Vad skiljer publicerade författare från refuserade?

Smarta, duktiga, trevliga Ann Ljungberg filosoferar över ämnet i sin blogg idag

Hennes punkter är samtliga helt korrekta. Drouggecitatet om diarré formulerade min salig far, som var violinist, såhär: ”Kan du tänka dig att göra någonting annat – gör det”.

Jag vill också hålla grytan kokande genom att lägga till en punkt. En djävligt svår punkt att uppfylla för nybörjaren, men värd att lägga åtminstone en femtedel av den tid du la på skrivandet på. MINST.

LÄR KÄNNA FÖRLAGET som du skickar dina grejor till. Skicka inte ditt deckarmanus till ett förlag som bara gör debattböcker eller fackböcker. Om du förstår vad förlaget jobbar med och hur du passar in där – vilket kräver en rejäl analys – kan du också argumentera tydligt för din egen sak redan i följebrevet.  Skickar du ”allmän skönlitteratur” till min firma: Kalla Kulor Förlag? Fint. Men var då beredd på en refusering med vändande post om inte det skönlitterära innehållet handlar om någonting som någon på förlaget är hett engagerad i och specialister på, som fotboll, musik eller kanske … ja, vadå? (Om du läser på, ser du vad jag utelämnat)

Nu får nästa deltagare i samtalet ta upp bollen. Vad behöver du mer för att gå från refuserad till publicerad?

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

12 thoughts on “Vad skiljer publicerade författare från refuserade?

  1. Desirée

    My ser inte skillnad på en fotboll och en medicinboll – men hon är kaxigare än alla kalla kulor tillsammans 😉

  2. Pingback: Vad skiljer publicerade författare från opublicerade? | Ann Ljungberg Författarcoach

  3. Vad jag behöver för att bli publicerad? Ett bättre manus antagligen 😉

    Det där med diarréanfallet är SÅ sant. Jag kan inte tänka mig göra något annat än att skriva. Även under de tyngsta (post-refuserings) stunderna.

  4. Men jag har också en invändning. Hur sjutton ska man lära känna förlaget? Förutom att ta reda på vad de ger ut, så att man vet om manuset passar in (jag tycker det är ganska självklart att man kollar upp det först).
    Jag menar, de flesta förläggare är inte sådana som man tar en bärs med på en Londonpub 😉
    och mitt intryck är att de flesta som blir utgivna redan har en fot inne (är journalister, rör sig i förlagssvängen, är hel- eller halvkändisar etc etc).
    En annan drunknar i mängden.

  5. Etablera en kontakt på förlaget. Maila någon direkt och ställ dina frågor. Detta har många gånger lett till att jag fått lov att maila in mitt manus istället för att gå en omväg, och redan där har jag märkt ut mig. Damm Förlag vet exempelvis vem jag är nu, trots att det var ett par år sedan jag senast skickade in till dem. När jag är klar med manus nummer femhundratusenett får jag maila det till en av deras redaktörer. Det är guld värt, och jag är mycket tacksam och glad för det.

  6. Sedan tror jag starkt på blogg, facebook, twitter, som något nödvändigt ont. Vill man få sina verk erkända behöver man synas idag. Så är det. Läsarna är lata, jag är lat som läsare. Jag läser inte böcker som inte har bitit sig fast i ansiktet på mig, tyvärr. I dagens samhälle blir vi matade som barn med allsköns reklam och mediaformationer och är vana vid att ha det så, så mata på, för sjutton gubbar. Du måste synas, och vänj dig vid det.

  7. Hej Christin!
    Att det där du räknar upp har jag gjort, blogg, twitter och allt inklusive. Mailat och fått kontakt och skickat manus digitalt. Men det ska jag aldrig göra igen. Jag tror inte digitala manus från okända tas på samma allvar (jag har också varnats av ”de som känner till branschen” för att skicka in digitalt). De glöms bort i inboxar, etc.
    Nu talar jag om det gamla gardet, de som inte vill ha digitala manus. Numera finns det ju förlag som öppet ber om digitala manus, Kalla Kulor inräknat.

    Tror dock inte att förläggarna läser wanna-be-a-writer-bloggar, de har inte tid.

  8. Vad jag ville säga egentligen, Christin, är att man som okänd drunknar i mängden (förståeligt).
    Men å andra sidan, jag har ju bara skickat in ETT manus hittills. När jag skickar in manus no. femtioelva, så kanske de kommer ihåg vem jag är. 😉
    Håller på som bäst med manus no. 2, så jag är på god väg!

  9. margaretha Zandrén-Wigren

    Fick en första kontakt på bokmässan med ett större förlag som ville ge ut vår bok men mycket skulle ändras om och det ville jag inte så jag googlade på bokförlag o sorg o ringde upp förläggaren direkt på detta förlag o han hade tänkt göra något på detta tema självmord i flera år så jag kom rätt o fick den utgiven o nu har vi grupp o blogg på fb om boken. Jag var övertygad att jag skulle få ge ut den trots att det inte är någon kioskvältare o smalt tema o att jag inte är någon kändis.

  10. Monica – du missförstod mig. Etablera kontakt är detsamma som att, ja, etablera kontakt. Om du har hittat en person på ett förlag som du ”samtalat med” per mail vet denna person vad du gör och visar kanske intresse för ditt manus. Då kan du fråga – går det bra att jag mailar in manuset, eller ska jag posta det? På detta sätt har jag många gånger faktiskt fått lov till att maila manuset, och jag har fått samma behandling som alla andra. Mitt manus har därmed inte glömts bort, men skickats snabbare och hänvisat.

    Man ska absolut inte maila manus till förlag som inte tar emot via mail utan ovanstående situation. Man ska följa förlagens anvisningar, givetvis, annars signalerar man nog fel saker, som exempelvis dålig samarbetsförmåga och nonchalans mot stiftade regler, rentav självgodhet.

    Bloggar menar jag är bra i det avseende att blir man antagen har man redan grundat för ett författarskap som är synligt för läsarna, öppnat upp för en dialog med läsarna. Man blir lättare att marknadsföra om man redan finns, så att säga. Min tanke med min blogg har alltid varit att man som läsare ska kunna följa med from the very beginning, alltså, var började jag? Hur många helveten har jag gått igenom? Och klarade jag mig hela vägen? Det känner jag att jag själv saknar av dagens författare. Har de gått skrivarkurser? Har de tvivlat, gett upp? Vad har de gjort innan de blev författare? Mer sånt! 🙂

    Twitter gillar jag inte, inte heller FB. Så tyvärr, där är väl jag lite bakåtsträvare, men jag gillar riktiga textstycken, inte korta rader. Jag har inte fantasi nog till det, eller tid heller för den delen. FB har jag ett konto på, men ett privat om man säger.

    Så, nu hoppas jag att jag varit tydlig nog! 🙂

    Ha det gott!

    /Christin

  11. Tack för alla tips, Christin!

    Jag har inte mailat några manus utan att ha haft kontakt, men någon mer ingående kontakt med någon på ett förlag har jag inte haft (inte mer än typ: jag har skrivit en roman, handlar om XYZ, och undrar om ni skulle vara intresserade…)

    Men flera av dessa som jag mailade till glömde bort mitt manus i någon inkorg och när jag frågade hur det gick efter två tre månader kom refuseringen ganska snart, vilket får mig att tro att manuset aldrig någonsin lästes. Så aldrig igen maila, om det inte är till någon som jag tycker att jag riktigt ”känner” (och kan lita på).

    Jag har ungefär samma tanke med min skrivarblogg som du.

  12. EIRIK

    hehe:)

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: