mona Sahlin. Men det förtar ju inte respekten för det som skrivs i bloggen, lr hur? Kom bara ihåg vad du läste det först, även om våra gissningar gått åt h** tidigare.

 

För övrigt vill vi lansera ett memento mori som aldrig känts mer nödvändigt än idag:

GLÖM ALDRIG GEFLE!

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , ,

Med Nyckeln Till Världsalltet under motorhuven…

När vi glider in på planen till Ullevi inför Konserten, slås jag av tanken på att detta inte är någon konsert. Detta känns mer som en reunion. Så fungerar ju fans. Jag fungerar så på två ställen: Söderstadion och Springsteenkonserter. Att se Bossen och hans band är att återknyta den bekantskap som varat längst i mitt vuxna liv. Barndomskamrater har jag kvar två stycken på riktigt. Gymnasiekompisar ett gäng. Ännu fler från handels och sedan har bekantskapskretsen tillåtits att växa mycket sparsamt. Jag snackar riktiga polare.

Bossen och hans gäng har jag känt i 27 år. Det var gitarrsolot i Candys Room som väckte min uppmärksamhet. På samma sätt som ett JAS-plan som störtar i centrala Stockholm under vattenfestivalen väcker ens uppmärksamhet, ungefär. Och sedan Hovet har jag sett otaliga konserter, minst en på varje turné, give or take.

Bruce har blivit som en väldigt avlägsen livskamrat. Konserter och plattsläpp relateras till andra stora händelser, få så stora som konserten på C’s födelsedag 1992, bara fyra dagar innan den förstfödda levererades till Lucky Town med en Human Touch.

Och sedan blir det reunion, då alltså, igen i Göteborg och pressen närmast skiter på sig av extas över konserten dagen innan. Mina konsertvänner, C, C och M läser och undrar stillsamt om det där går att toppa. Efter hyllning brukar ju ”Är du slut nu, Bruce”-draporna komma. Jag konstaterar iskallt, eller kanske bara med berättigat förtroende, att extrakonserten alltid är bäst: Extrakonserten är alltid bäst.

Hur det blir? Om jag vore den sortens artist som försökte försörja mig på att åka världen runt och spela, skulle jag helt sonika välja att bortse från konkurrenten Springsteen.

Han gör precis tvärtemot alla andra. Och där han gör som de andra gör han det så mycket bättre att allt motstånd måste vara meningslöst, totalt väck. Snurrandet med setlistor väcker stor uppmärksamhet i tidningarna, men allt han egentligen säger med det är ”Jag har hela världen i min hand. Jag styr mina konserter dit jag vill and please, hope you’ll like it”.

5 juli 2008 gör han det mer än någonsin. Han har aldrig riktigt betett sig så förut i min närvaro. Det är en softare och mer intensivt brinnande låga än någonsin. Springsteen KAN förvisso napalmbomba hela tillställningen med sina mest magnifika stadiumknäckare och han GÖR det också, men som en skicklig älskare eller en dådkraftig regissör – sannolikt både och – drar han ut på saker och ting och får hela djävla västsverige upp i brygga innan han släpper ner det igen och drar vidare.

Borta är merparten av Magic-numren och i dess ställe slänger han in högt och lågt – Roulette och Drive all Night är några minnesvärda ting. Borta är flera av flirtarna med The River-fansen, varken Point Blank eller, mer överraskande The River är med. Men vi får så mycket i stället att jag blir alldeles tårögd.

E-street band har sett mer energiska ut. Men musiken tar de till ännu en ny nivå. Om någon påstår att Clarence Clemons börjar tappa greppet är han mer koreografiintresserad än musikintresserad. Tonen skär alltjämt igenom pansarplåt och den största gåtan är hur en saxofon, byggd av så tunn plåt över huvudtaget håller ihop när man spelar på den sådär. Gesten med en egen guldtron till the big, heavy på scenen är briljant; både självironisk och hjärtknipande.

Little Steven är i högform och överträffas endast av Nils Lofgren som blir en blandning av Van Halen, Jedimästaren Yoda och en elvisp av valfri modell i en Because the Night-version som kommer att spelas i såväl himmel som helvete i evighet amen. Max Weinberg och Gary Tallent är som vanligt hur stadiga som helst. Är det någon därute som inte hajar den globala betydelsen av denna dynamiska bas-trum-duo? Roy Bittan och han den nygamle Federiciersättaren får också höga betyg. Soozie Tyrell fyller lätt tomrummet vid sin sida efter The First Lady of Rock. Också.

Bossens röst har låtit väsentligt värre. -92 och -97, till exempel. Nu fixar han både intonation och höjdvrål med den rutinerade klättarens smartness och vi ryser, inte minst just i ”Drive all Night”.

Man vet aldrig hur livet utvecklas. Vem som överlever och vem som inte gör det. Just nu kan det här bandet sin grej så bra att de transcenderar musiken, tar den till ett nytt tillstånd av vad det nu är de åstadkommer. Man ser få band som klarar det, och de senaste åren tycker jag att jag fått gott om jämförmaterial. Ta Rolling Stones eller Judas. De gör sin pryl tillräckligt bra för att man skall vara lycklig, men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att de kan frälsa många nya. I Göteborg stuffar människor som inte var födda när stadion knäcktes på åttiotalet och man riktigt ser – som i en actionfilm, sådär ultrarapidinspirerat – hur de träffas av musiken, känslan, människorna.

Själv är jag bara så djäkla lycklig över att Stefan slängde på ”Darkness on the edge of town” den där vårdagen 1980, Där började alltsammans. Och det slutar aldrig.

 

Jag har placerat min blogg i
Södermalm
på bloggkartan.se

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Bruce Springsteen och konsten att överleva på finansmarknaden

Springsteenfans – så även jag – har en tendens att lägga in sina egna erfarenheter i Bossens texter. Som uppvuxen i en liten bruksort utanför en större tillverkningsstad hade jag busenkelt att relatera till textsträngar som ”early in the morning, factory whistle blows”… herregud, det var ju mina kompisars pappor han skrev om! Och när jag väl fått körkort och styrde föräldrarnas gamla Saab ut på vägen mot Västerås var det liksom bara ”roll down the window and let the wind blow back your hair”. Jag bodde i Skultuna – mitt i Västmanlands Badlands – och det var inget snack mellan mig och min bästa polare Stefan om att det var en town for losers och att vi pullade out of there to win eftersom alla andra polare var kvar där i sina ensliga rum i jakten på någon att skylla på och alla brudar var skjutna Point Blank nere vid the River – Svartån…..

Du är med va?

Men majoriteten av de som tänker på det här viset, till exempel de som skrivit antologin ”Springsteenland” har vuxit upp just på tillverkningsorter där en enda stor industri svarar för …typ allt. Hur är det för innerstadsstockholmare idag ? De som växt upp med föräldrar på högre poster i näringslivet? Hur är det för min exkollega som växte upp mitt i stan och åkte tunnelbana för första (och möjligen enda) gången på sin svensexa, som en ”kul grej” ?

 

Jo, Springsteen skriver naturligtvis för dem också.

 

Och han gör det bra. Allt väsentligt som sagts om finansbranschen har bossen sagt tydligare, smartare och med en bredbenthet som inte ens en valutablankande tradingboss kan åstadkomma fredagseftermiddagen efter en devalvering.

 

Ta Adam Smith i Wealth of Nations, när han skriver om människans inre drivkrafter:

 

The uniform, constant and uninterrupted effort of every man to better his condition, the principle from which public and national, as well as private opulence is originally derived, is frequently powerful enough to maintain the natural progress of things toward improvement…

 

Springsteen har naturligtvis också tänkt på det här, men formuleringen, jag säger bara det: 

 

Poor man wanna be rich, rich man wanna be king, and the king ain’t satisfied till he rules everything.

 

Och i alla finansknuttars favoritfilm, Wall Street säger Gordon Gekko om rikedomar..

 

I’m talking about liquid. Rich enough to have your own jet. Rich enough not to waste time. Fifty, a hundred million dollars, buddy. A player. Or nothing.
 

 

Fast bossen har förstås en bättre formulering kring Gekkos verksamheter:

 

Well I sought gold and diamond rings
My own drug to ease the pain that living brings
Walked from the mountain to the valley floor
Searching for my beautiful reward
Searching for my beautiful reward

 

…eller skall vi bara nöja oss med

 

I want it aaaaall, or nothing at all….

 

Alla investerares halvgud Warren Buffet säger ofta saker som:

 

I should emphasize that we do not measure the progress of our investments by what their market prices do during any given year. Rather, we evaluate their performance by the two methods we apply to the businesses we own. The first test is improvement in earnings, with our making due allowance for industry conditions. The second test, more subjective, is whether their “moats” – a metaphor for the superiorities they possess that make life difficult for their competitors – have widened during the year.

 

vilket chefen omedelbart omformulerar till

 

Oh, the price you pay, oh, the price you pay
Now you can’t walk away from the price you pay

 

När ekonomipressen gör ännu en av sina undersökningar av fondförvaltarnas förmågor och jämför deras avkastning senaste kvartalet, är det Springsteens ord som hänger likt eldskrift i luften….

 

You said heroes are needed, so heroes get made
Somebody made a bet, somebody paid

 

En lördagkväll utanför Spyan på Stureplan kanske vi hör någon sjunga: 

 

Some folks are born into a good life
Other folks get it anyway anyhow

 

För unga aktieanalytiker (tja, även jag har ju varit en sådan en gång i tiden..) som får skäll av sina flickvänner för att de bara jobbar och jobbar säger Springsteen lugnande (att använda när bonusen betalas ut)…

 

And tonight’s gonna be everything that I said
And when I walk through that door
I’m just gonna throw that money on the bed
She’ll see this time I wasn’t just talking

 

….och i dessa dagar när börsen –  “the street” som man säger på utrikiska – bara faller…och känslan av djungel tilltar

 

Outside the street’s on fire in a real death waltz
Between flesh and what’s fantasy and the poets down here
Don’t write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

 

Till alla som ger småsparare rådet att “sitta still i båten” inte sällan med “is i magen” samtidigt som de själva tjänar pengar på förvaltningsavgifter konstaterar vår hjälte lakoniskt:

 

Pay me, pay me, pay me my money down, Pay me or go to jail, pay me my money down

 

Samtidigt som han själv nog åser marknadsutvecklingen och finanskrisen med följande ord:

 

Roulette, that’s the name
Roulette, that’s the game now
Roulette, I don’t know what they’re sayin’
Roulette, everybody’s playin’

 

Låt oss nu testa någonting svårt. Skulle Bruce Springsteen verkligen kunna givit Carnegies förra, sedemera sparkade, VD något råd om hanteringen av Finansinspektionen? Absolut! Den kritiserade tradingportföljen var ju till stor del uppbyggd kring optioner och futures i Ericsson. Alltså skulle han bara sjungit för Ingrid Bonde:

 

Don’t worry Darlin’, now baby don’t you fret
We’re livin’ in the future and none of this has happened yet

 

Och finansbranschens mästarprov, då? Optionsvärderingsformeln från duon Black & Scholes?

 

Den är ju till att börja med så klumpigt formulerad att vi tvingas länka till den:

 

Och Springsteen?

 

Enkelt!

 

 

”ONE…TWOOO…THREE…FOOO”

 

Vi kanske ses i Göteborg i helgen?

 

Till dess:

 

 ”Keep your eyes on the price, hold on”

 

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , ,

Blogga med WordPress.com.