Daily Archives: maj 31, 2011

Fet Författares Färd mot Formen – a First Final

Så är det i någon mening fullbordat. Det som eggat, stressat och peppat mig de senaste åtta månaderna, eller nåt, har förvandlats från moln vid horisonten till idrottshistoria. Och vi vänder blad.

Tanken var att komma i god form. Kanske på sikt sådär god som den var när jag sprang min första mara, samma år som den myndiga föddes.

Lyckades det? Ja och nej.

Min karaktär när det gäller barrundor med goda vänner är usel och så har det fortsatt.

Men min karaktär när det gäller träning, även i trist väder, tråkiga dagar och sega helgmorgnar är å andra sidan precis lika pålitlig. Väldigt.

Så när marathonstartskottet gick var det en sju kilo lättare än vid årsskiftet (som var en erbarmlig notering, men likväl fakta) Hans-Olov som stod på tårna. Tränad? Japp. Tidigare år har fokus enbart legat vid löpträning; nu hade jag två gånger i veckangymmande, den veckoliga gubbfotbollen med FC Kalla Kulor (fullt jämförbar med ”Fartlek” a la marathonträningsprogrammet) och minst en löprunda i veckan – sista månaden typ fyra löprundor i veckan – att luta mig mot.

”Fat but fit” heter en sådan kroppstyp.

Kan man springa med sånt? Ja, med tanke på vilka fysionomier man ser på startlinjen kan frågan vändas till ”om så många olika löpare i så olika former, små tjocka tanter och gubbar, långa drasuter, flickor utan vare sig muskler eller underhudsfett och så vidare kan springa, varför inte jag?”

Det fanns mängder av taktik denna gång. Tidigare har jag sprungit på känn och på vilja. Men nu gällde det ju att *verkligen* klara det.

Regel 1: Spring med rak kroppshållning och vikten centrerad på fötterna, korta steg. (Lätt inspirerad av löparboken ”Born To Run” och dess berättelser om Tarahumaralöparna, det medges)

Regel 2: Spring bara så fort att det hela tiden finns någonting kvar att ge. Det blir roligare då och känslan av att på nåt bisarrt vis kontrollera loppet tilltar.

Regel 3: Ha kul. Det blir roligare då.

Allt fungerade. Jag hade bettat på att komma in på 5:37 – fyra minuter sämre än den senaste maran. Tiden var uträknad som ”bättre kondis, men fem kilo mer att släpa på”. Så blev det ju inte alls.

Efter att ha sprungit tillsammans med 5:30 löparna i fem minuter förlorade jag dem ur sikte. Bakåt.

Men ganska snart var jag ikapp 5:15-tidshållarna. Lustigt nog, där jag sprang och bromsade och bromsade och tog det riktigt, riktigt lugnt, försvann även de bakom mig.

Första milen gick på 6:47-tempo. Andra milen ungefär likaså. Och allt kändes otroligt bra. Samtidigt tänkte jag: det är mellan 15-25 km som alla misstag i farthållningen begås – de som genererar kräkpauser på Söder Mälarstrand och haltande gång på Norr Mälarstrand. Så jag tog det så lugnt det gick.

Vid 27 började benen strama på allvar. Men det gick att springa.

Kära C dök upp på fler och fler ställen längs banan. Som en Gök iklädd Aspentröja på rymmen från sitt ur. Peppande som fanken.

Att springa i Bajentröja är ett ansvar och ett privilegium. Minst varannan kilometer kom glada tillrop. Betydligt tätare i Bajenland, förstås. Då och då sprang jag bredvid järnkaniner och andra gnagare; de hade faktiskt inte alls lika kul. Sedan får man tänka på att bara att dra på sig bajentröjan i en Mara är något som många skulle gnaga armen av Björn Runström för att få vara med om. Det gäller att tuffa på och inte skända de grönvita färgerna.

Och så var det dags för målgång.

Med förhållandevis lätta steg, faktiskt, kom jag in på 5:15 – tjugotvå minuter bättre än förväntat.

Och mitt under flämtningarna började jag fundera. Jag vägde under detta lopp 25% mer än under det första. Och sprang bara 8.9% långsammare.

Fat but fit. Mitt inre maskineri fungerar alltså 16% bättre än för 19 år sedan. Grovt räknat.

Och ben, fötter, höfter och allt det där, har aldrig känts bättre!

Är redan anmäld till Maran 2012.

Vi ses där.

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.