Att ta ned skylten….

När vi flyttade till Söder för mer än preskriptionstid många år sedan, var det en stadsdel som gjord för att ha små barn i. Eller åtminstone fäder till små barn… Under mina pappaledigheter vandrade vi tillsammans igenom antikvariat efter antikvariat – hela Wodehousesamlingen (komplett, sånär som på en par, tre titlar) införskaffades till exempel den vägen. Och dom här små prylställena med nittio procent damm och tio procent störtbilliga överraskningar!

Men, som sagt, antikvariaten var favoriterna. I min värld har ju böcker en själ, och att då ha någon sorts återvinning av böcker är ju på något sätt en stadsdels sätt att visa respekt för de här själarna. Jag gläds varje dag åt mina fina gamla titlar i bokhyllorna: åldrande Wodehouse, Ellery Queen, Vic Sunesson, HK Rönblom, Folke Mellvig, mängder av andra klassiska deckare och drösvis av femtiotalspulp som jag först köpte för omslagen och sedan läste med god behållning. Jodå, sida vid sida står även modern litteratur, både inbunden och extrovert sådan.

Även om jag inte är den förste att acceptera att saker måste förändras, är jag verkligen ingen motståndare till att det händer. Våra liv förändras både av yttre omständigheter – bostadsrättifieringen bidrar till hyreshöjningarna när amatörkapitalister som vi själva skall kräma skiten ur hyresgästerna – och inre, ungar som blir större och drar med sina föräldrar på nya grejor, egna nya fixa idéer som ger nya verksamheter. Mycket har kommit till. Och således måste någonting försvinna.

Antikvariaten försvann. Först ut var den ständigt hostande farbrorn en bit upp på Renstiernas Gata, där det senare har gjorts italienska fikförsök men nu tycks husera en Sushieria. Han älskade vår dotter och hade ständigt några PIX böcker redo att ge henne. Och sedan skrattade vi bägge åt henne när hon tuggade i sig böckerna i stället för att läsa, och roade oss med det ständiga skämtet ”en riktig liten bokslukerska”. Fler ställen upptäcktes; ett tag tror jag att vi hade sju ställen på listan. Förutom det fina på Västerlånggatan och de som fortfarande (var är rättvisan här i världen?!) ligger kvar på Drottninggatan. Men de sista åren har det varit bara ett. Och nu får jag veta att även detta skall ta ned skylten. Innehavaren, som varit min trogne rådgivare i litteraturfrågor sedan vi flyttade hit, går i pension och rear just ut merparten av sitt lager. Det blev tre kassar igår. Kanske håller det mig, tillsammans med övriga inköp, flytande till sommaren. Och sen?

Det är sorgligt. I butiken, får jag veta, skall det nu bli fotoateljé och möbelaffär. Precis vad vi behöver.

Det känns djävligt svårt att släppa. Jag hoppas och tror att alla fina gitarraffärer får ligga kvar ett tag till. Jag har då fan gjort mitt för den saken, så mycket är säkert.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: