Monthly Archives: december 2008

God Jul!

budapest-044

Utkastet till nästa Micke Norellthriller är nästan klart. Kalla Kulor Förlag tuffar och går – femte månaden i rad med riktigt, riktigt hyggliga försäljningssiffror, faktiskt. Finanskonsultbolaget har bara nöjda kunder. Bluesplattan har kommit så långt den hinner i år. Vad har jag glömt?

Ta hand om dig. Vi hörs nästa år!

 

/Hans-Olov

Categories: Uncategorized

Julkalenderpojken!

Den 17 december är det äntligen dags. Gå in på www.piratforlaget.se och kolla in julkalendern. Försåvitt du vill se och höra eder undertecknade sjunga en munter egenkomponerad julmordsvisa, förstås…..

Categories: Uncategorized

Bajenfanan på halv stång

Vår käre medbajare ”Tomten” har gått bort.  Det är fasen så tråkigt och oväntat. Det känns ju inte som om det är länge sedan jag sprang förbi honom i vimlet i korsningen Östgötagatan/Folkungagatan.

Vila i frid, Johan och framför våra hälsningar till Nacka.

Categories: Uncategorized

Dags att ta ställning: död åt Guitar Hero!

Det drar sig mot jul och i miljarder huvuden kryper myriader av märkliga presentidéer fram. Vad ger vi åt lillkusinerna ? (allt som skramlar och låter) Farmor? (hon får inget, hon sticker ju till Rom i år) Chefen? (negativen från förra julfesten) och så var det farsan.

juli2008-057

Jag är farsan. Några gånger de senaste jularna har jag fått Guitar Hero. Först tvåan, sedan trean. Tvåan var litet kul. Trean ägnade jag och sonen typ trettio minuter åt innan vi insåg att den inte har någonting alls med gitarr att göra. Och under årets gång har vi resonerat en del kring detta: att den enda i familjen som både har stor dataspelsvana och saknar tillräckligt mycket kunskap om riktigt gitarrspel är den enda som kan uppskatta smörjan. Det går nämligen inte att sätta tonerna på taktslagen! Man måste ligga off-beat på ett synnerligen orockigt sätt, litet funkfjolligt, sådär, för att gå i land med spelet.

Det ena leder till det andra och där kommer den Stora Frågan: är det överhuvudtaget moraliskt korrekt att spela Guitar Hero? Skall vi tillåta företeelsen i vår värld? Finns det verkligen ingenting bättre att smälta plast till än små fåniga låtsasgitarrer som med sina fyra knappar är ett hån mot allt vad riktiga yxor står för?  Skall vi lura en ung generation i korsningen mellan ÄKTA rock och SOFFPOTATISROCK att tro att det räcker med att flyga upp på ett bord med en djävla genmanipulerad joystick och vråla för att vara ”där”?

Nej! NEJ! NEEEJ!

Att köpa en äkta gura med en liten fånig förstärkare kostar inte mer än spelet. Att lära sig tre ackord går lika snabbt som att läsa bruksanvisningen till speldjäveln. Att ställa sig i soffan med sin nya fina wannabeegura och cramma upp volymen till elva tar bråkdelen av en sekund  och sedan går det ungefär hälften av den tiden tills någon överförfriskad julfirare vrålar ”dra ned volymen, fattaru’nte att vi umgås här? vi lirar vuxenspel – guitar hero, faktiskt”

Och då, och där, förstår den unge rockaren – funkar i alla åldrar, man kan vara nybörjare på gura vid 50 också, eller 60+ – vad rock egentligen är: rebellskap, missförståelse från de stelnade människorna utanför rocken, gemenskapen innanför gränsen och djupt där nere i genitalierna en kokande insikt om att DETTA och inte någonting som spelas med små plastknappar framför en djävla skärm….att DETTA som klöser längs väggarna som vildkatter med kokainet uppkört i rumpan med strumpsticka….att DETTA som kan leda till en stor scen någon gång, med tusentals fans moshande vid kravallstaketet…att JUST DETTA: ONE TWO THREE FOOOU, MOTHERFUCKERS är äkta och att Guitar Hero-konceptet mer än någon artist någonsin förtjänar att dö i sina egna plastspyor.

Det finns till och med en Facebookgrupp  för dig som håller med.

*******

För övrigt är det tröttsamt att läsa de recensenter som känner ett behov av att skriva om helgens Motörheadkonsert utan att kunna skriva någonting mer originellt än att ”det var som vanligt”. Vilket är …alla.  Jag orkar inte ens länka till skiten.

*******

Och förutom det, är det djupt sorgligt att tänka på att nästa helgs konsert med Hanoi Rocks på Hornstulls Strand Etablissement är den sista i Sverige…åtminstone före nästa återförening, vilket säkert lär ta många år.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , ,

Motörhead: show us the mettle

mingelvimmel-motorhead-009

Trippelakt på Hovet, det tempel där vi började vår konsertbana 1981 i maj med Bossen himself och häpnade över de pårökta Stockholmare som satt bredvid oss och hajade hälften av konserten bara för att somna i slutet. Plejset står kvar och fungerar precis lika utmärkt nu som då, tack.

Kvällen inleds av Witchcraft, svenska talanger som gör vad de kan för att få igång en relativt tunn publik. I de vuxna öronen på läktaren går det sådär med den saken. Tonårsfalangen som står vid räcket längst fram är däremot otroligt imponerade.

Andra band ut är Airborne som i stället för att som Witchcraft uppmana publiken att röja, visar hur man gör. Energin är otrolig, soundet otippat bra för ett förband och djäklar vad jag vill se och höra dem igen.

