Monthly Archives: januari 2011

Kevius Mandat kaliber DumDum

Det fanns inget utrymme alls. För någonting. Den kortvuxna kvinnan med kongenialt lightblonderad nymoderat framgångsfrisyr höll det dödliga vapnet riktat mot mig samtidigt som hon väste ”jag förstår din oro”.

En limousin på väg mot Stadshuset passerade där vi stod mitt i Södermalmsblasket och i dess nyvaxade sidor såg jag för en sekund en reflexion av mig själv: en orakad, sälformad, träningsoverallklädd man med ett boll- och kon-nät slängt över axeln. Slitna träningsdojor på fötterna och en (utanför reflexionen) bucklig Ford med femton liter kvar i tanken på parkeringsplatsen.

Jag halade upp min sista tusing. Min favoritsedel för närvarande.

– Fattar du att jag inte kommer att kunna pröjsa mina fotbollsknattars middag efter turneringen när du tar pengarna av mig?

– Det här är en Kevius Mandat kaliber DumDum, väste kvinnan. Politikens mest dödliga vapen. Hit med kosingen. Men jag förstår din oro, och vill belysa att det finns en repressiv tjänsteoutlet, en snuthäck alltså, sextio meter bort. Gå dit och utnyttja dina medborgerliga rättigheter om du har a) lust b) ett kreditkort som täcker anmälningsavgiften.

– Men, fan, det där är ju pengar som mina knattar har gnetat ihop med att sälja kokosbollar och dessa djääävla salamikorvar, försökte jag.

– Jag förstår din oro, väste kvinnan.

– Har du något alternativ för vår efterturneringenmiddag?

– Har du jobbat på privata sponsorer? Det går inte att bara passivt tro att gamla förutsättningar gäller, luta sig tillbaka och … hoppas på nån kommunistisk tomtedjävel med grötkomplex.

– Jag har lagt 20 oavlönade timmar på laget den här veckan. Och vi har som sagt sålt allt som säljas kan, och dessutom fått in järnaffären på hörnet som sponsorer. Dessutom har vi redan tagit in pengar från föräldrarna för att finansiera bättre inomhustider. Visste du att Stockholms fotbollsknattar har färre kvadratmeter till sin disposition inomhus än BURHÖNS enligt EU-reglerna?

Mina tinningar bultade. Södermalm växlade mellan magnesiumeldvitt och gråslask

– Jag vill belysa att alla kommuner inte har gratis inomhustider…..

– Börja inte snacka belysning. Har du sett en grusplan med fungerande belysning någon gång?

– OKEJ, då. Vet du vad?

– Nä?

– Jag SKÄNKER dig härmed en femhundring. Jag förstår din oro och jag vill inleda en dialog om hur du kan finansiera dina knattar ändå.

– Men du tog min tusenlapp?

– Att jag tog din tusenlapp har med prioriteringar att göra. Men nu skjuter jag ju till en femhundring ur min reserv. Är du inte tacksam då?

– Ge mig min tusing.

– Jag varnar dig. En Kevius Dum-Dum är inte att leka med…..

– Grmmpf

– Vad gör du med den där konen? NEJ! Inte där!

– Muckar du med en ideellt arbetande sportförälder, muckar du med alla.

Och som på ett givet tecken kom de från alla håll. Och de var många. Hundratals. Tusentals. Av rånaren fanns snart ingenting kvar. Och några år senare, upplöstes hela hennes parti.

Categories: Uncategorized

Det här med genre i litteraturen

En kollega i författarskrået, Desiree Fredlund skriver idag i sin blogg om problematiken med manus som är svårbestämbara i sin genre. Hon har skrivit ett vasst eget manus med dessa problem och har efter refuser från flera förlag tagit upp diskussionen med såväl bokhandlare som bloggläsare om varför genreblandning skall vara något dåligt. Slutsatsen är att genreblandning egentligen inte ÄR dåligt.

Och så långt kan jag hålla med Desirée. Vem fan kunde egentligen veta vad ”Hundraåringen” är för någonting? Alvtegens romaner är typexempel på litteratur med spänningskomponenter. Åsa Larssons spänningsromaner har  som Bonnier redan påpekat i sin marknadsföring ”betydande litterära kvaliteter utanför spänningsgenren”. Och sådär håller det på.

Med andra ord måste rådet till alla nischfixerade förläggare bli: publish and be damned, eller?

Nä. Dessvärre. I min roll som förläggare har jag hårdhänt fått lära mig vad som fungerar. Trots att jag i likhet med många andra grundpositiva optimistförläggare anser mig veta mycket bättre än någon vad som Egentligen Borde Fungera.

De flesta förlag, kvalificerade småförläggare och uppåt i storlek, säljer först och främst in sina titlar till bokhandelns inköpsgrupper. OM inköpsgrupperna tänder på en titel är nästa steg att få de enskilda handlarna att exponera titeln i fråga. De större kedjorna har haft problem på den här fronten de senaste åren, en mängd titlar har tryckts ut i butikerna utan synbarlig eller åtminstone verklighetsförankrad plan för var de skall exponeras. Resultatet blir förstås en oherrans massa böcker med ryggen utåt som inte säljer överdrivet mycket. Till nytta för vem?

Okej, så hur får vi då fart på en titel i butiken som inte exponeras väl? Vi skapar ett buzz kring den. Via smarta gerillamarknadsföringsevent, drösvis med recensionsexemplar, författaren dansar naken utanför NK på äggskal som en installation av vikten av att aldrig trampa fel som debutant, uppvaktningar av förlagsuppmärksamhetsövergödda kulturredaktörer och så vidare, får vi medierna att skriva om vårt hjärtebarn.

”Okej: du har fem sekunder på dig att förklara varför just denna äggskalsdansande nudist är intressant? ”

Rätt gissat. Den aktuella dagen pågår trehundra andra liknande aktiviteter. Den recensent som går på alla releasepartyn lever inte längre. Han avled av skrumplever efter sexton månader.

Det gäller att sticka ut. Att vara tydlig. Att vara lätt att förklara.

Vems fel är det? Den fega förläggarens? Den riskaverta inköparens? Den stressade bokhandlarens? Den överstimulerade recensentens? Den inte tillräckligt nyfikne bokläsarens?

All of the above, förstås.

Vad kan man göra åt det? Det beror förstås på målet med bokprojektet. Hur många måste du sälja för att vara nöjd med att ha gjort jobbet? Jag har som författare en mängd personliga önskemål – den av mina böcker som sålt mest, ”Döden går på lustgas” trycktes upp i 125 000 ex och den som sålt minst ”Toppa för att krossa” har hittills gått iväg i ett tusental ex. Bra eller dåligt?

I rollen som förläggare har jag haft författare som älskar mig för att jag sålt hundra ex av deras bok utan någon uppmärksamhet i medierna och författare som varit rätt missnöjda efter 20 000 ex och betydande mediauppmärksamhet, för att uttrycka det milt.

Det finns alltid en väg för den som är beredd att göra det som krävs. (Oj vad det där lät hämtat ur en reklamfilm för US Marine Corps, men du fattar va?)

Frågan är – vad krävs för att göra just DIG som genrebred författare riktigt happy?  Börja med att känna efter på den fronten. Bestäm dig för ett  realistiskt mål för ditt nuvarande projekt. Och gör sen allt som står i din makt för att nå dit. Som egen förläggare eller tillsammans med någon som delar din uppfattning om målet för resan.

Skicka gärna ett kort när du är framme vid målet, förresten.

 

Categories: Uncategorized

Inget att klaga på, Helena.

Läser att Helena Bergström är upprörd över hur maken behandlas. Nå. För en tid sedan såg vi i ett anfall av galopperande nostalgi i kombination med försvagat omdöme Änglagård, den senaste versionen.

Slutsats. Vad paret än har utsatts för historiskt, förtjänar de det i och med detta fantastiska pekoral. Jag har sett dåliga filmer, sämre filmer och rentav skadligt dåliga filmer men i klassen illa påkomna banaliteter med yxig dialog, oäkta gestaltning och total förvirring tar Änglagårds senaste version verkligen alla priser. När vi kommer så långt att C undrar om det är dags att gå, trots att popcornen inte ens är slut… då är det riktigt riktigt illa. Och precis så illa var det.

 

(”allt ”om Helenas indignation på http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article8431852.ab)

Categories: Uncategorized

4F#5 – Uppföljning i motlut

Egentligen spelar det ingen roll vilket målet är. Jag är faschistoid nog att tro att utan uppföljning, når man det aldrig. Förra veckan blev en rätt kass träningsvecka. Tre träningstillfällen – två gymbesök med rejäla löpbandsturer och en fotbollsmatch räcker inte. Jag har planerat för och vill egentligen mer. Dessutom ett ganska ansvarslöst kroghängande under fredagens övergång till lördag. Sånt bygger inga marathonlöpare.

Så vad göra?

Alla vacklar vi emellanåt. Veckor skiter sig och motivationen går i vågor.

Min metod är enkel: eyes on the prize. Jag visualiserar känslan av att ha lyckats. Och så känner jag efter ordentligt. Det brukar kännas bra. Några gånger har jag stannat där och bara gått vidare.

Då går det ju åt helvete igen.

Därför måste man ta i litet extra. Om åtgärderna på väg mot målet eftersatts, som då i mitt fall i förra veckan, får man ändra systemet för att komma tillbaks på spåret. Inget mesande.

Därför blir det denna vecka inte mindre än sex träningstillfällen. Allt började redan i måndags med det första riktigt långa (nåja) utomhuslöparpasset. 15 kilometer i strålande …molnighet och blänkande….is. Sedan varvas gym och fotboll resten av veckan, förutom lördagen som får ännu en löprunda.

På’t bara. Det är inte vägen som är målet. Det är målet som är målet.

Categories: Uncategorized

Det är klart att man blir förbannad.

någon borde tillfogas smärta på grund av detta illdåd.

Dressman är inte rock. Rolling Stones *var* rock, men är nu ett gäng föredettingar som turnerar runt och kapitaliserar på sitt varumärke. Kanske är det logiskt att de tu gifter sig på affischerna?

Men det hjälps inte. Jag blir lack ändå. Om det hade varit en privatperson som utsatts för denna monumentala förnedring, skulle vederbörande kunnat gå till marknadsdomstolen eller nåt och begära att affischkampanjen drogs in – i kombination med ett fett djävla skadestånd. Hur gör man som del av ett kränkt kollektiv?

Om det hade varit tonåringar och JC..nä inte ens då. Beklämmande är vad det är.

 

Categories: Uncategorized

Kampradska Operahuset – en god idé?

Det fanns en tid då jag verkligen, verkligen ville bli Operasångare. Så mycket att jag faktiskt praoade på Kungliga Operan i tvåan på gymnasiet. Familjen Öberg hade till och med säsongsabonnemang där i sammeten och bladguldets Mecca. Nu är det ett tag sedan man var där senast, stående plåtar på Söderstadion, Sweden Rock och Fasching har på något sätt tagit över i kulturmixen och även Spotify har ju numera ett hyggligt operautbud.

Men så börjar man snacka om att vi behöver ett nytt operahus och att näringslivet bör stöta till pengar och vips är man där med smaken av chokladbiskvier i munnen och något ur La Bohéme ringande i öronen. (Första akten är min favorit)

Vem skall sponsra ett nytt, modernt Operahus? Min intuition är följande:

Rätt utformat – det lär ju ta minst tio år, men kanske det dubbla – blir ett operahus en nationalsymbol. Titta på Australien, varför skall vi sikta lägre? Och då blir frågan förstås – vad är ”värdskapet” av en nationalsymbol värt och för vem?

Att som IKEAS mindre genomtänkta pressansvariga i dagens DN göra ett reflexuttalande om att IKEAS kunder inte går på operan är förstås direkt oseriöst.

Svensk exportindustri är ju de som – i regel med svenskheten som en tillgång i bakfickan – har mest att vinna på projektet. Kan nu gamla telefonaktiebolaget LME sponsra Globen, borde samtliga välnavlade exportörer naturligtvis börja ta kölappar för nästa snabbsvan till Operan. Låt vara att kulturyttringen Opera i sig är smal, symboliken i ett toppmodernt och världshyllat Operahus är någonting helt annat. Och om vi nu måste vara folkliga, finns säkerligen gott om utrymme att popularisera de lättare formerna av Opera i någon tevesatsning av typen ”Så mycket bättre”.

(Seriöst, hur kul vore det inte att höra Petters tolkning av ”Så kall ni är om handen” och se honom i en duett med September ur samma verk? DiLeva-versionen av Barberaren i Sevilla kanske man kan leva utan, men LillBabs och Berghagen skulle givetvis kunna hitta fram i något Mozartskt och för Plura känns Wagner egentligen ganska skräddarsytt; pompöst och mörkt, liksom)

Nä, självklart skall vi ha en nationell samling kring ett Operahus. SKF, Atlas, Sandvik, HM, Bankerna, Skogsbolagen (skogen i Mac Beth presenteras av Stora) IKEA, Volvo, Scania… fram med bladguldet, bara.

Och om de inte ställer upp, fråntar vi dem möjligheten att åka till Kina med kungafamiljen, rätten till blågula flaggor vid exportarrangemang, tillgången till välutbildade, jantemedvetna hemmamarknadsarbetare och litet annat som de uppskattar med landet. IKEA anmodas att vid vite upphöra med servering av nationalrätten köttbullar i utlandet.

Kalla Kulor Förlag ställer upp. Vi kommer att matcha IKEAs bidrag per anställd krona för krona. Men då vill vi ha vår logga på nästa svan. Alternativt på kulan i Eugen Onegin, förstås.

Categories: Uncategorized

F4#5: aldrig underskatta vardagsträningen

Plötsligt börjar det ringa. Och SMS trillar in. Våra fantastiska kompisar i Heleneborgs Båtklubb har noterat att snön fallit tung på Klaras båthus. Några av aluminiumstöttorna har till och med böjt sig under tyngden. Och vips blev ambitionen att åtminstone vila hela torsdagen för att vara i fin form under fotbollsmatchen helt inaktuell. I vilans ställe blir det tre timmar snöskottning. Och då menar jag inte som i att skotta litet gångar. Nej, på ett båthus ligger snön två meter upp i luften och högre. Och allt måste göras direkt, annars skiter det sig i både det blå skåpet och i båthuset. Inget val och hur fanken gör man för att avlägsna snö som lagrats på ett presenningstak som hänger över vår fina gamla träsnipa likt åtta rejäla hängbukssvin?

Alltsammans utvecklas till ett frenetiskt, tre timmar långt gympass. Man trycker på presenningen med kvasten, hoppar och stöter bort snön i samma rörelse (har du provat tio rejäla upphopp, kan du testa femtio med skivstång för att haja var på power-thighs-skalan detta ligger). När vi kommer till de fyra hängbukarna över båten finns inte plats för detta, då ligger hr Öberg i stället på rygg på båtdäck och trycker bort snön med fötterna. Allt detta, givetvis, samtidigt som fru Öberg klättrar omkring som en båthusindian utanpå båthuset och skottar bort det som den bulldozerliknande maken puttat ned från nocken.

Men det går bra och så småningom har sådär åtta-tio kubikmeter snö rensats bort från taket och kanske, kanske, kommer vi ihåg att hålla rent på taket tidigare under resten av säsongen. Gissningsvis har vi bränt motsvarande en pizza och två stora stark under de här timmarna. Per person.

I övrigt bjöd den gångna träningsveckan på två vanliga gympass, ett löppass och en riktigt intensiv fotbollsmatch. Att vikten rasar under dessa betingelser är kanske inte så konstigt; från 102% av utgångsläget (december) till 97,4% . Det måste man vara mer än nöjd med.

Sens moral: underskatta aldrig vardagsträningen.

 

Categories: Uncategorized

Det är inte metoden – det är besattheten 4F#4

Det spelar ingen roll vad du egentligen är ute efter att uppnå i ditt liv. När du väl valt ett mål är det inte metoden som avgör om du når det – utan besattheten.

Jag har varit med om det tillräckligt många gånger nu för att veta att det är sant. Oavsett om du vill klara maran, minska i vikt, hala in det där feta jobbet, skriva romanen, släppa plattan, lära dig det nya musikinstrumentet eller monsterriffet, bli publicerad eller inreda köksingångsförrådet handlar det inte om vilken metod du väljer utan om besatthet.

Som farsan sa: man kan det man vill.

Här ligger egentligen den enda riktiga stötestenen. Vad VILL du egentligen? Många har svårt här. VILL du verkligen bli författare eller vill du bara kunna SÄGA att du har ett ”halvfärdigt deckarmanus i byrålådan” i tidningsintervjuer? VILL du springa maran, eller vill du kunna SÄGA att du ”tränar för maran”? Vill du driva eget eller vill du bara PÅSTÅ att du ”har huvudet fullt av affärsidéer”?

Om du verkligen vill, då är du besatt och då kommer du förr eller senare att nå ditt mål. Men det är inte förrän besattheten börjar rinna över i bägaren som det händer någonting. I varje fall har jag aldrig sett det hända.

Metoden? Jag skulle säga: helt oväsentlig.  Ta viktminskning som ett exempel. Viktväktarna? Funkar perfekt! Kolhydratmetoden? Fungerar fantastiskt bra (den går alltså ut på att undvika fetter och öka förbränningen genom att käka mycket pasta och sånt. ) och hjälpte mig att komma i rejäl form en gång. GI? Mycket lyckat. LCHF? Kilona rinner av.

Det som spelar någon roll är förstås hur besatt du är vid beslutet att minska i vikt. Sedan händer det. För när du väl är motiverad, så tar du dig fram.

Att lära sig att lira musik är populärt i många kretsar. Och där finns det också olika varianter. Jag har varit på tjogtals med trevliga kurser och jamläger, med många olika instrument i nypan och träffat mängder av ambitiösa och smarta och musikaliska människor. Lär dom sig lira med någon speciell metod? Nix. Några köper amerikanska hjälpdigsjälvattlira-plattor och jammar med efter att först ha analyserat ALLA tänkbara skalor. Andra byter tillbehör till instrumentet, köper nya saxmunstycken, strängar, förstärkare, trombonglidmedel och allt vad det är.

De som lär sig spela bäst och snabbast är de som börjar med frågan ”hur spelar man det här?” och sedan sätter igång och försöker spela så utan att fundera över metoden.

Jag har sett folk utan uppenbar kommersiell, ledarskapsmässig eller analytisk begåvning göra entreprenörskarriärer i raketfart. Jag har sett folk som inte kan skriva bli fantastiska journalister, och några andra med lika fin talang för skrivande (inte, alltså) bli välpublicerade författare och jag har själv sprungit fyra maror.

Allt är möjligt. Om man vill. Ta reda på vad du vill så ses vi här snart igen.

Categories: Fetförfattaresfärdmotformen, Mål och mening | Etiketter: ,

Tusen steg framåt, tusen ett tillbaks: 4F #3

Blogginlägg med den kryptiska koden 4F #x handlar alltså om hur man på ett halvår med mycket möda och en god plan helrenoverar en författarkropp som ställt in sig på att överleva en rejäl hungersnöd, och förbereder den så bra som möjligt för Stockholm Marathon 2011. 4F står för ”Fet Författares Färd mot Formen” och hur har det då gått med färden såhär långt?

Julledigheten är inte den optimala viktminskningsperioden, även om träningstillfällena är många. Så sedan det senaste blogginlägget har det idrottats en hel del, men vikten har ökat och är i skrivande stund 102% av utgångslägets. Vi skall fortfarande ned till ca 83% för att vara nöjda.

Men träning har det faktiskt blivit – flera löprundor och skidåkning varje dag under julveckan i Orsa Grönklitt. Just nu tror jag att jag tillhör den där märkliga gruppen av personer som går under kategorin ”Fat but Fit” – har faktiskt vuxit så långt i midjemåttet att jag nästan inte kan bära den BREDA kostymen – men fixar med ett minimum av problem ändå att lira inomhusfotboll i en timme. För tjugo år sedan skrattade jag åt gubbar som hade såna här prestanda. ”Hur kan det där gamla fettot röra sig så hastigt utan att få hjärtinfarkt”. Nu skall jag ta mig därifrån, ner till en elegantare och mindre slitsam matchvikt och hålla mig där. Idolen och förebilden heter John och jobbade på Folksam under några av mina år där. En glad gamäng, tidig fyrtiotalist, som deltog med liv och lust i alla innebandy och inomhusfotbollsmatcher trots sin relativt höga ålder. Vi andra var ju bara hälften så gamla men han hade mer kondis än de flesta, var snabbare än många trots att han alltså då var runt de sextio och ”av medellängd”.

Med på resan är farsans två käpphästar: man kan det man vill och den som övar mest blir bäst.

Första etappmålet: två långpass, två kortpass löpning i veckan och ett fotbollspass. Minska vikten med 7 kilo fram till slutet av februari då familjen åker på en riktigt trevlig alpinresa i västerled. Klarar jag det? You Bet. Eller?

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.