Monthly Archives: maj 2011

Fet Författares Färd mot Formen – a First Final

Så är det i någon mening fullbordat. Det som eggat, stressat och peppat mig de senaste åtta månaderna, eller nåt, har förvandlats från moln vid horisonten till idrottshistoria. Och vi vänder blad.

Tanken var att komma i god form. Kanske på sikt sådär god som den var när jag sprang min första mara, samma år som den myndiga föddes.

Lyckades det? Ja och nej.

Min karaktär när det gäller barrundor med goda vänner är usel och så har det fortsatt.

Men min karaktär när det gäller träning, även i trist väder, tråkiga dagar och sega helgmorgnar är å andra sidan precis lika pålitlig. Väldigt.

Så när marathonstartskottet gick var det en sju kilo lättare än vid årsskiftet (som var en erbarmlig notering, men likväl fakta) Hans-Olov som stod på tårna. Tränad? Japp. Tidigare år har fokus enbart legat vid löpträning; nu hade jag två gånger i veckangymmande, den veckoliga gubbfotbollen med FC Kalla Kulor (fullt jämförbar med ”Fartlek” a la marathonträningsprogrammet) och minst en löprunda i veckan – sista månaden typ fyra löprundor i veckan – att luta mig mot.

”Fat but fit” heter en sådan kroppstyp.

Kan man springa med sånt? Ja, med tanke på vilka fysionomier man ser på startlinjen kan frågan vändas till ”om så många olika löpare i så olika former, små tjocka tanter och gubbar, långa drasuter, flickor utan vare sig muskler eller underhudsfett och så vidare kan springa, varför inte jag?”

Det fanns mängder av taktik denna gång. Tidigare har jag sprungit på känn och på vilja. Men nu gällde det ju att *verkligen* klara det.

Regel 1: Spring med rak kroppshållning och vikten centrerad på fötterna, korta steg. (Lätt inspirerad av löparboken ”Born To Run” och dess berättelser om Tarahumaralöparna, det medges)

Regel 2: Spring bara så fort att det hela tiden finns någonting kvar att ge. Det blir roligare då och känslan av att på nåt bisarrt vis kontrollera loppet tilltar.

Regel 3: Ha kul. Det blir roligare då.

Allt fungerade. Jag hade bettat på att komma in på 5:37 – fyra minuter sämre än den senaste maran. Tiden var uträknad som ”bättre kondis, men fem kilo mer att släpa på”. Så blev det ju inte alls.

Efter att ha sprungit tillsammans med 5:30 löparna i fem minuter förlorade jag dem ur sikte. Bakåt.

Men ganska snart var jag ikapp 5:15-tidshållarna. Lustigt nog, där jag sprang och bromsade och bromsade och tog det riktigt, riktigt lugnt, försvann även de bakom mig.

Första milen gick på 6:47-tempo. Andra milen ungefär likaså. Och allt kändes otroligt bra. Samtidigt tänkte jag: det är mellan 15-25 km som alla misstag i farthållningen begås – de som genererar kräkpauser på Söder Mälarstrand och haltande gång på Norr Mälarstrand. Så jag tog det så lugnt det gick.

Vid 27 började benen strama på allvar. Men det gick att springa.

Kära C dök upp på fler och fler ställen längs banan. Som en Gök iklädd Aspentröja på rymmen från sitt ur. Peppande som fanken.

Att springa i Bajentröja är ett ansvar och ett privilegium. Minst varannan kilometer kom glada tillrop. Betydligt tätare i Bajenland, förstås. Då och då sprang jag bredvid järnkaniner och andra gnagare; de hade faktiskt inte alls lika kul. Sedan får man tänka på att bara att dra på sig bajentröjan i en Mara är något som många skulle gnaga armen av Björn Runström för att få vara med om. Det gäller att tuffa på och inte skända de grönvita färgerna.

Och så var det dags för målgång.

Med förhållandevis lätta steg, faktiskt, kom jag in på 5:15 – tjugotvå minuter bättre än förväntat.

Och mitt under flämtningarna började jag fundera. Jag vägde under detta lopp 25% mer än under det första. Och sprang bara 8.9% långsammare.

Fat but fit. Mitt inre maskineri fungerar alltså 16% bättre än för 19 år sedan. Grovt räknat.

Och ben, fötter, höfter och allt det där, har aldrig känts bättre!

Är redan anmäld till Maran 2012.

Vi ses där.

 

Categories: Uncategorized

Ibland blir man irriterad…

…och ibland blir man riktigt förbannad.

I lördags morse blev jag störtarg. Där gick Henrik ”Äpplet” Appelqvist och Per Magnusson ut på DN Debatt med en artikel som får mig att undra hur det står till egentligen med sinneshälsan i tidigare ledning och styrelse i vårt älskade Hammarby Fotboll.

Debattartikeln finns här

Äpplet var VD för Hammarby Fotboll AB under många år. En trivsam och lågmäld person som jag känt stor respekt för. Per Magnusson var ledamot (och till sist tf styrelseordförande i samma bolag) under en lång period. Magnusson avgick ur styrelsen strax innan tidningen Offside förde upp hans arvoden för juristtjänster för Hammarbys räkning i offentlighetens ljus.  Man kan konstatera att Hammarby under denna period hade flera riktigt lyckade sportsliga perioder, men också att den kostnadsmassa som byggdes upp och de – av personer inom Hammarby Fotboll AB med detaljerade insikter i vad som skett ansedda – huvudlösa avtal som många gånger ingicks lade grunden för den multipla härdsmälta som klubben råkade in i i fjol.

Eller låt mig formulera det rakt ut. Jag tror inte att vare sig Äpplet eller Magnusson arbetade för något annat än Hammarbys bästa. Men det är ju bara att konstatera att ingen av dem lyckades särskilt väl. Magnusson har deltagit i alla beslut som sånär höll på att föra aktiebolaget i konkurs och sällan eller aldrig visat någon passion för klubben. Och hade dessutom mage att stoltsera med att ha ”suttit längst i nuvarande styrelse” under en medlemsträff för något år sedan. Den där Åsa för första gången sportade ”Avgå Alla”-tischan. Allt som VD:ar haft att göra efter Äpplets dagar har handlat om att rädda vad som räddas kan med en kostnadsmassa och avtalsstruktur som varit direkt livsfarlig. Klubben har tvingats sälja spelare efter spelare, utan att ta någon sportslig hänsyn.

Ändå har de här herrarna  – och dessutom försöker man få det att se ut som att det har med huliganismbekämpning att göra – stroppigheten att formulera följande rader i DN:

Utan att ha satsat annat än den årliga medlemsavgiften i ”ägandet” styr supportrarna våra föreningar och dess aktiebolag utifrån känslor och den för dagen förhärskande supporteropinionen. Bättre vore att supportrarna ägnar all sin kraft åt det de är överlägset bäst på, att vara supportrar och skapa den positiva och magiska atmosfär som bara supportrar kan göra.

Kära Äpplet och Magnusson:

Ni har ärligt talat inte hajat någonting.

1. Supportrarna satsar inte bara sin medlemsavgift.  För supportrarna handlar det om att viga sitt liv åt klubben. Hur kan ni spotta på detta vis på unga tifosi som lägger 20 timmar i veckan obetalt, vecka efter vecka för att hylla klubben och spelarna samtidigt som ni sitter och sörplar bearnaise på hedersläktaren? Hur kan ni uttrycka sådant till alla starka bortafans, alla supportergrupperingar som bidrar med biljettpengar, sponsormedel, sånger och allt som ni avfärdar som ”magiskt men inte affärsmässigt”? Seriöst, jag trodde i vart fall att Äpplet var litet för god för detta. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra uppfattning.

2. Ni säger att supportrarna styr utifrån den för dagen härskande opinionen. Nå. Jag är utbildad finansanalytiker, civilekonom och har under mer än 20 års tid analyserat små och stora företagsledningar och konsekvenser av deras beslut på internationell bas. Jag har fört diskussioner med och följt ledningar i bolag som ni aldrig skulle platsa i och kan bara konstatera att ”den för dagen härskande opinionen” är ett rättesnöre även i näringslivet. Finanskris anyone? Internetboom? Fastighetskrasch? Ursäkta mig, men tyvärr är det inte många i näringslivet som förmår hålla huvudet kallt visavi ”den för dagen härskande opinionen”.

3. Om ni hade skött era åtaganden fläckfritt eller åtminstone hyggligt och utan hänsyn till den för dagen härskande opinionen, skulle klubben verkligen ha varit där den är idag då? Och om det är 51%-spärren och således supportrarnas fel att allt gick snett – hur kommer det sig att vi inte sett några reservationer från någon av er i några frågor i kommunikationen kring klubben?

4. Tror ni att kapitalstarka ägare ”med finansiella incitament att stoppa huliganismen” skulle vara lösningen på fotbollens problem? I näringslivet styr kalkylerna utan synpunkter till de som egentligen är grunden för verksamheten: fans, ungdomsspelare, ideellt arbetande föräldrar och så vidare. I en förening förtjänar du makten genom att skaffa dig en plattform. I näringslivet kan du köpa dig makt. Den dag Hammarby inte levererar, är det bara för en stark finansiell ägare att dra ett streck över sin misslyckade investering och lämna klubben åt sitt öde. Ungefär som AEG var berett att göra under de styrelsemöten i fjol där Magnusson enligt uppgift undrade om det inte var dags att skydda styrelseledamöterna från personligt ansvar och sätta AB’t i konkurs.

Er debattartikel osar förakt för supportrar av alla slag. ”Ägna er ni åt magi, så sköter vi affären”. Det är ett annat sätt att säga ”håll käften… och sjung… och hit med era stålar”.

Men ni har missat något. Det är VI fans, inte några självutnämnda kostymnissar till världsfrälsare som är Hammarby. Och om det finns något hot mot fotbollen så kommer det inte från oss – det kommer från er sort.

Categories: Uncategorized

Tack, Speaker på Söderstadion

Det var många som hörde av sig efter gårdagens inlägg. Till och med ”styrelsefolk” ur Bajen. Alla höll med. Och idag var det som det skall vara på Söderstadion igen. Tre sköna poäng, en härlig laginsats med några individuella prestationer som grädde på jordgubbarna och skön publikstämning. Inga konstigheter. Tack speakern!

Categories: Uncategorized

Den största onödigheten på Söderstadion

Emellanåt retar jag upp mig på smådetaljer. Nu har jag gjort det länge nog och finner att mina läktarkamrater tänker som jag.

Det gäller speakern på Söderstadion. Trevlig kille, bajare och sådär lättsamt glad som man skall vara som speaker. Men en sak funkar bara inte och den måste få ett slut. Varför har speakern börjat säga ”Å så ställer vi oss alla upp och sjunger tillsammans den gamla hederliga bajengospeln Just idag är jag stark” ? Märker han inte att hela läktaren har ställt sig upp år efter år efter år innan någon kom på att ”uppmana” oss att göra det?

Jag är övertygad om att någon någonstans haft ett syfte med att införa dumheten. Var då snäll och tänk om. Vi kommer alltid att sjunga Just idag är jag stark. Så kom inte och försök dra igång någonting som redan fungerar.  Problemet är 1) vi är många som irriteras på läktaren över oskicket 2) om vi låter presentatören hållas, kommer nästa förnedring. Bussresor från landsorten för att ”bevista Söderstadion och njuta av bohemernas sång?” Eller något ännu värre? Allsång på Söderstadion? Vi sätter ner foten här och nu!

Med största vänlighet,

/Hoooo

Categories: Uncategorized

F4 #9

Snart dags. De få blogginlägg med rubriken F4 #någonting går mot sitt slut. Fet Författares Färd mot Formen – kampanjen är på väg mot mål. Men det återstår förstås att ta sig några varv runt stan lördag den 28 maj först. Kommer det att fungera? Troligen.

Löpträningen har gått finfint. Gymträningen likaså. Närvaron på fotb0llen har inte störts alls av skador. Peppar, peppar. Det enda som inte har gått som tänkt är märkligt nog viktminskningskampanjen. 7 kilo har försvunnit sedan årsskiftet, men det gick å andra sidan ganska snabbt och sedan den första gränsen nåddes har vikten i stort sett legat still.

Men det har inte löpformen. Inte helt oinspirerad av Offside/Filters reportagebok ”Born to run” har jag hittat en delvis ny och mer avslappnad löpstil som gör springandet ännu roligare. Där en mil gick stökigt, tröttsamt, långsamt och plågsamt under tidig vår, känns den mer som en bagatell. Famous last words.

Suget här här. Jag VILL ut varje dag och springa. Och lättheten i steget – givet att jag är en kille över fyrtio som väger en bra bit över 75 pannor –  har återkommit.

Lätta löpvändor, max 7 kilometer denna vecka. Och sedan, på lördag, gäller det.

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.