Och sedan kommer de ut: Lemmy och Mickey Dee och den där unga killen som lirar gitarr och då är det plötsligt på riktigt riktigt.  Motörhead är som en gigantisk dieselmotor som rullar, stånkar , hostar och kränger. Mäktigt, kraftfullt och dånande. Och då svänger det på allvar. Lemmy har nog inte någon av sina bästa kvällar, men vi är inte såna konnäsörer i det här läget. Kraften drar med oss. Mickey Dee visar minst lika mycket mettle som Airbornes frontman och vad -han-nu -heter-den-unge-gurakillen lirar i varje fall bra, även om han sceniskt, sorry, är på Poodlesnivå.

Däremot undrar vi alla efteråt vad Lemmys fru gjorde på scenen, mer än att visa kloten? Och sedan skrattar vi åt att grabbarna i stolarna bredvid oss sover gott när ljuset tänds och alla andra lämnar lokalen. 27 år senare, och samma samma.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Julmys – Budapest style

Vådan av att ha goda, handlingskraftiga vänner – mitt i julruschen kommer en propå om att bryta av allting med en tredagarstripp till Budapest. Taget och iväg! Kulturpoäng och shopping får stå tillbaka; enligt senaste rön är det upplevelser som gäller. Och den största upplevelsen får vi på onsdagskvällen när det totala julmyset utbryter på torget.  Man har en julmarknad med meningsfulla grejor, inte blott vulgära tishor och mamma scans äkta enrisrökta broskkorv. Folk glider runt med medhavda eller nyinköpta muggar för sitt glühwein och njuter. Bara dofterna är värda en resa, men så utbryter en mässingssextett från en balkong – Deck the halls, away in a manger, den sortens julstämning och bandet är – det måste understrykas – tajt som ett hönsarsel. Inte alls fel. Efter fem låtar skyndar musikerna in i huset igen och…lucköppning på den stora adventskalendern längs husfasaden vidtar. Alla applåderar och jag tänker: Medborgarhuset och Söderhallarna: er tur.

budapest-054

Categories: Uncategorized

Mys, mitt i alltihop…..

Ibland kan jag tänka att tillvarons mysfaktor, den som många av oss ständigt jagar, hukar bakom den där avskärmningen som de flesta inte ens lägger märke till. Vi ser den inte eftersom vi lubbar omkring i gråmörkret med ögonen skärpta; fast vända – felaktigt – utåt. Och när jag en eftermiddag promenerar hem från ännu ett besök på gitarraffären ser jag hur absurt enkelt myslågan kan tändas och flamma hög och varm. Om än inte särskilt stolt.

ljus

För just där utanför Metro vid Medborgarplatsen i det där huset som antingen måste K-märkas eller rivas, precis där på trottoaren har två uteliggare gjort mys: en han och en hon i gråbrunmurriga brallor och han har en ljusblå täckjacka på sig och hennes är röd. De har brett ut tidningar under sig; inte särskilt tjockt utan bara, inbillar jag mig, för att markera att det här nu är deras plats. Två öppnade ölburkar står framför dem och en tredje har man brutit halvvägs och satt ett tjockt rött ljus i. Ett sånt som…mamma och pappa hade hemma på sjuttiotalsbrickan innan allt blev värmeljus.

Han böjer sig klumpigt över henne där hon ligger och dåsar med ögon hon stängt f(ör att slippa se allt oväsentligt?) och pussar henne, kanske mer broderligt än elegant, på kinden. Hon grymtar kärvänligt tillbaka och kryper litet närmare.

Jag ser allt det här på en sekund och hastar vidare. Måste byta lampa i taket, hitta en annan leverantör av svajarmar.

Men händelsen lever kvar i huvudet på mig. Sådär enkelt är det att hitta ro i tillvaron. När man inte har alternativ och ändå har bestämt sig. Ingen av de där två kunde säga till den andre ”det är mycket nu, men det blir kanske mer tid sen”. De hade tiden och… hittade ett ljus, skaffade några öl.  

Nästa dag går jag förbi där igen. Funderar i mitt stilla sinne på hur det gick för paret.

Då står två helt andra personer där. Den ene möter min blick och rörs på en gång till ursinne: ”faan vad jag hatar människor” vrålar han över hela Folkungagatan.

Mycket sitter i inställningen.

Categories: Uncategorized

Bruce Springsteens sång till sin fondförvaltare

Nästa låt att avslöjas-för-att-skapa-buzz-kring-bossens-kommande-platta är ”My lucky day” och den är ett klart snäpp upp från förrförra veckans pekoral ”Working on a dream” (se tidigare bloggstick) i ämnet. Fast jag väntar fortfarande på någonting med litet balls.

Nu är frågan: sjunger Bossen till en kvinna, eller en personlig bankman? Fundera själv…

Bruce Springsteen – My Lucky Day Lyrics

In the room where fortune falls
On a day when chance is all
In the dark of fierce exile
I felt the grace of your smile

Honey, you’re my lucky day
Baby, you’re my lucky day
Well I lost all the other bets I made
Honey, you’re my lucky day

When I see strong hearts give way
To the burdens of the day
To the weary hands of time
Where fortune is not kind

Honey, you’re my lucky day
Baby, you’re my lucky day
Well I lost all the other bets I made
Honey, you’re my lucky day

Whoa!

[guitar solo]
[sax solo]

I’ve waited at your side
I’ve carried the tears you’ve cried
But to win, darlin’ we must play
So don’t hide your heart away

Honey, you’re my lucky day
Baby, you’re my lucky day
Well I lost all the other bets I made
Honey, you’re my lucky day

Whoa!

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.