När chefen är litet för nöjd…

Det här handlar om Bossen och hans senaste platta. Den som kommer snart. Ibland blir det ju bara sådär, och så hampade det sig i går att ”Berra” som jag väljer att kalla honom (inte minst som han gärna kallar sig det själv) kom förbi kontoret med en nybränd CD. Hot stuff, förklarade Berra, som parentetiskt är den som hjälpt mig mest i mitt samlande på Springsteenbootlegs. Snart har jag ju alla konserter som jag varit på inspelade. (Och om du mot förmodan skulle råka sitta på en inspelning av 1 oktober 2003 på Shea Stadium i Queens, lovar jag att förhandla medgörligt om en kopia…)

Alltnog visade sig just denna platta innehålla Bossens kommande epos. Några av låtarna har ju redan planterats i pressen av Springsteenorganisationen och dem har jag skrivit om i denna blogg tidigare. Så hur låter nu helheten på plattan ”Working on a dream” ?

Jag funderade länge på vad jag tycker. Men det kan bara bli ett betyg: ”Mellanplatta”. Jag tyckte nog ungefär likadant om ”Magic” också, men skillnaderna är stora. Lika stora som skillnaderna mellan ”The Rising” och ”Magic” är, ungefär.

Vad kan vi begära av en artist som gjort allt, som levt mångas dröm och som nu är en het kandidat till den inofficiella presidentposten i Obama Baracks USA? Bossen har tagit sig från statusen som ufo-miffo på high school i New Jersey till en snubbe som *genererar* press åt presidentkandidater, en grånad rockeminens vars stöd i en valkampanj kan vara avgörande.  Han fyller sextio i höst och har gjort en jobbig debutperiod, dundersuccé , spårat ur, gjort soloplattor på olika teman, återanställt sina gamla bypolare och bevisat att han i princip kan sälja ut varenda djävla arena i hela världen med vilket koncept som helst.

Jag begär inte att han skall ha Born To Run-upproret kvar i sig.  Man kan inte det.  Men kunde han vara heligt upprörd på The Rising och mer underfundigt förtjust i livet på Magic, kunde han väl visa någon sorts känsla även på den nya skivan? Jag lyssnar igenom samtliga spår – med reservation för att mitt lustigt brända exemplar kanske kan innehålla slaskpår eller arrangemang som inte kommer med i slututtagningen – och BEGRIPER inte vad syftet med den här historien är. De trevliga berättelserna finns kvar, spetsat med inrikespolitiska observationer och små kvintessenser om vad livet egentligen går ut på men: det väcker mig inte. Engagemang, anyone?

Hur det skall kunna bli en sprattlande lajvkonsert av det här, det begriper jag inte. Nya fans kommer inte att köa till gigen på grund av Working on a dream.

Men en Springsteenplatta är en Springsteenplatta. Och även med magen skrapande mot (den Springsteenhöga) lägstanivån på farligt många spår, är det naturligtvis någonting jag kommer att ”göra en sextiotalist” inför och därmed KÖPA.

Fast ändå:  den här bossen är tyvärr litet som flera av mina tidigare bossar  i finansbranschen: de som var med på cocktailen, men drog hem innan festen hade börjat.

Jag säger som Bruce själv i Mary’s Place:  ”Tell me how do we get this thing started? ”

Annonser
Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: ,

Inläggsnavigering

3 thoughts on “När chefen är litet för nöjd…

  1. Pingback: Första lyssningen på Springsteens nya « En Hermeles Dagbok

  2. bernthermele

    Ber att få anmäla en klart avvikande uppfattning. Kan arta till sig en kanonplatta när den satt sig.
    Bästa låten så här långt är Life itself.

  3. Det finns mycket som är vackert på plattan. Och jämfört med många andras album är den ju, herregud, en Springsteenplatta. Men vilka av hans tidigare alster menar du att den här kanske kan överträffa? Vilka av numren på plattan kommer vi att dansa till i sommar? Jag ser snarare mig själv i soffan efter en hård dag i djungeln ”det är rena marknaden därute, sa hyenan” med en liten bourbon *softandes* till detta.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: