Daily Archives: september 5, 2008

Bigami eller big mani? Ytterligare en dam i familjen!

Klara är vår nu. Hon tillhör familjen. Vi älskar henne och är så lyckliga. Någon gång skall vi berätta hur vi snubblade på annonsen och …tjärade ned oss i henne.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Litteraturtips i tiden

Sommaren är nu officiellt över, och som traditionen bjuder skall man över espressos och mellanöl diskutera – åtminstone gör jag och mina vänner det – vilka böcker som klämts i ”hängmattan”.

Låt oss först slå fast att ”hängmattan” är ett mentalt tillstånd, snarare än en specifik plats. Även om jag har en finfin namnsdagspresent som då och då hängs upp mellan två äppelträd på torpet. Hängmattan är en form av nirvana light, som inträder när den första sommarveckans kvarhängande jobbstissighet upplöses i ett stillsamt, matt hängtillstånd.  U dig?

Det blev en väldigt bra litteratursommar i år. Regnet? Kanske. Solen? Definitivt. Vassaste läsveckan blev den med sextonåringen i Vieste – Apuliens pärla – där inte mindre än fem verk plöjdes ned i den blonda sanden: Woody Allens ”Mere Anarchy”, William Gibsons ”Spook Country”, Jim Thompssons hårdkokta, men lätt absurda The Rip-off, Jeffrey Deavers ”The sleeping doll” och Lawrence Blocks ”The burglar in the library”. Idel god inspiration, och ingen bok man ångrar.

Manus, då? undrar du. Förläggare måste väl läsa manus tills ögonen blöder? Förvisso. Men denna sommar har jag faktiskt hållit ned manusläsandet en smula. Det mest lysande undantaget från den ambitionen är ett manus som du får i bokform lagom till nästa sommar. Erik Thulin (skrivit och givit ut Det femte Laboratoriet och Mordbibeln, på Kalla Kulor Förlag) har levererat sin tredje bok som kommer att betyda hans defintiva genombrott. Om inte, är vi helt enkelt inte lämpliga att ge ut kriminallitteratur, eftersom manuset, faktiskt, är det bästa som kommit in till förlaget i hela dess sjuåriga historia.

Ingen sommar utan gamla hederliga svenska deckare. Detta år blev det flera Vic Sunesson. Good ol’ Vic har varit en favvo sedan tonåren, och även om språket känns…litet som torpet självt, dävet men charmigt, är glädjen över en oläst och sedan läst Sunesson mycket stor. Förtroliga Band och…vad den andra hette har jag glömt, men bra var den. När återutger rättsinnehavaren (Bonniers?) Vics samlade verk? Om inga planer finns – hit med rättigheterna, säger jag!

Sommarens tragedi är den urtjocka biografin över Hemingway. Har läst hans böcker, senast en återläsning av ”For whom the bell tolls”, men aldrig tidigare satt mig in i levnadsödet. Hans liv följer samma stämningskurva som min favoritopera, La Boh’eme av Puccini, med en glättig första akt och därefter tätnande svärta.  De som drömmer om att ”leva författarliv” bör ta sig en funderare om de vill ha det som Hemingway eller min tjugonåntingårsålderfavorit P.G Wodehouse….jag lutar nog åt det senaste; en död i hög ålder med det senaste manuset i nyporna efter ett långt, bitvis ganska muntert och produktivt liv med förståndsgåvorna i behåll.

På Piratfronten har det varit oväntat lugnt under sommaren. Martina Haags ”I en annan del av Bromma” skrattade jag gott åt. Hon skriver som hon är, denna glitterpinne. Roligt, väldigt tjejigt, men inte oläsbart ens för en bärare av rockskägg.

Mäster Jans senaste och påstått sista om Carl Hamilton ”Men inte om det gäller din dotter” är en värdig avslutning med mycket pangpang. Jag är avundsjuk på Jans förmåga att driva handlingen utan dialog. Hans deskriptiva partier, fyllda av den blandning av pappa-läser-högt och akademisk semiironi som kommit att bli hans litterära adelsmärke är värda all beundran.

Nya författarkollegan, musikern och bajaren Mikael Fants ”Grundläggande Genetik” är precis hur god läsning kul som helst. Han skriver med ett målinriktat, ganska rakt språk där alla män mellan 25 och 60 nog har lätt att känna igen sig. Dessutom är storyn i sig intressant, med varvade tillbakablickar (a la Solstorm) och nutid som kulminerar i en twist som jag nog skall ta med på en författarkurs någon gång som exempel. Den är väl planterad, men löses in med ett ka-tching som heter duga.

Fler Bajare har varit produktiva denna sommar. Per Planhammars ”Blekaste Aning” är en riktig djävla höjdare. Intrigen är inte ägnad att kittla, men finns där och fungerar, men språket! Jag baxnar och bugar samtidigt. Per skriver med en inspiration och en…målerism som jag inte hittat på länge i litteraturen. Må vara att hans krönikor på Hammarbys Officiella är vassa och välformulerade, men denna roman! Vilken guldgruva för språklustande. Hatten av.

 

Vilken var din bästa bok denna sommar?

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , ,

Blogga med WordPress.com.