4F#5 – Uppföljning i motlut

Egentligen spelar det ingen roll vilket målet är. Jag är faschistoid nog att tro att utan uppföljning, når man det aldrig. Förra veckan blev en rätt kass träningsvecka. Tre träningstillfällen – två gymbesök med rejäla löpbandsturer och en fotbollsmatch räcker inte. Jag har planerat för och vill egentligen mer. Dessutom ett ganska ansvarslöst kroghängande under fredagens övergång till lördag. Sånt bygger inga marathonlöpare.

Så vad göra?

Alla vacklar vi emellanåt. Veckor skiter sig och motivationen går i vågor.

Min metod är enkel: eyes on the prize. Jag visualiserar känslan av att ha lyckats. Och så känner jag efter ordentligt. Det brukar kännas bra. Några gånger har jag stannat där och bara gått vidare.

Då går det ju åt helvete igen.

Därför måste man ta i litet extra. Om åtgärderna på väg mot målet eftersatts, som då i mitt fall i förra veckan, får man ändra systemet för att komma tillbaks på spåret. Inget mesande.

Därför blir det denna vecka inte mindre än sex träningstillfällen. Allt började redan i måndags med det första riktigt långa (nåja) utomhuslöparpasset. 15 kilometer i strålande …molnighet och blänkande….is. Sedan varvas gym och fotboll resten av veckan, förutom lördagen som får ännu en löprunda.

På’t bara. Det är inte vägen som är målet. Det är målet som är målet.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: