Yngwie Malmsteen: Världsrekord i arpeggion?

Det tar en stund innan vår svenske regerande världsmästare i distade arpeggion äntrar scenen, men då gör han å andra sidan det med besked, rökmaskiner och en gruskrossardist som får ett knökfullt Berns att hoppa och studsa.  Å andra sidan undrar jag: ”knökfullt Berns” – är det något att skriva hem om när Maiden fyller Stadior och Ullevis på löpande band?

För oss är läget naturligtvis bättre. Vem hade inte föredragit att se maiden på Cirkus, Bossen på Konserthuset och Lolita Pop på Rackis? (Nåja, ett rätt av tre då, rå)

Förklaringen kanske ligger i Malmsteens något udda upplägg. Den neoklassiska hårdrocken blir ju lätt ett skalältande som mer för mina tankar till jazzgig än rock. Det är den musikaliska prestationen som står i fokus, Malmsteen har bevarat all form och är en djävul på strängar, helt enkelt, snarare än framförare av ett budskap rakt ned i genitalierna som de flesta hårdrockare levererar. Och då blir det en annan typ av njutning. Oavsett om kompet lirar riff av Priest-kaliber, står allas VÅR Yngwie där och briljerar med ömsom akustisk, ömsom elektrifierad gura och då blir upplevelsen en annan.

Emellanåt byter allt karaktär och då blir det väldigt mycket in your face and grabbing yer balls-rock, nämligen när den alltigenom förnämlige tidigare Judas Priestsångaren Tim Owens äntrar scenen. Hans mellansnack är kanske inte på högsta nivå – varför klarar Poison och Sabaton sånt bättre än dessa världsmästare? – men satan i gatan vilken sjuhelvetes pipa karln har! En av årets vassaste sångare, utan tvekan.

Berns som rocklokal uppfattas av tonåringen som seriously wanting in rock attitude, men personalen gör ett helschysst jobb när den för denna combo av middle och under- age till därför avsedd plats och ljudet skall det inte klagas på. Även om plejsets ambience, måste ju ge sonen rätt i detta, var mycket mer rätt när Anna Christofferson hade skivsläpp. Var Debaser Medis informerat om detta gig? Det som duger åt DIO borde ju duga åt Yngwe.

Alltnog: Yngwie är imponerande, Owens nästan i samma klass, konserten maffig och innehållsrik, resten av bandet helt okej och nu väntar nästa utmaning: Kan Mattias IA Eklundh lära oss att låta sådär under nästa veckas Freak Guitar Summer Camp ?

Tidningarna om Yngwie: Aftonbladet, Svenskan

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: