Rösten som aldrig tystnar

Jag är inte urtypen för idoldyrkare. Men jag har mina favoriter. Vissa kommer och går, andra blir som en del av mig, personer som gjort ett så starkt intryck  att jag inte ärligt kan säga att jag vore den jag är utan dem.

En sådan avled den 16 maj. Ronnie James Dio  (född Padovana den 10 juli 1942) förlorade till sist kampen mot magcancern och det rann tårar igår här på Södermalm. I flera av rummen. Och idag går J omkring iförd turnetröjan från mitt första möte med den lille giganten. Bara ingen förstår vilken dyrgrip han bär.

Jag var sen. Fastnade inte för mannen med den magiska rösten förrän på Heaven and Hellplattan. Och även det tog några år; jag upptäckte den först 1982. Och inte ens då var jag tillräckligt nördig för att ta reda på *vem* som sjöng. Nöjde mig med att konstatera att det var den mest djävulska, himmelska pipa jag hört.

Sedan, 1984 kom Last in Line. Den sommaren lyssnade jag nog bara på Dio; tuggade i mig den och Holy Diverplattan från året innan, spår för spår. Texternas blandning av retorik, yxighet, truismer och briljanta sammanfattningar av livets gåtor förtrollar fortfarande; ävenså nästa generation som förstås uppfostrats i samma tro som fadern.

Och på hösten fick jag för första gången se Dio live. Hovet, den 13 oktober 1984 – en legendarisk konsert – och det var inte ens slutsålt. Men jag misstänker att de som idag vill påstå att de var där, lätt fyller den nya superarenan som skall byggas för Hammarbys räkning inte långt därifrån.

Sedan dess har vi hållit kontakten, Dio och jag. Som man gör: köp av nya skivor, intensiv lyssning på de gamla. Jag tror inte att samlingsplattan DIO – Diamonds INTE har legat på alla portabla musikspelare jag haft. Jag såg fallet i karriären, noterade att han gjorde finlandsfärjespelningar med andra föredettingar i slutet av nittiotalet eller nåt och vi såg hur karriären tog fart igen.

Och trots hög ålder, fungerade rösten fortfarande väldigt väl. Den DIO vi hörde på Sweden Rock i fjol, hade alltjämt en pipa som många sångare skulle gnaga av sig halsen för att få.

Vi såg fram emot giget i Stockholm vid jul i fjol. Men det blev inställt. Vi repade mod inför att få se Heaven and Hell på Sonicsphere, men … tja, inte mycket att hoppas på nu, va?

Det har funnits ”större” sångare i termer av berömmelse. Men faktum är att ingen någonsin kan övertyga mig om att det funnits någon bättre. Ronnie James Dio var The Last In Line.

Vi har sorg. Men samtidigt är klyschan sann: låtarna lever vidare och det han åstadkom kan ingenting göra ogjort. Ty mellan sammetsraderna ligger sanningen, hård som stål.

Rest in Peace, Ronnie James Dio.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

One thought on “Rösten som aldrig tystnar

  1. Kan inget annat än att hålla med. R.I.P

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: