Monthly Archives: september 2008

Dags för bokmässa

I morgon går tåget ned till bokmässan – branschens årliga personalfest.

Reaktionerna på att man åker är många.

I fjol varnade mina dåvarande arbetskamrater för ”dåligt, billigt, rödtjut”. Jag tog dem på orden och drack mig istället klotrund på riktigt dyr och god champagne i mycket trevligt sällskap. En av litteraturhistoriens mest uppsluppna tillställningar med så många betydande skriftställare att Sverige förmodligen skulle ha stannat flera timmar om någon släppt en bomb över Örgytevillan där vi vistades.

Många författare vill ju åka ned och göra bokmässa. En nybliven författare i kändisfacket som jag träffade härförleden menade att han förväntar sig att Guillou tystnar, att allt ljus släcks ned och att alla andlöst väntar på hans entré när det blir dags för signering. Han fortsatte resonemanget med att han tänkt sig rida in på en vit springare, endast följd av en stark och fokuserad spotlight.

Men så är det ju inte alls. Den inte så väl förborgade hemligheten med bokmässan är att litteraturälskarna åker dit för att vada i böcker och lyssna på alla seminarier, förstås och att de andra mindre kulturella åker dit för att forma olika typer av oheliga allianser under ett sjuttiotvå timmar långt minglande. Själv har jag hittat många fina samarbetspartners på mässan och jag ser fram emot liknande äventyr i år.

Men ytterst anser jag att det inte är något snack: detta är branschens ogenerade personalfest. Åker du till en personalfest för att bli berömd eller sälja dina produkter? Knappast. Jan, Liza och några till säljer finfint. Övriga får se till att ha kul i stället.

Illavarslande: har aldrig haft så många mötesbokningar inför en bokmässa tidigare. Börjar jag bli gammal?

Ännu mer illavarslande: har aldrig blivit hotad så många gånger inför bokmässan med att ”vi måste ta en öl i Göteborg” Hur skall det sluta? Tur att jag har min consigliere med mig.

Annonser
Categories: Uncategorized

Kanske blev det alldeles fel?

En jättefräsch idé som drivs av personer man måste respektera och Henrik Frenkel hoppar av? När C fick ett nummer av nystartade kvinnobizniztidningen Passion For Business, var man ju tvungen att läsa det hela av mängder av skäl.

Och jo, tidningen är snygg, välskriven, innehåller en hel del värt att kolla in och bra tempoväxlingar mellan reportage och snutt. Men nej, den får inte igång någon av oss. Vad beror det på?

Kanske är det perspektivet som inte är tillräckligt nytt. Här är en idé: gör den här typen av livsstilsmagasin, men där män (hör och häpna) får berätta om ”så får jag ihop min vardag” i stället. Jag skulle vilja läsa om smarta snubbar som tar SIN djävla del av ansvaret och ändå får det roligt både hemma och på jobbet. Hur grymt vore det inte att läsa om den diaboliske hedgefondförvaltaren och hans strategier för att samtidigt ge sina barn det bästa av sig själv? Jag vet ju att det finns minst en sådan. Några börsdirektörer som kan slappna av och berätta om sina bästa familjegrejor? Manliga entreprenörer och fotbollspelare som inte bara låser in sig på jobbet.

Nu var P4B kanske inte alls tänkt att ge den här typen av idéer, utan ”bara” ge de redan starka, frälsta kvinnorna idéer om hur dom kan fortsätta att få ihop det. Och då förstår jag faktiskt varför Frenkel hoppade av. På något vis.

Categories: Uncategorized

En ny klinisk definition på ”förkyld”

…så full av snuva, feber, halswhatever, stämbandsinflammation och oföretagsam att till och med förlängningen mellan KFF och ICA framstår som ”inte så djävla ospännande, faktiskt”. Man lär använda 10% av sin mentala kapacitet i det dagliga livet. Uppenbarligen använder förkylningen de andra nittio just nu.

Categories: Uncategorized

Skyll inte på kapitalisterna!

Åsikter finns det gott om just nu på finansmarknaden (djävlar, där började jag skriva om den igen!) . VA’s chefredaktör pekar i sin nätledare på ett fenomen som han kallar Rövarkapitalisterna. Och i det att kapitalister gärna roffar åt sig har han ju rätt. Men när han kallar dem för rövare, där går han faktiskt över gränsen. Mot slutet av samma ledare hoppas Pontus att vi inte låter oss luras nästa gång. Där är han lösningen på spåren.

Saken är nämligen den (och bered dig nu på ett avslöjande av offentlig hemlighet) att kapitalister är de lydigaste som finns. De agerar exakt som deras avtal stipulerar! Självklart finns det undantag, men det är inte något kriminellt fåtal som vräkt omkull finansmarknaderna denna gång.

Problemet ligger i hur vi reglerar dem. Om det är okej att packa ihop krediter-på-hjul till nya spännande obligationer och sedan skapa derivat baserade på dessa instrument och sedan sälja nya derivat på dessa och ta betalt i alla led, så kommer den gode, rationelle kapitalisten som ju arbetar för att ge sig själv och därmed sina aktieägare (som i regel får hälften av…bytet…) så god avkastning som möjligt, att agera på det.

Kapitalister är, kort sagt, som fyraåringar. De är ena djävlar på att argumentera, de är högljudda och har god kontroll på mycket här i världen, men de behöver en fast hand, någon som reglerar vad som är okej eller inte. Annars kan de ta sig till vad som helst. Det betyder inte att de är onda. Vi har alla varit fyra år gamla. Några av oss har gått vidare. Andra stannade kvar där, och kommer att tjäna multum på nästa hausse också. Om inte vi vuxna tar oss an dem och ser till så att regleringarna funkar, vill säga.

Categories: Uncategorized

Att ta ned skylten….

När vi flyttade till Söder för mer än preskriptionstid många år sedan, var det en stadsdel som gjord för att ha små barn i. Eller åtminstone fäder till små barn… Under mina pappaledigheter vandrade vi tillsammans igenom antikvariat efter antikvariat – hela Wodehousesamlingen (komplett, sånär som på en par, tre titlar) införskaffades till exempel den vägen. Och dom här små prylställena med nittio procent damm och tio procent störtbilliga överraskningar!

Men, som sagt, antikvariaten var favoriterna. I min värld har ju böcker en själ, och att då ha någon sorts återvinning av böcker är ju på något sätt en stadsdels sätt att visa respekt för de här själarna. Jag gläds varje dag åt mina fina gamla titlar i bokhyllorna: åldrande Wodehouse, Ellery Queen, Vic Sunesson, HK Rönblom, Folke Mellvig, mängder av andra klassiska deckare och drösvis av femtiotalspulp som jag först köpte för omslagen och sedan läste med god behållning. Jodå, sida vid sida står även modern litteratur, både inbunden och extrovert sådan.

Även om jag inte är den förste att acceptera att saker måste förändras, är jag verkligen ingen motståndare till att det händer. Våra liv förändras både av yttre omständigheter – bostadsrättifieringen bidrar till hyreshöjningarna när amatörkapitalister som vi själva skall kräma skiten ur hyresgästerna – och inre, ungar som blir större och drar med sina föräldrar på nya grejor, egna nya fixa idéer som ger nya verksamheter. Mycket har kommit till. Och således måste någonting försvinna.

Antikvariaten försvann. Först ut var den ständigt hostande farbrorn en bit upp på Renstiernas Gata, där det senare har gjorts italienska fikförsök men nu tycks husera en Sushieria. Han älskade vår dotter och hade ständigt några PIX böcker redo att ge henne. Och sedan skrattade vi bägge åt henne när hon tuggade i sig böckerna i stället för att läsa, och roade oss med det ständiga skämtet ”en riktig liten bokslukerska”. Fler ställen upptäcktes; ett tag tror jag att vi hade sju ställen på listan. Förutom det fina på Västerlånggatan och de som fortfarande (var är rättvisan här i världen?!) ligger kvar på Drottninggatan. Men de sista åren har det varit bara ett. Och nu får jag veta att även detta skall ta ned skylten. Innehavaren, som varit min trogne rådgivare i litteraturfrågor sedan vi flyttade hit, går i pension och rear just ut merparten av sitt lager. Det blev tre kassar igår. Kanske håller det mig, tillsammans med övriga inköp, flytande till sommaren. Och sen?

Det är sorgligt. I butiken, får jag veta, skall det nu bli fotoateljé och möbelaffär. Precis vad vi behöver.

Det känns djävligt svårt att släppa. Jag hoppas och tror att alla fina gitarraffärer får ligga kvar ett tag till. Jag har då fan gjort mitt för den saken, så mycket är säkert.

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Lehman är finansmarknadens bogvisir

Ja jösses. Frångår härmed trenden att inte skriva om finansmarknaden på den här bloggen.

Ibland är jag glad att jag inte stannade kvar i aktiemarknaden, och idag är en sådan dag. Även om det hade varit roligt att just nu leva och verka som ekonomijournalist på Wall Street.

Efter oss syndafloden, vrålar aktiemarknaden. Åtminstone implicit. Och bankerna slåss nu om att tydligast redovisa vilken exponering man har mot Lehman.

Problemet är – även om Lehman naturligtvis är en verklig händelse och möjligen det viktigaste just nu – att Lehman bara är just en enda händelse som vi just idag lärt oss att vara rädda för. För ett år sedan handlade allt om subprime-krediter. Därefter tog bokstavsförkortningarna vid och nu är marknaden åter alltså orolig för enskilda institut.

Hur många andra banker tror ni sitter därborta i USA i krismöte? Hur många aningslösa banktjänstemän i, säg Norge, Ryssland, eller annorstädes har måhända investerat i muhuhahaaaa Lehman eller nästa stora krasch?

Efter Estonia lärde vi oss att ifrågasätta Bogvisirets säkerhet. Tragedin i Thailand lärde oss att tänka bort sjöutsikt som ett viktigt alternativ vid semesterbokningar. Finansmarknaden skyr Lehman. Som min gamle Affärsvärldenkollega Olle Rossander alltid sa: ”Militären är ständigt upptagen med att rusta för det förra kriget”.

Överraska oss! Gräv fram NÄSTA katastrof. Nu. Så att vi möjligen hinner göra någonting åt den. Innan det visar sig att Latinamerikanska Mobiltelefonikrediter, Gotländska Gurkderivat eller något annat som vi hittills litat på är dagens bogvisir.

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Bajenkrönikörens nittioåttonde drapa….

…med god fart mot hundra krönikor på Bajens officiella hemsida, alltså.

Låt mig höra: hur tycker DU att vi skall fira den hundrade? Vad vill du att den skall handla om?

Nummer nittioåtta, alldeles färsk, hittar du på http://www.hammarbyfotboll.se/se/aktuellt/artiklar/?articleid=32890

Categories: Uncategorized

Gåtfullhetens eviga Rom

Det är inte ens tillåtet att vila sig på natten...

Det är inte ens tillåtet att vila sig på natten...

…vi kommer, vi ses och några av oss segrar när Klöver Kungar – the original behind the words – angör den kejserliga staden på sin årliga höstresa. Frågorna är många: om det inte gick att bygga Rom över en natt, hur många nätter tar staden att riva? Om alla vägar bär till Rom – kommer vi att drabbas av den eviga cirkeldefinitionen när vi väl är där? Och om alla i Rom gör som de andra gör, nämligen Romarna, kan vi då försätta hela staden i självsvängning på något sätt?

Vi får inte svar på allt. Men kanske lämnar vi några efter oss. Kanske kommer de andra romarna att spela kort på trottoarserveringar, barer, restauranger och andra ställen litet oftare nu när de sett det hända i liberala mängder. Alla vägar I Rom leder förr eller senare , visar det sig, till en schysst tallrik pasta.  Och när det gäller stadens motståndskraft, kan vi konstatera att vi mötte en stad av marmor och lämnar den som pokermarker.

Categories: Uncategorized

Bigami eller big mani? Ytterligare en dam i familjen!

Klara är vår nu. Hon tillhör familjen. Vi älskar henne och är så lyckliga. Någon gång skall vi berätta hur vi snubblade på annonsen och …tjärade ned oss i henne.

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Litteraturtips i tiden

Sommaren är nu officiellt över, och som traditionen bjuder skall man över espressos och mellanöl diskutera – åtminstone gör jag och mina vänner det – vilka böcker som klämts i ”hängmattan”.

Låt oss först slå fast att ”hängmattan” är ett mentalt tillstånd, snarare än en specifik plats. Även om jag har en finfin namnsdagspresent som då och då hängs upp mellan två äppelträd på torpet. Hängmattan är en form av nirvana light, som inträder när den första sommarveckans kvarhängande jobbstissighet upplöses i ett stillsamt, matt hängtillstånd.  U dig?

Det blev en väldigt bra litteratursommar i år. Regnet? Kanske. Solen? Definitivt. Vassaste läsveckan blev den med sextonåringen i Vieste – Apuliens pärla – där inte mindre än fem verk plöjdes ned i den blonda sanden: Woody Allens ”Mere Anarchy”, William Gibsons ”Spook Country”, Jim Thompssons hårdkokta, men lätt absurda The Rip-off, Jeffrey Deavers ”The sleeping doll” och Lawrence Blocks ”The burglar in the library”. Idel god inspiration, och ingen bok man ångrar.

Manus, då? undrar du. Förläggare måste väl läsa manus tills ögonen blöder? Förvisso. Men denna sommar har jag faktiskt hållit ned manusläsandet en smula. Det mest lysande undantaget från den ambitionen är ett manus som du får i bokform lagom till nästa sommar. Erik Thulin (skrivit och givit ut Det femte Laboratoriet och Mordbibeln, på Kalla Kulor Förlag) har levererat sin tredje bok som kommer att betyda hans defintiva genombrott. Om inte, är vi helt enkelt inte lämpliga att ge ut kriminallitteratur, eftersom manuset, faktiskt, är det bästa som kommit in till förlaget i hela dess sjuåriga historia.

Ingen sommar utan gamla hederliga svenska deckare. Detta år blev det flera Vic Sunesson. Good ol’ Vic har varit en favvo sedan tonåren, och även om språket känns…litet som torpet självt, dävet men charmigt, är glädjen över en oläst och sedan läst Sunesson mycket stor. Förtroliga Band och…vad den andra hette har jag glömt, men bra var den. När återutger rättsinnehavaren (Bonniers?) Vics samlade verk? Om inga planer finns – hit med rättigheterna, säger jag!

Sommarens tragedi är den urtjocka biografin över Hemingway. Har läst hans böcker, senast en återläsning av ”For whom the bell tolls”, men aldrig tidigare satt mig in i levnadsödet. Hans liv följer samma stämningskurva som min favoritopera, La Boh’eme av Puccini, med en glättig första akt och därefter tätnande svärta.  De som drömmer om att ”leva författarliv” bör ta sig en funderare om de vill ha det som Hemingway eller min tjugonåntingårsålderfavorit P.G Wodehouse….jag lutar nog åt det senaste; en död i hög ålder med det senaste manuset i nyporna efter ett långt, bitvis ganska muntert och produktivt liv med förståndsgåvorna i behåll.

På Piratfronten har det varit oväntat lugnt under sommaren. Martina Haags ”I en annan del av Bromma” skrattade jag gott åt. Hon skriver som hon är, denna glitterpinne. Roligt, väldigt tjejigt, men inte oläsbart ens för en bärare av rockskägg.

Mäster Jans senaste och påstått sista om Carl Hamilton ”Men inte om det gäller din dotter” är en värdig avslutning med mycket pangpang. Jag är avundsjuk på Jans förmåga att driva handlingen utan dialog. Hans deskriptiva partier, fyllda av den blandning av pappa-läser-högt och akademisk semiironi som kommit att bli hans litterära adelsmärke är värda all beundran.

Nya författarkollegan, musikern och bajaren Mikael Fants ”Grundläggande Genetik” är precis hur god läsning kul som helst. Han skriver med ett målinriktat, ganska rakt språk där alla män mellan 25 och 60 nog har lätt att känna igen sig. Dessutom är storyn i sig intressant, med varvade tillbakablickar (a la Solstorm) och nutid som kulminerar i en twist som jag nog skall ta med på en författarkurs någon gång som exempel. Den är väl planterad, men löses in med ett ka-tching som heter duga.

Fler Bajare har varit produktiva denna sommar. Per Planhammars ”Blekaste Aning” är en riktig djävla höjdare. Intrigen är inte ägnad att kittla, men finns där och fungerar, men språket! Jag baxnar och bugar samtidigt. Per skriver med en inspiration och en…målerism som jag inte hittat på länge i litteraturen. Må vara att hans krönikor på Hammarbys Officiella är vassa och välformulerade, men denna roman! Vilken guldgruva för språklustande. Hatten av.

 

Vilken var din bästa bok denna sommar?

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.