Schäär the luuurv

Ibland blir det såna där år. Som i år.  Såna år när personer vi tagit för givna och som på något vis varit viktiga i våra liv går och dör.  För egen del har det varit både släkt, kollegor i bränschen och stora idoler. I Idolernas fall är det tydligast att någonting som vi gör just nu är fel. Men felen görs – lokalt, så att säga – även med de närmare.

Jag tänker till exempel på Ronnie James Dio. Visst fanns det några i fjol som förstod under Sweden Rocks sista konsert – den med Heaven & Hell som visade sig bli Dios sista någonsin i Sverige – att vi sett någonting fantastiskt och visst fanns de de som hyllade den lille giganten under och efter konserten. Men särskilt märkvärdigt? Mja.

Och sedan, när Dio så tragiskt avlider, då ställer sig artisteliten på kö för att berätta om sina Dio moments, ett band som Anthrax (och inget ont om dem, men du hajar vad jag menar) gör till och med en liten hyllningsssnutt på Sonisphere.

Medmusikern och nära vännen och nära släktningen J kräver att få åka och se Johnny Winter i höst. ”Det kanske blir hans sista gig, vem vet, och jag vill hylla honom för allt han betyder för bluesen” .  Presens, hajar du?

Way to go, J.

Jag tänker att vi är alldeles för dåliga på sånt där. Den gamle släktningen, den store – men kanske inte Lady Gaga-stora just nu – idolen, kollegan, alla de du kanske uppskattar alldeles väldigt men inte bryr dig om att nämna det för, skall du inte berätta det för dem, manifestera dina positiva känslor redan idag?

Schäär the luuurv, för tusan. Idag. Jag tror att det är mycket roligare att bli uppskattad i livet än att få en Memorial Friggin’ Trust Fund och en globalt köpbar tisha med minnesskrift och pin. Även om det första inte utesluter det andra.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: