..but he is STILL the Boss

Jag begriper fortfarande inte Bossens senaste skiva. Poängen med den, alltså. Som helhet är den litet som dansk fläskfilé: ser bra ut, men innehåller på tok för mycket vatten. Men lajv förklarar Bruce Springsteen återigen för mig varför man skall komma tillbaks. År efter år.

Rock 2009 061

Någon ur detta avseende oinititerad på gränsen till korkad facebookare avfärdade Springsteenlyssning med ”nostalgi”. Sanningen är i själva verket den motsatta: allt som Springsteen & E Street Band gör är nytillverkat. Clarence Clemons saxsolon SKALL vara desamma i paradnumren, så långt är allt klart, men det är så många låtar som sätts i ett nytt sammanhang, i ett nytt stuk och i en ny helhetsbild att man egentligen borde se vartenda gig för att få hela bilden. Men riktigt så galen blir jag aldrig. Kanske. Tror jag. Det får räcka med att ha sett en konsert på varje turné sedan 1981. Utom Tom Joad. Men min son är värd att jag var pappaledig med honom det året, och därför missade såväl köerna till plåtarna som konserten i sig.  

Så, vad hände igår? Låtlistan hittar du litet varstans. Men det som hände var att Bossen kom in och ställde på direkt. Han är gladare än någonsin, han poserar mer än någonsin och han har en mission: att festa runt på scenen tills glädjen sprider sig till den sista av de 32 811 åskådare som trotsat vinterkylan i juni för detta evenemang.

Han drar tre låtar från den senaste plattan och jag begriper dem plötsligt . Starkast är Outlaw Pete som får samma filmiska karaktär som ”The River”. Men även de andra går an. På platta blir de bleka, men Bossen kan mer än någon annan ta ett låtmaterial och bara älska skiten ur det; lämna musiken utpumpad på marken och gå vidare till nästa. Seriously, Twist & Shout…vem mer spelar den i detta decennium? Men han kan, han.

Just hemkommen från Sweden Rock, med dess vänliga publik och minimum av strul framför scenen slås jag över att Springsteenfansen är ÄNNU snällare. Vi står i en avdelning där många är lika kortvuxna som vi själva och ett tag får jag nästan dåligt samvete för att jag står och halvskymmer en kortare kvinna. Tills hon hånviskar till väninnan när Clarence Clemons värdigt skrider in på scenen: ”Titta, APAN ser ut som en hallick i de där svarta kläderna. ” Och med ett leende kliver jag liksom fram en smula så att hon skall slippa se det förfärliga.

Skönt att se hur mästerligt Springsteen släpper fram Jay Weinberg, förresten. Men hade det inte räckt med ett Weinbergbarn på scenen? Två förefaller en smula overdone.

Det spekuleras i att detta var den sista turnén med E-street Band, förresten. Kan jag väl aldrig tro? Motsatsen, snarare: fler plattor och fler spelningar. Det var ju faktiskt länge sedan jag såg Honom ha så roligt på scenen.  Och för dig som inte läst vad tidigare jag skrivit om bossen, minns att den sista spelningen ALLTID är bäst. Oavsett om de är två eller tre.

Annonser
Categories: Bruce Springsteen

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: