Monthly Archives: augusti 2008

Man unnar honom att fattas oss…

Petter Andersson på väg från Hammarby?  

Fyfan. Dagen efter Jannes svensexa och allting. Man behöver inte sånt här då.

Petter – Killen som gjort Sanktanmatcher av allsvenskan genom att liksom bara brunka, dribbla och…vilja..sig igenom motståndarförsvaren är på väg iväg. Holländska ligan, skall man tro. Han blir säkert inte billig, men jag slår vad om en kartong ljummen Zlato att han inte kommer att upplevas av det stora fanflertalet som tillräckligt dyr.

Ljusvattnets Henry, aka Racerlappen. Synd att den gamle grå inte kunde låta honom lira litet landslagsspel INNAN det blev dags för affär. Ty i sådana fall skulle han ha gått för jättesummor, fått en monsterlön och hamnat direkt i Premier League där han ju egentligen hör hemma. Nu får han lira tre år för Heineken, eller vad de heter för att sedan ”bli proffs på riktigt” som killarna brukar säga.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , ,

”den totala a-socialdemokratin”

(och vi tackar Galenskaparna/AfterShave för ordvitsen i rubriken. Har du inte sett ”Stinsen Brinner” – gör det!)

Alltnog. Detta skall handla om hur litet vi törs bry oss. Eller om stockholmarnas fullständiga diskretion.

Scenen är följande: en man i trettiofemårsåldern, skrikande välklädd a la Gordon Gekko, travar in på Operabaren i bästa lunchrusningen och beställer ett glas rött med nasal von obenstämma. Han lutar sig mot bardisken och tittar ut över vimlet. Någon minister sitter en meter ifrån honom. En tidigare socialdemokratiskt minister sitter någon meter från henne. Det är festligt, folkligt fullsatt fredagsmys på Operabaren. Man sitter där för att äta gott, förvisso, men också för att manifestera vem man är. Man är nämligen en sådan som lunchar på Operabaren. Schaberstinn, eller Viktig.

Mannen får ett mobilsamtal. Han kallar sig för ”Janne Gekko” och börjar först skrävla om hur han tog det lugnt med kokainet igår eftersom det var möte med en ”kunddjävel” nu på morgonen. Han talar med hög och klar röst. Oefterhärmligt dryg låter han dessutom, spränger in ett preciiiiiis här och ett ”gooood stuuuuuf” där på överdriven överklasswannabesvenska.

Därefter går samtalet över till det senaste inköpet. Han har tydligen köpt kostymen som bars av stjärnan i American Psycho – för skrattretande låga 800 000 kronor och ser fram emot att glida ut på Smådalarö i Posschen och glänsa i den kostymen.

Värre blir det när han rakt upp och ned erkänner att han gjort sig skyldig till insideraffärer, efter en läcka av ”Sebastian” i Sandhamn för några helger sedan. 40-50 mille på den affären, inte så djävla illa pinkat. Eller hur?

Men vi är inte färdiga med finansmannen. Han blir en smula agressiv när den han tydligen talar med beskyller honom för att finnas på kort, på Facebook, fullt i färd med att få en ung dams pubishår mellan tänderna. Inte vidare diskret. ”Nä, krascha min båt mot en klippa om jag gick ner på henne” närmast vrålar han.

Jo, allt det här är sant. Och nu kommer det värsta:

Han räknar ut hur han skall få bort de generande bilderna. Han råkar nämligen veta att den som lagt ut dessa missprydande muffdiverbilder på honom själv har lik i lasten. Han har – och beskrivningen, som alltjämt meddelas med hög och klar stämma, mitt på en fullsatt Operabar i fredagslunchandet, kännedom om att den skyldige ”satt på en hund, en tik” under en fest för några veckor sedan. Tiken var tydligen inte riktigt övertygad om det roliga i processen…

Bryr sig någon? Reagerar bartendern som står nära under hela konversationen. Reagerar ministern på att någon snackar kokain, insideraffärer, pubishår och tidelag EN METER IFRÅN HENNE?

Ingen. Reagerar.

Då händer någonting än mer märkligt. Den välklädde mannen tycks få en order från några jeansklädda killar som också stått nära honom i baren. Han börjar ta av sig kostymen….och fram träder…..EN STÅLMANNENDRÄKT!

Bryr någon sig? Reagerar Ministern?

Ingen. Reagerar.

Stålmannen tar kostymen över armen, och flyger ut genom dörren – brett leende. Han lämnar vinglaset nästan odrucket.

Jo. Alltsammans hände fredagen den 29 augusti vid tolvtiden på Operabaren. En svensexa, förstås, vilket näppeligen kan ha framgått. De två jeansklädda var kontrollanter och vittnen. Men oerhört diskreta…

Det var roligt att Janne vågade fullfölja sin uppgift. Han fick sina repliker upplästa i mobiltelefonen och fick alltså inte vägra att upprepa dem. Men den övergripande slutsatsen skrämmer: Man kan faktiskt göra vad som helst i Stockholm idag. Ingen kommer att bry sig.

Den fulländade a-socialdemokratin är här. Hur fan fick dom fast Cevianmannen?

Categories: Finansmarknaden

Nu skall du faktiskt lära dig att skriva deckare!

Jo, faktiskt. Det är ingen idé att du går omkring där med planerna på den stora romanen i hjärnans byrålåda och mängder av sidor skrivna…i själens kökssoffa. Alla svepskäl är eliminerade med detta:

Manhattan Mysteries Workshop of ’08   (märk att kursen alltså går 1-7 december, inget annat)

Välkommen!

Categories: deckare, Författande | Etiketter: , ,

Å så var dagens krönika publicerad

Det finns mycket att säga om matchen igår. Jag väljer en annan vinkel här.

Categories: Bajen, Hammarby | Etiketter: ,

Aftonbladet har som vanligt missuppfattat allting

”Här blir Sulan hjälte” står det på löpsedlarna. Ehh…jaha? I Bajenland har Sulan varit hjälte sedan….ja, närdå egentligen. Under efterspelet till Gefle 2005 var han redan etablerad. Sedan SM-guldet?

Nä, Aftonblarren, Nyhetsbyrån TASS hade gjort det snabbare.

Categories: Bajen, Hammarby | Etiketter: ,

Höstens första deckargåta….

…eller vad skall man kalla det? I kväll är det fest hos mina kära förläggare, Piratförlaget. Och när jag nu touchar hembasen mellan uppdrag, ligger vad, tror du, på hallmattan? Jo, His Master, Jan Guillous senaste: ”Men inte om det gäller din dotter” . Prioriteringsproblem, anyone?  Föredras levande eller ”död” Guillou?

Jag väljer lajvversionen. Vilket möjligen kommer att medföra att någon natts sömn i stället kommer att bli lidande. Men det får kosta att ligga på topp. Har en stor tacksamhetsskuld till Jan och hans karaktär Coq Rouge, eftersom det var en pastisch på den berömde actionhjälten som ledde till mitt första krönikörsjobb på Affärsvärlden. Den handlade om hur Carl Gustaf Gilbert Dennison spränger hela marknaden med en räntehöjning, kaliber 500 %. Jo så länge sedan var det….

Categories: Uncategorized | Etiketter:

Babiandebatt i rötmånaden….

Min krönika på Hammarby Fotboll häromdagen väckte ont blod hos en medbajare som idag går till attack mot mitt tyckande.  Jag är patologiskt förtjust i polemik, så vad kan jag annat göra än att gå i svaromål?

Här är Bajen 77’s formulering om felet i min krönika:

”Att kalla folk för babianer är jag gärna med på med tanke på att jag hatar människor, men jag hatar inte människor som står på vår läktare med lidelse för Bajen. Och jag tycker det är lika fel att kalla andra Bajare för babianer på officiella som krönikören tycker att dom beter sig.”

Vi vandrar på minerad mark här, det är säkert. Och jag skulle kunna säga att jag inte kallat de faktiska individerna för babianer, vilket jag teoretiskt sett inte har gjort. Därpå skulle jag kunna hävda att jag däremot kritiserar beteendet – att slåss med andra besökare på samma läktare, att tokrusa iväg och angripa motståndarsupporters för att få ut besvikelsen över en förlust.

Min avsikt var att illustrera skalan mellan bajare som är glada för att minst ett av lagen på planen var grönvita och skiter i resultatet, tar en bira till och raglar hemåt, och de som slår över vid motgångar och tar till oprovocerat, oplanerat våld. De förra kallar jag ”Gladbajare” . De senare kallar jag ”Babianer”. Babianepitetet är inte tänkt som ett estetiskt omdöme, däremot en etikett på beteendet. Primitivt och på apstadiet.

I min värld är Bajare schyssta personer. Spontanöverfall på medbajare och motståndare är oschysst och obehagligt. Jag accepterar de ”grabbar” som stämmer träff med likasinnade representanter för andra lag och gör upp med nävar and what not i grustag och annat där de inte pajar vare sig käkben eller poängskörd för oss andra. Inget problem. 

Men jag tänker nog vidhålla att ”babian” är ett rätt bra begrepp för beteendet – den där primitiva känslan av att det enda som gäller för känsloutlevelsen är att vråla ut den, slå bort den och krossa den.  Sedan är det upp till var och en att välja var på babianskalan man vill vara. Själv minns jag matchen mot Elfsborg för ett år sedan – då var jag nog ungefär 34% babian vid vissa domslut. Min dotter var 98% babian när Gnaget fick straffen senast.

Och kallar du min dotter för ful, bara för att jag just kallade henne för babian, då får du på käften. Eller en banan.

Categories: Uncategorized

Och ännu en krönika

…på Hammarbys hemsida, som du hittar här. Den handlar på förekommen anledning om hur man hanterar en förlust.

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Survival of the freakiest

***man måste ju kommentera  sommarens Freak Guitar Camp. Av hänsyn till de många internationella besökarna vid detta evenemang skrev jag texten på huliganernas och de internatskolade, hängande i duschstängerna-med apelsin i munnen-s språk ***

Looking at the stream of blood from my fingertips, The Guru grins malevolently.

“Well, someone had to be the first”, he smiles. “Now, let’s run through what we’ve played so far this week once more before lunch.” My fellow Freaks nod obediently in unison. After all, we’re not here to complain, we’re here to master the myth of metal guitar soloing. Welcome to the Freak Guitar Camp 2008.

 

 

Guys with a beard are never alone

Guys with a beard are never alone

 

 

Where did I ever get the idea to send that application to Mattias IA Eklund ? And to think that I brought my 13 year old son into this spot as well. As we run through the appropriately named high-speed tune “Did you actually pay for that?” on the first morning of what promises to become a week in hell (of doom), questions such as those run like rabid rats on cocaine through my mind. The son shows no pain, though: strumming his 80’s Charvel with an upper lip stiffer than his fingers, he seems intent to get his (my) moneys worth from the camp experience. There are some thirty of us in the room, heat approaching sauna levels, gothenburg outskirts wasps abound both in the room and in the exterior but we’re all gonna take it and improve. A lot.

 

As a long-standing fan of Zappa’s hairier efforts, I guess it was my fascination with the kind of artsy, smarter/faster/louder-than-thou kind of metal played on the Freak Kitchen records that made me enter the Freak Guitar pages on the net. And while there, well, one finger led the other to the Freak Guitar Camp 2008 pages and soon enough, we were in a minibus on a winding gravel track through the woods in western Sweden.

 

And the week takes off. The days are spent trying to master songs that are sometimes tailor-made, sometimes ripped straight off albums with challenging outfits such as Art Metal and Mats/Morgan Band. The guru mixes his tutoring with war storys from a life that sounds fit for the cartoons; fancy that I’ve paid decent after-tax geld to a chap that includes ticket-forgery, porn-movie soundtrack production and bodybuilding with a typewriter – a typewriter, for gods fucking sake! – as ersatz dumbbells, on his CV.

 

The evenings are spent in the company of the Vice Executive Guru of Sound Production, aka Christian Alsing. The VEGoSP’s responsibilities include discussions of sound, strings, effects, amps, actual production and such. He encourages us to describe what we hear in visual and tangible terms, and suddenly we find ourselves believing that some guitar players actually sound “brown, wet and hairy” while others are “like, sorta, rugged, kinda purple, metallish with the twang of a dry ‘gator jaw”.

 

During the night following this particular exercise I dream that the guru plays a solid cast-iron guitar with strings made from the hairs of a witch intertwined with the umbilical cords from unborn spawn of the devil himself. His sound is green, wet and very, very hairy – albeit in the pointed and agressive way that comes with running the signal from your Freak Guitar Rig and Traynor’s Molten Lava amps through a severely aggravated Pit Bull Terrier.

 

And then I wake up to find that all’s actually well in the world, that the fingertips seem to have healed during the night and that the totally overwhelmingly nice chef, Fiffí is already in the midst of breakfast production. Fiffis grub, by the way, is the stuff that legends are made from; vegetarian, though in a way that is more than fully edible even to this card-carrying, orthodox Meat Lover.

 

Guest stars abound in the afternoons: Andreas Öberg explain the intricacies of Gypsy picking, Freak Kitchen does the thing they do so well and the recently born straight-in-yer-face pentatonic rockers Eaglestrike deliver a gig that bodes very well for the upcoming album. The sound is straight & great, and the backdrop is even cooler. 

 

At the end of the week, there’s a contest. The Freak Apprentices are divided into bands of three and given the task of…well… never mind …the fifth bar in 5/4. I’m not all that suprised to find that a) my band does not win as my own skills are clearly wanting in this company of clever, ponytailed metal worshipers, and b) that my son is awarded the Freak Top Poser Award for his pulling-out-the-stops and smoking the other turkeys-performance.

 

Do I survive? Obviously! Do I enjoy the week? Hell yeah! Do I learn? Does my moustache grow? Better betch’er! At the end of the week, I find myself yet again bowing to Sylvester Stallone for his invaluable advise in the latest Rocky flick:

 

But it ain’t about how hard you play, it is about how hard your fingertips can get hit and keep moving forward, how much can you take and keep moving forward..”

 

 

Categories: rock | Etiketter: , , ,

Rockens framtid?

Man behöver inte göra det så högtravande. Men ibland är det roligt att trilla in i väldigt oförhappade situationer, som denna söndag när familjens yngste tonåring drog med sin far till den uppenbarligen välkända Gula Villan i Handen, sjutton kilometer från SoFo’s norrport, där en minifestival för lokala, unga rockband pågick.  När vi kom stod Soul Seduction på scen – ett band som i mina öron framstod som inte bara lovande, utan faktiskt-redan-levererande: starka låtar, tajt sound, bra scenpersonligheter i sångerska (med pipan från en ung Joplin, skulle jag påstå) och basist (gitarristerna får träna på utlevelse och energi ett tag till). Väl godkänt.

Nästa band, och det vi kommit dit för, var Flower People som gjorde goda skäl för sitt namn. Mitt i denna anspråkslösa festival med mattält, några partytält att undvika regnet under och en pittoresk trave med äldre babypunkare i ett hörn framfördes musik som egentligen bara saknade Hammondorgel och haschdimmor för att tidszooma denne korrespondent tillbaks till sjuttiotalet. Flower People lirar långa, stämningsfyllda, låtar med ett minimum av publikfrieri och en lågmäld energi som också lovar gott inför framtiden. Konsekvent och kompetent och jag kommer på mig själv med att tänka att alla de andra banden, de som kräver tre dygns kötid för en plats längst fram på arenan, de som håller höga biljettpriser, kräver tiotusen för att mingla med publiken – per näsa – och säljer T-shirts en masse som kostar skjortan…jag tänker att de började också såhär en gång, på bakgården till en gul villa, som med sin ”kolla-här-jag-är-en-villa-och-ett-gult-långfinger-in-your-höghus-i-förorten-face”-attityd känns så himla tokrätt. I stället för att samla observationer av gråspräckliga Rolling Stones-gubbar och Judaspräster, skall man naturligtvis se en klase unga, energiska band ibland för att kunna sitta på hemmet med polarna och skryta om att man såg Grammisvinnarna för tredje året i rockklassen, redan i Gula Villan….

Tur att man släpper ner grabbfan på Kafé 44 ibland så att han får nys om sånt här.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Blogga med WordPress.com.