Monthly Archives: juli 2009

Bellman var en glamrockare

Det är svårt att inte dra parallellen med Hanoi Rocks och hur Michael Monroe och Andy McCoy städade toaletter och sov på perronger i Stockholms T-bana under bandets tidiga karriär när vi på lördagskvällen tar oss – för första gången i livet – ut till Ulriksdals Slottsträdgård, varuti vänliga själar nu sätter upp Life of Bellman.

Bellman med rockinslag? Som omarbetad musikal, går det? Fyrfalt ja. Storyn fungerar, och jag tror det beror på det myckna studentspexinslaget. Man har varit anakronistisk och man är rolig och man väver in små nutidsreferenser som glädjer, som när prins Karl undrar vad han skall göra med sin fucking kråsskjorta. Hohi.

Musikaliskt är det mer än okej. Arren funkar, i synnerhet gubben Noa i gospelfunkversion. Fader Abraham lyser mycket starkt i första akten. Andra ronden går emellertid in spades till Movitz – Jan Åström – som gör det mesta av sin kapacitet i ”märk hur vår skugga”. Känslosamt.

Gå och se den. Men glöm inte varma kläder. Kallt som i Sölvesborg, är det.

Categories: Uncategorized

Dum, dummare, Fotbollskanalen

Läs det här:

”En övergång till Sochaux har varit på gång en längre tid. Men Hammarbys vd Michael Andersson och agenten Oliver Cabrera, som Hammarby har anlitat för att föra klubbens talan, har beskyllts för att leta andra intressenter.”

Har ”beskyllts” för att leta andra intressenter? WTF? Vi har en kille som är trettio centimeter från världsklass som kommer att säljas för 15-16 miljoner, kanske 20, kanske mindre och Hammarby Fotbolls ledning skall FÖRSVARA varför de vill trissa upp priset?

Spelarna har tagit sig friheten att sluta vara klubbars trotjänare med klubbmärket tatuerat på bröstet. De är, och ingen skall tro någonting annat, hyrda kanoner som spelar för laget i sitt hjärta där hjärtat sitter mitt i plånboken. En bra fotbollspelare skall se till att skaffa sig en försörjning under de åtta år i karriären (om han har tur) mellan 22 och 30 när kulorna kan komma in. Självklart finns ingen möjlighet till lojalitet då.

Right.

Och klubbarna måste naturligtvis agera som spegelbilden därav. Fotbollspelare är en handelsvara. Det är fansen som är klubben. Ingen annan. Och då måste fansen hållas lyckliga och spelarna tjänas pengar på. Att Hammarby hyr in en duktig agent för att lösa sin förhandling är väl lika utmärkt som att Liza Marklund säljs av Niclas och att Bengt Nordin byggde Camilla Läckberg?

Hammarby ”beskylls” för att se om sitt hus?

Skärpning alla okritiska sportjournalister. Har ni glömt allt som predikas på JH?

Categories: Uncategorized

Målgångssymptom

46PE01041

Midsommaren kom sent i år. Allt skall ju vara klart innan dess: således var regnet, jordgubbarna och sillen för några veckor sedan helt förgäves och jag kan inte heller hålla med om att några födelsedagar ägt rum eller att dagarna börjar bli kortare ännu.

Men snart.

På fredag är ”allt klart”. Vi har rätt böcker på tryckeriet, har satt hela den detaljerade utgivningsplanen för hösten, skivan är hoppeligen slutmixad, Bajenborgen – vårens kärleksprojekt numero uno – sitter ungefär där den skall, Båtklubbens jubileumsbok – vårens kärleksprojekt numero due – är skickad till tryckeriet, det stora projektet för den fantastiska kunden är påbörjat och sedan övergår faktiskt vårens marathonmalande i sommarnöjen. Jazzgitarrkurs, Rockgitarrkurs, torpledigt och mycket annat.

Målgångssymptomen är många; en blandning av smärta och glädje på ett sätt som du som läst mina marathonbloggstick känner igen. Man är sliten, man undrar hur man kunde ge sig in i det här ännu en gång och man har ont och man är stolt som en kyrktupps pappa.

Målgång var det också i förrgår på Arlanda. Annat kan man inte kalla det när man överlämnar sin förstfödda som på något vis fyllt 17 trots att man nyss var pappaledig med henne, till STS och skickar henne till Australien på ett helt år. En rätt känslomässig målgång, det medges. När hon kommer hem är hon myndig, kan hänga med in på Gröne Jägaren på vägen hem från en segermatch på Söderstadion och har mognat ännu mer. När detta skrivs har hon just rapporterat om landning i Brisbane och familjen hon bor hos har mailvägen kvitterat mottagandet av det dyraste av alla gods. Förstår dom vilken guldklimp dom förvaltar? Snart nog, skulle jag tro.

Och precis som efter varje Stockholm Marathon jag sprungit – före pausen i samband med årets nyårslöfte, alltså – har jag redan anmält mig till nästa lopp som heter hösten. Då skall bluesplattan släppas, den femte Micke Norellromanen likaså. Samt en hel del annat bus.

Categories: Uncategorized

Poliskoreografi i tiden

Det är natten efter ett långt pokerparti och jag går tillsammans med polaren N ett varv runt söder under småtimmarna. Man snackar, reflekterar över kortens dans över spelbordsytan och blir på köpet av med en del av promillarna från den tokdyra udda sprit som provades.  Vi njuter av solens första strålar som vi ser redan i Katarinabacken, släntrar längs Söder Mälarstrand, går förbi båtklubben där vackra ungdomar har fest och fotograferar Klara från bron längst bort mot Reimersholme inan  vi närmar oss Hornstulls Strand. Och på Strand sitter ungdomar som ser ut exakt, precis djävla som de gör i SvD’s serie om konstnärliga unga pretton och vi vänder i dörren, glider vidare ut i Tantolunden och där:

Ungdomar har samlats till spontanfest. Det är dans, en stor klunga, det är PA-system med litet kraftverk (eller kanske bilbatteri, så nära går vi inte?) och det ser faktiskt riktigt trevligt ut. Kanske är dom åttio, kanske hundra, och musiken är stark, men inte öronbedövande. Jag skulle inte reagera om jag bodde intill. Det är fakta.

Då kommer dom.

Japp. Farbror blå. Vår försvarare av folket kommer i van som rullar upp långsamt för cykelbanan. De stannar och går långsamt ur. Sätter på sig västar och sprider sedan ut sig i en bredbent solfjäder.

Jag och N reagerar på exakt samma sätt. ”Vad håller dom där övertaggade pellejönsarna på med?” är frågan som hänger i den krispiga nattluften.

Poliserna går som sagt bredbent, långsamt och hotfullt med stavlamporna hållna sådär bakframt att bäraren samtidigt pekar framåt med armbågen. Djävligt tufft. Koreografin känns igen: det är ”gängkrig” man åsyftar. Inte ”hej, hur är läget, kan det vara Slagsmålsklubben som gjorde den där låten ni spelar?” Trettio ungdomar springer omedelbart från platsen. Såklart.

Och resten, samt gubbdjävlarna tjugo meter bort, får sig ett minne för livet. Samt insikten: Party’s over.

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.