Ett varv till i deckardebatten

Göteborgspostens förnämlige Per Planhammar som även är en skönlitterär författare av rang, ger sig in i deckardebatten. Och då vill jag plötsligt vara med igen.

Allt Per skriver kan du läsa här.  Kloka ord, inget snack om det. Jag hänger emellertid upp mig på en term som han förmodligen använder helt korrekt, men som egentligen är debattens själva pivotpunkt. Per skriver om ”litterär kvalitet”. För mig är det litet som ”hög standard” förhåller sig till Peps Persson.

Vad fan är, kort sagt, ”litterär kvalitet” ? Vedertaget definieras det säker som summan av kvaliteten i språkbruk och gestaltning samt styrkan i idé och intrig. Att ge sig in på en sådan analys är faktiskt ganska marigt. Jag vill inte polemisera med Per i sak, men man måste nog vara noga med definitionerna och där ger Göteborgspostens redaktionella utrymme kanske inte plats för hela resonemanget?

Deckaren beskylls ibland för att göra sig skyldig till schablonartad personteckning, klyschigt språk och tvådimensionell allmängestaltning. Ja, och? Det finns många genrer som gör sig skyldiga till liknande synder. Nyss hörde jag Max Schulz lira I got rythmharmisbaserad racerbop på Mosebackes jazzbrunch. Där kan vi snacka om kulturella klichéer men på en hög nivå. Jag älskade det! Bluesartister är alla levande schablonhantverkare, metalmusiker, konsertviolinister, operasångare och skribenter i en hel del litterära strömningar utanför det mest gränsöverskridande likaså.

Varför läser du deckaren? Är det för det vackra språket? För spänningen? För personteckningarna? För mig varierar motiven betänligt. En Roslund-Hellström kan man läsa för hela middevitten, härligt språk, spännande på gränsen till äckligt ibland och personteckningarna har jag inget att anmärka på. Andra författare kanske når högre i vissa delgrenar och lägre i andra. Man läser inte Jan Guillou för de drivande dialogerna eller de medryckande sexscenerna, däremot för den sköna berättartonen och den återhållsamt ironiska samhällsdebatten. Och sådär håller det på.

Visst är det roligt med litterära deckarförfattare; så har till exempel Åsa Larsson och Karin Alvtegen vidgat genrens språkliga ramifikationer och höjt ribban rejält. Men kraven på en schysst deckare kan ju inte sättas efter de som leder utvecklingen på varje delområde. Om Jo Nesbös produktion sattes som lägsta godtagbar intrighöjd, Åsa och Karin satte den språkliga gränsen, Guillou fick stå för samhällsanalysen och Anders & Börje fick välja ämnen, vad skulle då gå att läsa? Platt intet!

Helvetet i samma genre skulle…nä, let’s not go there. Man skall inte bråka med kollegorna i skrået.

Låt mig bara påpeka att om den skönlitteräre författaren i gemen fick stå för drivet och engagemanget i berättelsen…då skulle deckaren snart försvinna från hyllorna och hittas av en luttrad inspektör, uppspolad på glömskans strand med såväl avvärjningsskador på händerna som spår av trubbigt våld mot bakhuvudet. Och nåt religiöst mickel –  en stiliserad griskulting innesluten i en pentagon, måhända – tatuerat på vänster skinka.

Däremot skulle det vara otroligt intressant att läsa en riktigt allvarligt menad deckare från Per Planhammars penna. Kanske med fotbollsinteriörer som extra krydda?

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter:

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: