Lyckan och bankdirektören

lyckalyckan

Jag fortsätter att fundera på det här med Wallenbergarnas snedtrampningar. Det finns väldigt få människor i Sverige idag som försvarar Annika Falkengrens lönelyft. Extra äckligt blir det förstås av uppgifterna om att a) lönehöjningen (vilket förstås sker med automatik, men ändå) ger 36.5 miljoner kronor i extra pension  b) att självaste Wallenberg själv MÖRKADE höjningen på stämman. Det är helt oacceptabelt och jag undrar om inte tiden är mogen för en folkomröstning – bank för bank som ansöker – om bankstöd. Låt direktörerna få förklara för allmogen varför de skall ha lönepåslag som bara i sig ger ett större pensionskapital på 15 års jobb (för det är väl vad Annika tänker jobba) än många har efter ett helt liv. Och om folket gör tummen ned, ja, då har direktörernas girighet sänkt deras bank, staten kan ta över, aktieägarna blir skitförbannade och nya – kostnadseffektiva – ledningar kan ta plats.

Kanske skall man vara litet försiktig med att låta plastkorten smattra även i Gstaad, i det här konjunkturläget? TÄNK så många PR-poäng det finns att göra i att visa krisinsikt! Lägg konferensen i Fucking Nynäshamn i stället. Och lägg litet mänsklig själ i det i stället för att bara kräkas pengar över problemen…

En romantisk utopi, detta, jag vet. Men tänkvärd. Martin Timell skulle ha gjort ett bättre jobb än Wallenberg igår. Förmodligen hade han dessutom tänkt på sitt varumärkt och VÄGRAT att försvara det huvudlösa agerandet. Peter Settman skulle klara skivan på SEB alldeles utmärkt med de kraven på folkvett. Och då hajar du i vilken liga vi spelar.

(Jag tycker att många som arbetar på SEB är skickliga. Och banken har varit rätt duktig genom åren på att hantera press och finansmarknad. Därför blir tondövheten en sån överraskning och besvikelse.)

Vari ligger problemet? Den relativa lyckan, tror jag.  (Anna Larsson har som vanligt hittat ett bra ämne.) De  vanliga folk-köpkraftspariteterna, ”Annika, du tjänar som sextio sjuksköterskor” blir liksom inte relevanta förrän just en saknad sjuksköterska drabbar Annika personligen. Hon jämför sig med Tosse, Sosse och Knodde i grannskapet och blir inte riktigt glad förrän hon fullständigt eliminerat dem i löneskrytets badmintonstege.

Det är där fnurran på hjärnvindlingarna uppstår tror jag. Kan ingen ge direktörerna en virtuell värld att mäta kosing och snopplängd i? Låt dem härja i typ Second Life och låt oss försöka utveckla den verkliga världen till någonting mer humanistiskt genomtänkt.

Gillar du den här bloggen? Rösta på Hans-Olov Öberg i författarbloggstävlingen!

 

Som en bigrej noterar jag att min kloke ex-kollega Mattias, skrivit en riktigt vettig och depphävande grej i Affärsvärlden.  Läs den om du vill ha litet perspektiv. Men så är han även musiker, hockeyfarsa och gammal murvel. Sånt håller själen på plats.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

2 thoughts on “Lyckan och bankdirektören

  1. Nej tack vi vill inte ha den typen av bankdirektörer i vårt Second Life – heller :- ))

    /Tina

  2. Pingback: Girighetens otack… « På första tillslaget

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: