Daily Archives: juni 8, 2009

..but he is STILL the Boss

Jag begriper fortfarande inte Bossens senaste skiva. Poängen med den, alltså. Som helhet är den litet som dansk fläskfilé: ser bra ut, men innehåller på tok för mycket vatten. Men lajv förklarar Bruce Springsteen återigen för mig varför man skall komma tillbaks. År efter år.

Rock 2009 061

Någon ur detta avseende oinititerad på gränsen till korkad facebookare avfärdade Springsteenlyssning med ”nostalgi”. Sanningen är i själva verket den motsatta: allt som Springsteen & E Street Band gör är nytillverkat. Clarence Clemons saxsolon SKALL vara desamma i paradnumren, så långt är allt klart, men det är så många låtar som sätts i ett nytt sammanhang, i ett nytt stuk och i en ny helhetsbild att man egentligen borde se vartenda gig för att få hela bilden. Men riktigt så galen blir jag aldrig. Kanske. Tror jag. Det får räcka med att ha sett en konsert på varje turné sedan 1981. Utom Tom Joad. Men min son är värd att jag var pappaledig med honom det året, och därför missade såväl köerna till plåtarna som konserten i sig.  

Så, vad hände igår? Låtlistan hittar du litet varstans. Men det som hände var att Bossen kom in och ställde på direkt. Han är gladare än någonsin, han poserar mer än någonsin och han har en mission: att festa runt på scenen tills glädjen sprider sig till den sista av de 32 811 åskådare som trotsat vinterkylan i juni för detta evenemang.

Han drar tre låtar från den senaste plattan och jag begriper dem plötsligt . Starkast är Outlaw Pete som får samma filmiska karaktär som ”The River”. Men även de andra går an. På platta blir de bleka, men Bossen kan mer än någon annan ta ett låtmaterial och bara älska skiten ur det; lämna musiken utpumpad på marken och gå vidare till nästa. Seriously, Twist & Shout…vem mer spelar den i detta decennium? Men han kan, han.

Just hemkommen från Sweden Rock, med dess vänliga publik och minimum av strul framför scenen slås jag över att Springsteenfansen är ÄNNU snällare. Vi står i en avdelning där många är lika kortvuxna som vi själva och ett tag får jag nästan dåligt samvete för att jag står och halvskymmer en kortare kvinna. Tills hon hånviskar till väninnan när Clarence Clemons värdigt skrider in på scenen: ”Titta, APAN ser ut som en hallick i de där svarta kläderna. ” Och med ett leende kliver jag liksom fram en smula så att hon skall slippa se det förfärliga.

Skönt att se hur mästerligt Springsteen släpper fram Jay Weinberg, förresten. Men hade det inte räckt med ett Weinbergbarn på scenen? Två förefaller en smula overdone.

Det spekuleras i att detta var den sista turnén med E-street Band, förresten. Kan jag väl aldrig tro? Motsatsen, snarare: fler plattor och fler spelningar. Det var ju faktiskt länge sedan jag såg Honom ha så roligt på scenen.  Och för dig som inte läst vad tidigare jag skrivit om bossen, minns att den sista spelningen ALLTID är bäst. Oavsett om de är två eller tre.

Categories: Bruce Springsteen

Sweden Rock och konsten att presentera ett tält som ”en buss”

Ja, fyfan. Rockresan börjar på värsta tänkbara sätt: efter tre mil börjar laddningslampan i Rokkbuzzen att lysa. Motorrum öppnas, alternativ diskuteras och näsborrar spärras upp. Diagnosen kan bara bli en. Generatordjäveln har lagt av och klockan är åtta på tisdagskvällen. De fyra gudarna på instrumentbrädan tittar fånigt på oss när vi fattar det enda tänkbara beslutet: att återvända till basen och byta från attitydstinn Rokkbuzz med sköna sovmöjligheter till vindsnabb och lättkörd Saab utan mer själ än så. Och kombinera detta med ett tält som vi får köpa på vägen.

Rock 2009 004

Men vaddå: det är ju musiken det handlar om och Helén beklagar oss inte så mycket utan konstaterar att även Maidens turnébuss gått sönder flera gånger. Rockenroll, baby.

Och så småningom kör vi in på bussparkeringen i Norje med vår Saab, viftar med vår bokning samtidigt som vi förklarar för de vänliga parkeringspersonerna: ”Det här är en buss”. De hör på min stämma att någon argumentation inte är möjlig och ger oss en 36 kvadratmetersparkeringsplats.

Sedan kör vi. Intersporttältet rymmer oss mer än väl. Och SRF är igång. Lika vass lajnupp som i fjol men med större tyngdpunkt på det melodiska, mer eller mindre Hammondkryddade än fjolårets glamrepertoir med Hanoi och Poison i förgrunden.

Den första besvikelsen blir Blaze Bayley. En riktig brölputte med manér som antyder att han så gärna skulle velat heta Bruce. Men vad gör väl det när Innocent Rosie, Witchcraft och fler band lyfter, och Uriah Heep är så otippat totalgrymt gemytliga?

Torsdagen blir en fest. Tyska Rage  ser varken på papper eller i verkligheten ut som något vi skall gilla, men energin de utstrålar går helt enkelt inte att värja sig emot. Samma fall gäller Dan Baird som blir en ny favorit. Vi hinner kolla in både the Tubes, Volbeat, Outlaws och litet till innan det är dags för ZZ Top, Over the Rainbow och slutligen naturligtvis Twisted Sister. På torsdagen ser vi också den bästa representanten för bands going to get wider recognition: Flowerpeople på Alarmscenen. Musikaliskt är de nästan färdiga, utspelet måste de öva mer på; men när de på allvar kommer ut ur replokalen, då djävlar får vi se dem på stora scener snabbt.

Rock 2009 019

Twisted? Jodå. Ryktet om deras död och oduglighet är bara *så* överdriven.  Mellansnacket är bäst på festivalen, musikaliskt står bandet sig väl och sången …förstår inte vad vissa recensenter klagat på.

Fredagen blir en blandad påse. Vi lyssnar en liten stund på nästan varje band, men tycker att Lita Ford är roligast att titta på och att UFO är ohyggligt bra. Sångaren föreslår något nytt: ”Water! No hangovers, no fights and no trouble with the missus. Enjoy”. Vi tittar skeptiskt tillbaka.

Enforcers sångare kommer att gå långt. Årets Talang? Tror det.

Glenn Flames måste däremot vara hårdrockens mest överskattade band. Meddelas endast på detta sätt och motsatt åsikt respekteras. Innan den förkastas.

Lördagen blir återigen kalas. Tim ”Ripper” Owens tar hem festivalpriset för mest potenta sångröst lätt som en plätt. Blackfoot gör festivalens sammantaget mysigaste spelning. Vädret är ju med oss och svänget, mina vänner, svänget är oslagbart.

Riot ger mersmak. Electric Boys framträdande får mig att inse varför jag gillat Hanois tre senaste gig i Sverige. Men jag noterar att även Conny Bloom saknar Michael Monroe som frontfigur. Europe levererar.

Heaven & Hell blir en upplevelse bitvis utom tävlan. De är ju redan gudar. Jag begär inte att Dio, 66 skall vara på topp. Iommi är helt på tåspetsarna. Trumsolot blir punchigt i överkant.  Men ljudet? Det blir en av mycket få plumpar i protokollet denna festival. Inte förrän i sista låtarna hittar ljudkillen volymratten. Och vi undrar how come? I hård konkurrens med Micke Nilsson i landslaget vinner han priset för klantinsats denna dag.

Men vi kommer tillbaka nästa år. Hur många dagar var det kvar, sa ni? Tur att det är rockkryssning och litet annat smått och gott däremellan…

Rock 2009 020

Categories: rock, Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , , ,

Blogga med WordPress.com.