Monthly Archives: juni 2009

Tatueringstips i tiden

Skrattar tänderna ur mig, mitt i sorgen över Michael Jacksons livsöde, åt den misshagliga tatueringsskandalen i Belgien. Eftersom jag har en smula erfarenhet i ämnet och därtill just arbetar med ”Tatuering – handbok för nybörjare och inspiration för redan gaddade” tillsammans med gudabenådade text-bildduon Caroline & Johan (samt formdemon Nauclér) har jag redan från början varit extremt skeptisk mot den stackars flickans påståenden.

Jag bad om tre stjärnor i ansiktet, men somnade och när jag vaknade hade han gjort 56 stjärnor i stället.

Mhmm.

Vi har ett kapitel i boken som handlar om smärtan när man tatuerar sig. En högst påtaglig smärta, det är det inget snack om. Vi har också en liten diskussion om var det verkligen gör MEST ont att tatuera sig. Händelsevis är ansiktet ett av de ställena.

Somna? Under tillverkningen av 53 stjärnor? Det går inte utan nedåttjack i elefantdos.

Vårt primära råd i boken är naturligtvis: !”tänk efter före”. Fundera länge, innan du bläckar.

Men läs gärna resten av boken också innan du sätter nålen i huden. Den kommer i slutet av augusti, förresten!

Categories: Uncategorized

Säga vad man vill, men

…det är roligare att se Charlie Davies brunka med Puyol än med Örebrobackar. Vilket förstås också Örebros backar tycker.

…att eleverna som misslyckats med betygen skall få betalt för att läsa upp dem under sommaren samtidigt som deras kompisar får lika mycket – inte mer – betalt av kommunen för sina sommarjobb känns ju …sådär. Men inte alls osvenskt.

…det är då själva fan att en Bajare skall behöva ”sakna” Wernbloom i en laguppställning. Fotbollen skapar en del emotionella anomalier. Den gör alltså människan vrickad.

…det känns nästan inte på riktigt att min bluesplatta som faktiskt varit en dröm, och så småningom under långsiktsplanering, sedan 1994 faktiskt blir verklighet i höst. Stay tuned!

Categories: Uncategorized

Bokskrivar-Piffe regerar

Det är så djävla roligt när folk bara gasar på. Som Piffe. Take no prisoners, get into da fuckin cah, and step on it, liksom. Om du är i bokskrivartagen, skall du lära dig av honom. Coolt koncept.

http://abtvartemot.wordpress.com/

Categories: Uncategorized

Utomjordingarna är här nu….

rondellgubbe

Kanske såg du också alla de här rymd- och utomjordingsfilmerna? Bodysnatchers, Närkontakt, Mars Attacks, Världarnas Krig och allt annat. Och då förväntar du dig förstås att den dag som utomjordingarna kommer till jorden, sker det i form av små gröna män. Möjligen med fyra armar, men annars i allt väsentligt humanoida. Litet som Reinfeldt och Sahlin: lika oss, men ändå inte?

Helt fel. Efter att idag ha genomkorsat mitten av landet med en last blonda tonårstöser, kan jag konstatera att utomjordningarna har tagit mark i Sverige i en helt annan skepnad.

Tänk efter: vad vill dom? Styra våra liv? Check! Påverka vår vardag? Check.

Fundera över hur trafikbilden var för tio år sedan – före utomjordingarnas intåg. Man körde rakt fram. Och sedan tog man höger eller vänster. Busenkelt.

Fundera över hur det till exempel är att ta sig in från motorvägen till Strängnäs idag?

Rondell…efter…rondell…efter…rondell.

Japp. De små utomjordingarna är rondeller, som till synes helt slumpmässigt och med utomjordningens taskiga allmänbildning, nedsänkt sig i trafiken. Skitirriterande. Men förståeligt med tanke på att det måste vara UFON som placerat dem där.

De stora utomjordningarna är förstås alla dessa identiska köpcentra med sina uttjatade, riks och snart världslikande kedjor uti.

De stör jordbornas verksamhet. De styr våra liv.

Orson Welles kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Categories: Uncategorized

Hypoteser testade baklänges

pasta

Om du stött på mig lajv det senaste halvåret är risken stor för att vi har diskuterat LCHF – den nya frälsningsläran inom vikt- och diabetesreglering. Jag hade nog fått häng själv på teorierna och börjat praktisera dem när läsandet av en av böckerna på området (som tyvärr var så otroligt dålig, snackig och full av ovidkommande strunt rent uppläggsmässigt att jag bara kan rekommendera sådär var tredje sida i den, tops) och en resa med min påläste bror sammanföll i februari.

Ett tag var jag nog rätt bländad över hur bra allting blev med denna nya diet som alltså går ut på att inte käka någonting som innehåller mer än fem procent kolhydrater. Jag blev piggare, mindre hungrig, tappade vikt, kände mig omladdad i stället för däst efter måltiderna och listan kan egentligen göras rätt lång.

Men så började jag tvivla för några veckor sedan. Var alltsammans en enda stor chimär? Skulle jag ha tappat sex pannor, helt utan ansträngning ändå?

Jag testade helt enkelt hypotesen baklänges: tog mig en glass då och då, återinförde pasta och mackor på matschemat.

Nu pallar jag inte längre. Efter en veckas normal kost är det bara att konstatera: alla de där otrevliga symptomen på dåliga måltider är tillbaka. Biran lägger jag inte ned – ingen Han SOL ov utan fläckar – men sorry kolhydrater: i övrigt är det nu pasta la vista för evigt.

Categories: Uncategorized

Kultur kan visst vara både ”fint” och lönsamt

Nu tar jag bladet från munnen i min varannanveckoliga DN-krönika. Väl medveten om att det finns de som inte anser att hårdrock är finkultur, och de som anser att Sweden Rock är satans utpost på jorden, hävdar jag att alla de som har problem med sin lönsamhet i kultursverige bör studera exemplet noggrant. Hur får man en sådan järnkläm på sin publik? Hur får man som festival åretruntkontakt med alla? Hur får man hårdrockare som i teorin inte tros kunna räkna, ens, att räkna dagarna till nästa event? Och allt detta utan bidrag?

Här finns allt förklarat. Och vill du veta mer – maila mig.

Categories: Uncategorized

Är det synd om kulturen?

Min nästa DN-krönika skall handla om detta.  Och som vanligt blir det ett ekonomiskt perspektiv på det hela. En gång för så länge sedan att jag minns att arbetet kunde ske dygnet runt, helt barnfritt eftersom tonåringarna inte ens var påtänkta, skrev vi en hel special på kulturens affärer under tesen ”En vara eller inte en vara?” i Affärsvärlden. Nu blir det ett nedslag, en betraktelse i tiden som sedan får tjäna som exempel för hur man kan resonera kring kulturens lönsamhetsförutsättningar på ett litet udda sätt.  

Inom kort kommer du att kunna diskutera frågan på www.dn.se också. Länkar dit så snart det blir klart på blaskan.

Categories: Uncategorized

..but he is STILL the Boss

Jag begriper fortfarande inte Bossens senaste skiva. Poängen med den, alltså. Som helhet är den litet som dansk fläskfilé: ser bra ut, men innehåller på tok för mycket vatten. Men lajv förklarar Bruce Springsteen återigen för mig varför man skall komma tillbaks. År efter år.

Rock 2009 061

Någon ur detta avseende oinititerad på gränsen till korkad facebookare avfärdade Springsteenlyssning med ”nostalgi”. Sanningen är i själva verket den motsatta: allt som Springsteen & E Street Band gör är nytillverkat. Clarence Clemons saxsolon SKALL vara desamma i paradnumren, så långt är allt klart, men det är så många låtar som sätts i ett nytt sammanhang, i ett nytt stuk och i en ny helhetsbild att man egentligen borde se vartenda gig för att få hela bilden. Men riktigt så galen blir jag aldrig. Kanske. Tror jag. Det får räcka med att ha sett en konsert på varje turné sedan 1981. Utom Tom Joad. Men min son är värd att jag var pappaledig med honom det året, och därför missade såväl köerna till plåtarna som konserten i sig.  

Så, vad hände igår? Låtlistan hittar du litet varstans. Men det som hände var att Bossen kom in och ställde på direkt. Han är gladare än någonsin, han poserar mer än någonsin och han har en mission: att festa runt på scenen tills glädjen sprider sig till den sista av de 32 811 åskådare som trotsat vinterkylan i juni för detta evenemang.

Han drar tre låtar från den senaste plattan och jag begriper dem plötsligt . Starkast är Outlaw Pete som får samma filmiska karaktär som ”The River”. Men även de andra går an. På platta blir de bleka, men Bossen kan mer än någon annan ta ett låtmaterial och bara älska skiten ur det; lämna musiken utpumpad på marken och gå vidare till nästa. Seriously, Twist & Shout…vem mer spelar den i detta decennium? Men han kan, han.

Just hemkommen från Sweden Rock, med dess vänliga publik och minimum av strul framför scenen slås jag över att Springsteenfansen är ÄNNU snällare. Vi står i en avdelning där många är lika kortvuxna som vi själva och ett tag får jag nästan dåligt samvete för att jag står och halvskymmer en kortare kvinna. Tills hon hånviskar till väninnan när Clarence Clemons värdigt skrider in på scenen: ”Titta, APAN ser ut som en hallick i de där svarta kläderna. ” Och med ett leende kliver jag liksom fram en smula så att hon skall slippa se det förfärliga.

Skönt att se hur mästerligt Springsteen släpper fram Jay Weinberg, förresten. Men hade det inte räckt med ett Weinbergbarn på scenen? Två förefaller en smula overdone.

Det spekuleras i att detta var den sista turnén med E-street Band, förresten. Kan jag väl aldrig tro? Motsatsen, snarare: fler plattor och fler spelningar. Det var ju faktiskt länge sedan jag såg Honom ha så roligt på scenen.  Och för dig som inte läst vad tidigare jag skrivit om bossen, minns att den sista spelningen ALLTID är bäst. Oavsett om de är två eller tre.

Categories: Bruce Springsteen

Sweden Rock och konsten att presentera ett tält som ”en buss”

Ja, fyfan. Rockresan börjar på värsta tänkbara sätt: efter tre mil börjar laddningslampan i Rokkbuzzen att lysa. Motorrum öppnas, alternativ diskuteras och näsborrar spärras upp. Diagnosen kan bara bli en. Generatordjäveln har lagt av och klockan är åtta på tisdagskvällen. De fyra gudarna på instrumentbrädan tittar fånigt på oss när vi fattar det enda tänkbara beslutet: att återvända till basen och byta från attitydstinn Rokkbuzz med sköna sovmöjligheter till vindsnabb och lättkörd Saab utan mer själ än så. Och kombinera detta med ett tält som vi får köpa på vägen.

Rock 2009 004

Men vaddå: det är ju musiken det handlar om och Helén beklagar oss inte så mycket utan konstaterar att även Maidens turnébuss gått sönder flera gånger. Rockenroll, baby.

Och så småningom kör vi in på bussparkeringen i Norje med vår Saab, viftar med vår bokning samtidigt som vi förklarar för de vänliga parkeringspersonerna: ”Det här är en buss”. De hör på min stämma att någon argumentation inte är möjlig och ger oss en 36 kvadratmetersparkeringsplats.

Sedan kör vi. Intersporttältet rymmer oss mer än väl. Och SRF är igång. Lika vass lajnupp som i fjol men med större tyngdpunkt på det melodiska, mer eller mindre Hammondkryddade än fjolårets glamrepertoir med Hanoi och Poison i förgrunden.

Den första besvikelsen blir Blaze Bayley. En riktig brölputte med manér som antyder att han så gärna skulle velat heta Bruce. Men vad gör väl det när Innocent Rosie, Witchcraft och fler band lyfter, och Uriah Heep är så otippat totalgrymt gemytliga?

Torsdagen blir en fest. Tyska Rage  ser varken på papper eller i verkligheten ut som något vi skall gilla, men energin de utstrålar går helt enkelt inte att värja sig emot. Samma fall gäller Dan Baird som blir en ny favorit. Vi hinner kolla in både the Tubes, Volbeat, Outlaws och litet till innan det är dags för ZZ Top, Over the Rainbow och slutligen naturligtvis Twisted Sister. På torsdagen ser vi också den bästa representanten för bands going to get wider recognition: Flowerpeople på Alarmscenen. Musikaliskt är de nästan färdiga, utspelet måste de öva mer på; men när de på allvar kommer ut ur replokalen, då djävlar får vi se dem på stora scener snabbt.

Rock 2009 019

Twisted? Jodå. Ryktet om deras död och oduglighet är bara *så* överdriven.  Mellansnacket är bäst på festivalen, musikaliskt står bandet sig väl och sången …förstår inte vad vissa recensenter klagat på.

Fredagen blir en blandad påse. Vi lyssnar en liten stund på nästan varje band, men tycker att Lita Ford är roligast att titta på och att UFO är ohyggligt bra. Sångaren föreslår något nytt: ”Water! No hangovers, no fights and no trouble with the missus. Enjoy”. Vi tittar skeptiskt tillbaka.

Enforcers sångare kommer att gå långt. Årets Talang? Tror det.

Glenn Flames måste däremot vara hårdrockens mest överskattade band. Meddelas endast på detta sätt och motsatt åsikt respekteras. Innan den förkastas.

Lördagen blir återigen kalas. Tim ”Ripper” Owens tar hem festivalpriset för mest potenta sångröst lätt som en plätt. Blackfoot gör festivalens sammantaget mysigaste spelning. Vädret är ju med oss och svänget, mina vänner, svänget är oslagbart.

Riot ger mersmak. Electric Boys framträdande får mig att inse varför jag gillat Hanois tre senaste gig i Sverige. Men jag noterar att även Conny Bloom saknar Michael Monroe som frontfigur. Europe levererar.

Heaven & Hell blir en upplevelse bitvis utom tävlan. De är ju redan gudar. Jag begär inte att Dio, 66 skall vara på topp. Iommi är helt på tåspetsarna. Trumsolot blir punchigt i överkant.  Men ljudet? Det blir en av mycket få plumpar i protokollet denna festival. Inte förrän i sista låtarna hittar ljudkillen volymratten. Och vi undrar how come? I hård konkurrens med Micke Nilsson i landslaget vinner han priset för klantinsats denna dag.

Men vi kommer tillbaka nästa år. Hur många dagar var det kvar, sa ni? Tur att det är rockkryssning och litet annat smått och gott däremellan…

Rock 2009 020

Categories: rock, Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , , ,

En södermalmshemlis avslöjas

båtpremiär, mm 002

 

På väg genom södermalmsfredagskvällen passerar vi först Svensk Poet 2009 och går med stadiga steg via Pet Sounds och Vampire Lounge till söderklassikern Gröne Jägarn på Götgatan. Jag hänger ju där ibland, men polaren O. har ingen aning och tror att han nu skall komma in i en sparsmakad lokal med hård stämning och idel rakade, tatuerade bajenfans. Det börjar med vakten som tittar litet forskande på oss och undrar över nykterheten – på ett mycket trevligt och närmast deltagande sätt! – och fortsätter, naturligtvis, inne i lokalen.  Ty där det i O’s föreställningsvärld skulle vara kargt,  är det varmt. Där O väntade sig hårda herrar, är det glada fruntimmer och där det fruktats korten-mot-kroppen-känsla, bjussas det friskt. Karaoken är en höjdare. Och den fyrtionåntingårige skallige vakten med skägg håller stället …trivsamt. Inte ens när det kommer in tre rätt bitiga IFK Göteborgsfans och vrålar ”Söder Bröder Blöder” tappar han skallen. Han visar glatt ut dem och de lyder, lätt konfunderade över att inte ha fått gruppstryk av de bajare som de uppenbarligen förväntat sig i lokalen. Visst, de tittar in igen, genom sidodörren som öppnats för optimal syresättning, och än en gång förs de varsamt ut.

Publiken är ett eget kapitel. Sådana som gärna vistas på Gröne Jägaren hittar du ingen annan stans. Det är synd för de andra haken, men ett av många skäl i raden att lägga fler kvällar där.

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.