Hypoteser testade baklänges

pasta

Om du stött på mig lajv det senaste halvåret är risken stor för att vi har diskuterat LCHF – den nya frälsningsläran inom vikt- och diabetesreglering. Jag hade nog fått häng själv på teorierna och börjat praktisera dem när läsandet av en av böckerna på området (som tyvärr var så otroligt dålig, snackig och full av ovidkommande strunt rent uppläggsmässigt att jag bara kan rekommendera sådär var tredje sida i den, tops) och en resa med min påläste bror sammanföll i februari.

Ett tag var jag nog rätt bländad över hur bra allting blev med denna nya diet som alltså går ut på att inte käka någonting som innehåller mer än fem procent kolhydrater. Jag blev piggare, mindre hungrig, tappade vikt, kände mig omladdad i stället för däst efter måltiderna och listan kan egentligen göras rätt lång.

Men så började jag tvivla för några veckor sedan. Var alltsammans en enda stor chimär? Skulle jag ha tappat sex pannor, helt utan ansträngning ändå?

Jag testade helt enkelt hypotesen baklänges: tog mig en glass då och då, återinförde pasta och mackor på matschemat.

Nu pallar jag inte längre. Efter en veckas normal kost är det bara att konstatera: alla de där otrevliga symptomen på dåliga måltider är tillbaka. Biran lägger jag inte ned – ingen Han SOL ov utan fläckar – men sorry kolhydrater: i övrigt är det nu pasta la vista för evigt.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: