R.I.P Clarence Clemons

Det är klart att ungdomshjältar dör undan. När våra barn börjar bli myndiga och femårsjubileer förbyts i 20-årsjippon,  är det bara rimligt att de som var vuxna och stod på scenen när vi var tonåringar blir gamla. Men i Clarence Clemons fall kändes döden som någonting abstrakt och orealistiskt. The Big Man *kan* inte dö, så är det ju bara.

Det var ju hemma hos Stefan på Persbovägen i Skultuna som jag första gången hörde en Springsteenplatta. Den första låt jag reagerade över var ”Candys Room” och sedan var man fast. Har inte missat en enda E-street-turné sedan jag såg dem första gången på Hovet i maj 1981. Till en början handlade allt om Bossen och hans texter, men ganska snart begrep jag att utan Clarence Clemons, ingen Springsteen. Och i höjd med den genomfantastiska göteborgskonserten 1985 var ju E-street Band en sax-gitarrduo med skönt kompband. Jag hade själv lirat de flesta instrument, men knappast sax, men nu började tankarna även på detta spira och … tja, Saxen blev helt enkelt ett huvudinstrument med åren. Och den största komplimangen efter ett rockgig någon gång under 80- eller 90-talet var ju när folk i publiken kom fram och sa, ”fan, grabben, du låter ju som Clarence Clemons”. Det gjorde jag inte. Det gör ingen. Men det var snällt sagt ändå.

The Big Man var den siste i en lång rad tenorsaxofonister som gjorde någonting mer av upplevelsen. Honkers. I jämförelse med slicka jazzkatter, är det inte ekvilibrismen och den obegränsade tekniken som står i fokus hos en Honker utan snarare Total Impact.

”Growla, dansa, sväng ditt horn, gå ned på knä, sikta på lampan vid borte väggen och få den att lossna ur sina infästningar, kristallerna att spricka och damernas klänningar att svänga sådär extra allt. Blotta din själ! Och mest: ta inga fångar! ”

Clarence Clemons stod för dramatiken och den riktiga staken i E-street bands musik. Utan hans dramatik i Born To Run, inga skäl för något ONE TWO THREE FOU!!! egentligen. Och hans soulfyllda solo i t ex Jungleland, säger bara det. Man kan säga så mycket.

Bilden ovan är från en lågvattenperiod i den store mannens liv. Nalen under Springsteens förvirrade år, när han övergav det riktiga bandet och trodde att han skulle klara sig ändå. Vilket vi nog inte tyckte, vi som står nedanför scenen. Inte på DET sättet. Denna kväll på Nalen var vi ett par hundra själar som kunde fylkas nedanför den stora scenen och nästan röra vid vår hjälte där han spelade med … var det Red Bank Rockers? Minns inte kompbandet, minns däremot väl hur den mättade tenorstämman fyllde hela Nalens stora sal. Riktiga tenorister gör det. Deras ton expanderar likt universum, fras för fras.

Med Clarence Clemons dör E-Street Band. Jag tvivlar inte på att de kan turnera i alla fall med ersättningssaxofonist som låter ”old school Honker”. Men det blir inte mycket mer E-street Band av den upplevelsen än Magnus, Danne och Hr X skulle vara EST II.

R.I.P Clarence!  Klyschan ”det himmelska bandet har fått en rejäl förstärkning” har aldrig passat bättre.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: