Monthly Archives: december 2010

Topplockssläpp är inget att skämta om

What goes around, comes around. Enklare kan nog läget inte sammanfattas efter den DOM som jag just mottagit. Jag skämtar ju gärna och ofta om folk som tappar topplocket. Och nu har jag själv drabbas av typ samma sak.

Jo. Faktiskt.

Vår kära högsjösnipa Klara är i nöd. Under det som av rätt lätt insedda skäl skulle bli den sista resan för sommaren, tappade hon plötsligt farten, började hosta och stannade så småningom. Visst, alla dieslar behöver ju luftas då och då, så det gjorde ju händige Öberg snabbt och snärtigt. Men, nä. Intet ljud, och intet ljus och inga apparenser? Nej.

Klara låg där och guppade charmigt utan att flytta sig en millimeter för egen motor. Efter en lång tids utredning – under vilken tid hon flyttats upp på land och försetts med ett nytt, fint båthus – har det framkommit att det orimliga hänt.

Klara har drabbats av multipelt topplockssläpp. Packningen är paj. Ventilerna har rostat. Locket har spruckit (det var för övrigt reparerat en gång tidigare, vilket antyder att problemen funnits ett tag).

Kickern: ett nytt topplock kostar ungefär lika mycket som en enkel, begagnad träbåt. Fyrtio loppor. Japanska dieslar, alltså. Litet som gamla Ferrari, ungefär.

Men ett nyårslöfte är således redan avgivet: nästa år skall Klara få ny motor. Inte en NY ny motor, men en ny motor – helst en sån där härlig, brummande gammeldags greja som är närmare originalet än 80-talsjapanen som satt i.

Sens moral: skämta inte om topplock. Eller för den delen, elektriska säkringar ”nu brann det i hela proppskåpet”. Men det är en annan historia.

Categories: Uncategorized

4F #2

The nightmare continues. Första veckan inför Stockholm Marathon blev träningsmässigt en mycket blandad vecka: flera långpromenader (varav en med boklåda på axeln) en lättare kortjogg, en timmes stenhård inomhusfotboll, ett gympass inklusive 4.5 km på löpband och slutligen ett riktigt löppass längs Årstaviken – det första riktiga löppasset sedan början av oktober, visar det sig när jag bläddrar i den mentala träningskalendern.

Och hur är formen då? Löpmässigt betydligt bättre än förväntat, vilket innebär att Icebugsen ganska obehindrat skar genom snön och knastrade över de isbelagda uppförsbackarna utan större dramatik. Som utgångspunkt för marathonträning skulle jag säga att formen är utmärkt. Ungefär som ett bilrenoveringsobjekt där det finns litet av varje att göra: enstaka plåtarbeten, slitdelar att byta, sprickor i plasten, men alla papper på plats och en i stort sett oskruvad aldrig buskörd kärra.

Viktmässigt? Nu nere på 98.4% av utgångsvikten. Målet är 83.8, så det finns att ta av. Skönt att ha bränsle inombords för den kanske tyngsta träningsperioden sedan nittiotalet.

Kost? Jag gör inga förändringar. Jag har noterat många gånger med skammens rodnad i neonskyltsinställning att jag har busenkelt för att hålla träningsplaner men är oförmögen att prioritera bort ett välförtjänt glas öl. Kolhydrater i övrigt är däremot redan bortprioriterade, så det handlar inte om några orgier vid matbordet. Det borde räcka.

Categories: Uncategorized

Fet Författares Färd mot Formen – 4F#1

Jag erkände för några veckor sedan att jag är anmäld till Stockholm Marathon nästa år. Och nu har träningsprogrammen börjat ankomma i mailen. Veckan inleddes med en lättare jogg för att komma igång, 4 km, sådär. Vilket jag enkelt klarade av.

Varför ger jag mig in på ett femte marathon? De två första för arton respektive sjutton år sedan (tänk vad tiden går) bevisade ju att jag kan springa ganska fort (nåja)  när jag är vältränad och att både vilja och ben håller för utmaningen. De två andra för inte såå många år sedan bevisade att jag klarar att masa mig runt även 14 kilo tyngre utan sådär värstans mycket träning. Och nu?

Nu handlar det faktiskt om att återerövra den gamla formen. Jag startar idag på en vikt som är 100% och med kilometertider som ligger runt 6.40.

Och för att riktigt sätta press, lovar jag nu att med jämna eller ojämna mellanrum berätta hur det går med såväl kilometertider som träningsdoser och matchvikt. Smart att inleda detta FÖRE julhelgen, va?

Dessutom har jag utmanat en riktigt duktig litteraturbranschpersonlighet på maran. Hon springer i dagsläget rejält fortare än jag och verkar av jogg.se ha fått en riktigt schysst löpträningsmängd. Och jag som bara gymmat och spelat fotboll – hur skall det gå? Stora värden står på spel, dessutom!

Svaret kommer här i bloggen. Den som läser får se.

 

Categories: Uncategorized

Låtskrivare eller författare #2

Jenny tar upp diskussionen om vad som är finast, Låtskrivare eller författare i ett inlägg här. Hennes slutsats är att det ena eller det andra inte är finare och att det är dags att sluta döma.

Jag håller med, helt och vill dessutom lägga till: Det handlar ju inte om fult och fint, högt och lågt utan om format.

Jag råkar ju vara både- och. Författare och låtskrivare, alltså. Vissa av mina teman lämpar sig utmärkt för låtar, andra blir bra böcker. Några teman har faktiskt blivit litet av varje. Om du läser mina MickeNorell-böcker, och speciellt studerar hans hustru Sara, får du ungefär samma känsla som när du lyssnar på ”Det är mycket nu men det blir bättre sen” med Crash & Burn Blues Band.

Att skriva en roman av ”Här vilar en man med potential” skulle bli för tungt. Men stänk av ”Det får kosta att ligga på topp” hittar du nog litet varstans i mina böcker. Och låten Bajenfarsa är en musikalisk version av å ena sidan romanen ”Dödens Planhalva”, å andra sidan knattefotbollssatiren ”Toppa för att krossa”.

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.