Monthly Archives: juni 2011

Så köper du ”Fullmåne över Söderstadion” redan nu!!

Busenkelt: http://www.kallakulor.com/fullmane . Vi har ju en bokhandel i samarbete med PocketDirekt, numera. Den är jätteenkel att handla i, drivs av trevliga människor och funkar som oftast klanderfritt. Och när du ändå är där, besök gärna ”Hans-Olov-bokhandeln”.

Annonser
Categories: Uncategorized

R.I.P Clarence Clemons

Det är klart att ungdomshjältar dör undan. När våra barn börjar bli myndiga och femårsjubileer förbyts i 20-årsjippon,  är det bara rimligt att de som var vuxna och stod på scenen när vi var tonåringar blir gamla. Men i Clarence Clemons fall kändes döden som någonting abstrakt och orealistiskt. The Big Man *kan* inte dö, så är det ju bara.

Det var ju hemma hos Stefan på Persbovägen i Skultuna som jag första gången hörde en Springsteenplatta. Den första låt jag reagerade över var ”Candys Room” och sedan var man fast. Har inte missat en enda E-street-turné sedan jag såg dem första gången på Hovet i maj 1981. Till en början handlade allt om Bossen och hans texter, men ganska snart begrep jag att utan Clarence Clemons, ingen Springsteen. Och i höjd med den genomfantastiska göteborgskonserten 1985 var ju E-street Band en sax-gitarrduo med skönt kompband. Jag hade själv lirat de flesta instrument, men knappast sax, men nu började tankarna även på detta spira och … tja, Saxen blev helt enkelt ett huvudinstrument med åren. Och den största komplimangen efter ett rockgig någon gång under 80- eller 90-talet var ju när folk i publiken kom fram och sa, ”fan, grabben, du låter ju som Clarence Clemons”. Det gjorde jag inte. Det gör ingen. Men det var snällt sagt ändå.

The Big Man var den siste i en lång rad tenorsaxofonister som gjorde någonting mer av upplevelsen. Honkers. I jämförelse med slicka jazzkatter, är det inte ekvilibrismen och den obegränsade tekniken som står i fokus hos en Honker utan snarare Total Impact.

”Growla, dansa, sväng ditt horn, gå ned på knä, sikta på lampan vid borte väggen och få den att lossna ur sina infästningar, kristallerna att spricka och damernas klänningar att svänga sådär extra allt. Blotta din själ! Och mest: ta inga fångar! ”

Clarence Clemons stod för dramatiken och den riktiga staken i E-street bands musik. Utan hans dramatik i Born To Run, inga skäl för något ONE TWO THREE FOU!!! egentligen. Och hans soulfyllda solo i t ex Jungleland, säger bara det. Man kan säga så mycket.

Bilden ovan är från en lågvattenperiod i den store mannens liv. Nalen under Springsteens förvirrade år, när han övergav det riktiga bandet och trodde att han skulle klara sig ändå. Vilket vi nog inte tyckte, vi som står nedanför scenen. Inte på DET sättet. Denna kväll på Nalen var vi ett par hundra själar som kunde fylkas nedanför den stora scenen och nästan röra vid vår hjälte där han spelade med … var det Red Bank Rockers? Minns inte kompbandet, minns däremot väl hur den mättade tenorstämman fyllde hela Nalens stora sal. Riktiga tenorister gör det. Deras ton expanderar likt universum, fras för fras.

Med Clarence Clemons dör E-Street Band. Jag tvivlar inte på att de kan turnera i alla fall med ersättningssaxofonist som låter ”old school Honker”. Men det blir inte mycket mer E-street Band av den upplevelsen än Magnus, Danne och Hr X skulle vara EST II.

R.I.P Clarence!  Klyschan ”det himmelska bandet har fått en rejäl förstärkning” har aldrig passat bättre.

Categories: Uncategorized

Hell yeah, motherfuckers!

 

 

Så är man tillbaka i verkligheten efter världens bästa Rocklajv, Sweden Rock Festival. En chans att vara oregerlig, icke-uppkopplad (Telias nät sög verkligen under hela festivalen, inte ens SMS fungerade vilket hade varit irriterande om vi inte varit så samspelta. ) och ha så roligt man önskar i fyra-fem dagar. Känslan av att stuva in diverse öl och vänner i tio ton, tolv meter rockbuss och styra den vrålande dieseln söderöver med ett hopp om att allting håller även denna resa är obeskrivlig.

Tidig start tisdagen före festivalen och pigga miner bakom ratten förde oss hela vägen förbi Jönköping innan det började bli dags att leta igenom närmiljön efter lämpligt ställe att nattpausa på. Valet föll lämpligt nog på ett gravfält utanför Åby. Osäkert vilket Åby och be oss inte hitta dit igen. Efter att ha värmt upp med några rejäla koppar stark espresso (Doris Doomsday’s DeLuxe-resor erbjuder givetvis världens bästa caffé) avslutades trippen via den rockmässigt namngivna idyllen DIÖ och campingen intogs.

SRF är så många saker. Det är vakna upp lagom dimmig efter gårdagen, ÄLGWOK till frukost (efter den första frukosten Salmiak och Espresso) och släntra runt på området i väntan på att banden skall börja. För särskilt länge sover man ju aldrig. Och det är udda band till lunch och sedan några pilsner och stämningen är fortfarande Festival, om du förstår vad jag menar. Vissa band har man skitit ner sig av längtan efter, andra har man total nollkoll på, men möjligheten att strula runt i lekhagen och kolla ömsom Goth ömsom bredbent ömsom ”hur fan tänkte bokaren här?” och bara njuta av smörgåsbordet från helvetet, hell yeah, är bara bäst. Och det är fler bra band och fortfarande eftermiddag och kanske en Langoslunch? Och mer bira, utan att det blir mer än ett stilla surr i sinnet och stämningen är hårdrocksmässigt vänlig men bestämd och banden blir kanske liiitet vassare vartefter. Och i slänten framför Sweden och Zeppelinscenerna är det alltid lika soft att ibland kompensera det tidiga uppvaknandet med en plötslig power nap. (Vad heter förresten motsatsen till skönhetssömn, som gör att man vaknar vidrigare än man somnade? ) Och sedan börjar det närma sig och vi byter från dagsvärmeklädsel till värsta djävla polarstället för lika hett som i helvetet som Norje är dagtid, lika rövtappvarningskallt blir det på kvällen när fukten går kyld ur marken och havsvindarna blåser rakt igenom märgen. Och de stora banden bjuder på konsert, det blir fullt och inte lika festivallojt utan festivalhetsigt och oavsett om det är sorgligen bortregnade Hardcore Superstar, suveräna Judas Priest (revansch från 2008, anyone?) klyschklämmiga Whitesnake eller ”bara för att det är han”-Ozzy så märks det ju vem som bestämmer i dagsschemat, liksom.

Mängder av musik blir det. Roligast är de band man hade halvkoll på, men upptäcker ordentligt, som Down, The Brew, Morbid Angel, för att nämna några. Charmiga Lee Aaron får nog räknas dit. Ett gulligt dagtidsgig fjärran från den tatuerade muskelrocken. Roliga är de efterlängtade banden som Judas, Accept och sånt. Nerköp är pajasband som Gwar och festivalens absolut keffaste, kassaste, otajtaste bokning ”Fläsket Brinner”.  Kul också med det nya greppet med unga band blandat med halv-pluggade akter som Roffe Wikström, och ett av festivalens absoluta utropstecken Rage (japp, de tyska speedtrashpowerrockarna) UNPLUGGED. Obegripligt bra, och de som trängde sig igenom det gigget för att hinna fram och få bra Ozzyplatser i tid … your loss, säger jag bara.

Klyschor som stämmer:

Det är varmt som fan. Och kallt. All öl går åt. Även den goda ölen som festivalen säljer. Man äter dåligt fast gott hela tiden. Det är tätt med gubbar. Många band är gamla band.

Klyschor som inte stämmer:

Det är jättelitet kvinnor på festivalen. Det är BARA gubbar på festivalen. Det är bara gamla dinosaurier på scen.

Överraskningar: Rage unplugged. Schuukt bra. Frantic Amber på Nemisscenen – härlig energi och total attityd. Rob Halford – denna gång MED röst. Accept – denna gång på gott humör. Den 22-årige gitarristen i The Brew – (Jesper: du har sex år på dig att utvecklas ditt.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Categories: rock | Etiketter:

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.