Monthly Archives: september 2011

Så blir du rik i förlagsbranschen

Vill du bli rik med små insatser, hårt arbete, oregelbundna arbetstider och nå riktigt långt in i kunden med dina produkter? Starta ett gatukök.

Men eftersom du brinner för ”det här med litteratur” tänkte vi  i kretsen runt Kalla Kulor Förlag göra ett inlägg i debatten kring var värdet egentligen skapas i förlagsbranschen.  Vi förväntar oss flitigt med kommentarer och tycker inte själva att det vi presenterar är någon oruckbar sanning, snarare ett första utkast för att tillsammans komma hemligheten på spåren.  Beskrivningen är avsiktligt gjord ur FÖRLAGS-perspektivet. Ett liknande inlägg fast på författarsidan skulle vi förstås också kunna skriva. Efter mässan, dårå.

En bok (och vi talar här om fysisk bok) är en lättrörlig konsumentprodukt som kräver relativt stort hyllutrymme, har höga distributionskostnader per slutpriskrona, och få om ens några möjligheter till produktionseffektivisiering. Böckerna slåss om förströelsemarknaden med ALLT: innebandy, sex, fotbollsderbyn, frimärkssamling, motortrimmning, film, tevespel, facebook och då har vi inte ens kommit in på de ANDRA böckerna samma år.

Låter det desperat? Japp. Desperationsgraden står i nära proportion mot kostnaden för en monter på Bokmässan och mot vad de dominerande förlagen investerar i sin närvaro där. Om du undrar varför folk springer omkring i kycklingdräkter med stjärtlucka och bjuder på godis och raggar på bokhoror i gångarna på Bokmässan denna vecka.

Men var skapas egentligen värdet?

Allting börjar med IDÈN  Alla böcker är inte bra idéer. Och om du då betänker att det är ungefär var tusende bokidé som blir verklighet, inser du hur många DÅLIGA bokidéer som finns. Därför är idén i sig viktig. Oavsett om det är en skönlitterär bok eller en fackbok blir idén viktig.  Allt annat lika kan man ju tro att Sanningen om Konungens Kvinnoaffärer är en bättre idé än ett praktverk i fyrfärg kallat ”Macarons för kreativa hundägare”  På det stora hela skulle vi säga att bokens idé motsvarar i runda slängar TIO procent av värdet i ett bokprojekt.

Själva skrivandet då? Här måste vi skilja på skön- och facklitteratur. Kompetenta skribenter finns det mängder av.  Riktigt konstnärligt begåvade skönlitterära författare finns det många, men skriver de rätt saker? Fackskribenter går det i regel tolv av på dussinet. Men ju mer specialiserat ämne, desto svårare att finna exakt rätt. Skall du skriva ”sanningen om HQ Bank” bör du sannolikt välja någon av det tjog som har en relation till HQ på något vis. Skönlitterära verk, kommer i regel med skribent som är en del av verket. Valmöjligheterna är små. Men varför inte? Har någon någonsin försökt ringa en erkänt duktig deckarförfattare med ett synopsis som denne skulle kunna använda?  I skönlitteraturen är värdet av skrivandet mycket stort. I facklitteraturen, beroende på specialiseringsgrad… lägre. Vi får återkomma till procenttalen litet längre ned om du överhuvudtaget tycker att det är intressant?

Produktionen?  Nej, utöver transportsträckan från ord till papper, tillför produktionen bara lagom mycket.  Återigen – vilket verk talar vi om? Ett praktverk som är mestadels layout är naturligtvis otroligt produktionskänsligt. Om inte, handlar det om att uppfylla grundkraven för hygien i litteraturbranschen: helt, rent, snyggt, välkorrat, och levererat till alla intressenter i god tid utan slumpartad stress.  5% av värdet, kanske?

Finansiering? Utan pengar ingen bok. Utan risktagande ingen bok. Utan ekonomisk kontroll av kassaflödet under resans gång ingen bok. Men det här är barnsaker. Den som kan hålla ordning på sin veckopeng och dessutom spara för större inköp från veckopengen till sommarlovet och julklapparna SKALL kunna sköta ett förlag. Dessvärre är det inte alla som kan räkna så väl. Men ärligt talat – finansieringssidan kan inte svara för många procent av värdet av ett bokprojekt. Jag nämner den för fullständighets skull, men det är inte pengarna som gör projektet. De ger dig tillträde till pokerbordet men det är andra saker som avgör om du tar potten.

Och sedan? Boken är påhittad, skriven och tryckt och ligger nu på pallar utanför din dörr. Saknar vi något?

Jag tror att det är här hemligheten ligger.

SÄLJ

 MARKNADSFÖRING

 PR

Samt ”Den Hemliga Ingrediensen”

Utan sälj – ingen produktsuccé. Jo, naturligtvis finns undantag av Da Vincikodstyp.  Givna hits som bygger på tidigare författarsuccéer eller de där mystiska superhitsen som läsarna ”bara tar till sig”. Men i grund och botten handlar väldigt mycket om kampen om hyllutrymmet.  Hur får du överhuvudtaget din bok exponerad i handeln om du inte vet vem som bestämmer vad som kommer in? Hur får du boken längst fram på ett podium i Gallerian om du förlorar kampen mot de andra tio titlarna samma vår på temat ”Tulpanarrangemang behöver kärlek” ?

Säljet tar dig in i butiken.

Marknadsföring och PR tar dig UT ur butiken. Och det är ju ner i läsarens kasse och upp på nattygsbordet du vill? Det är en stor skillnad på skicklighet och verkansgrad av olika förlagssatsningar och ickesatsningar på det här området. PR-området, som när Kalla Kulor Förlag startade för tio år sedan var nästan jungfrulig mark har nu blivit ett slagfält där småskuttare med slangbellor fajtas om recensenter och andra journalister och tyckare och övriga utrymmen med de stora förlagens högtsmällande men inte alltid välriktade artilleri.

Marknadsföring fungerar i allmänhet bara när mottagaren redan vet ATT den vill ha någonting.  ”Här är nya Guillou” är enklare att förmedla på en helsida än ”Skall du inte testa en jättejättespännande ny varulvsdrottning från ett förlag som BRYR sig om läsarna?”.

Så i sammanfattning: Sälj – 20% av värdet. Smart PR/Marknadsföring: ytterligare 20% av värdet.

 

Okej, så… Idé 10%, Produktion 5% Sälj 20 och PR 20 det blir…55% ? Författaren skall ha en andel i kakan som kanske ligger runt 45% i genomsnitt… eller finns det något mer? Nej? Vi är uppe i hundra procent redan… eller?

Det finns en faktor till.  Har du funderat över varför vissa egenförläggare lyckas så väl? Även med smala produkter?  Vi går så långt som att påstå att en oproportionerligt stor del av egenförläggare eller förlag som ligger väldigt nära egenförläggeriet lyckas bäst, sett till framgång per utgiven titel.

Det handlar om DJÄVLAR ANAMMA. Den som brinner för sin egen deckare eller innebandyserie eller stickmönsterserie (ja, den det vederbör, jag glömmer det aldrig:-) eller handbok i gräsklippning för kreativa hamsterägare lyckas ALLTID bättre än den pliktskyldige förläggaren på det mellanstora förlaget som gör alla de rätta rörelserna men utan att ha hjärta eller provision investerat i dansen.

Många förläggare gör det de förväntas. Och sätter sig sedan ner och väntar. De smarta springer och springer.

Det är i djävlar anammat som skiljelinjen går mellan dödfödd och lyckad.  Det är här som totalen går från hundra mediokra procent till … tvåhundra potenta procent.

Och det är förstås därför som det kommer att gnistra och glimma en hel del utanför det normala även under bokmässan.

Fast lustigt nog tror jag att korvgubbarna utanför Park kommer att tjäna väl så mycket, netto, som de flesta förlag under denna trivsamma personalfest.

 

 

 

 

 

Categories: Uncategorized

Ett nystan med lyster

Med stort intresse dök jag in i den redan sönderkramade ”Den stora Bankhärvan” – boken som jag är övertygad om att hela finansmarknaden har köpt bara för att få några extra pikanta avslöjanden om mannen vars smeknamn är som hämtat ur en bondfilm: ”Q”.  Jag hade ju förmånen och olyckan att arbeta på HQ Bank i olika roller, först som konsult under 2004 och därefter 2005 till 2008 som anställd Bank och verkstadsanalytiker. Och dessförinnan hade jag följt banken som journalist, konkurrent och kund.

När det började blåsa som värst kring banken, ett par år efter att jag hade slutat skrev jag en liten beklagande betraktelse med vidhängande anekdot om min tid där på denna blogg: https://hansolov.wordpress.com/2010/08/30/rest-in-peace-hq/

Det blev mitt mest lästa inlägg genom tiderna och reaktionerna på mitt tilltag från HQ-håll var många och fullständigt oproportionerligt ilskna. Gamla avdelningskompisar skickade mess på alla kanaler och att nerverna låg utanpå kroppen var rätt uppenbart.

Cecilia Neuraths skildring av turerna i banken är en läsvärd historia, på flera plan. För det första förklarar den implosionen av  HQ Bank på ett ur min synvinkel rakt och okomplicerat vis.  Som lärodokument för de som vill förstå hur ett fåtal personer – och kom inte och säg att detta var första gången i historien – med fel finansiella instrument och en felaktig attityd kan demolera en bankrörelse  är den utmärkt.

I finansvärlden rör vi oss gärna med floskler. Somliga är sanna. Till exempel ”Historien upprepar sig” och ”No time is different”. Att påståenden som ”Jag kan lösa det här bara jag får litet tid på mig och litet flyt” inte fungerar, liksom  ”Det händer inte mig eftersom jag är smartare än någon annan på marknaden” är än en gång bevisat. Vågar man hoppas att alla med litet ansvar för affärer i finansmarknaden kan ta huvuddragen till sig?

Bokens styrkor är lätta att beskriva. Neurath har trängt en bit in bakom fasaderna och levererar flera intressanta förklaringar till de olika huvudmännens agerande. Skildringen av huvudpersonerna bär trovärdighetens prägel, även om jag möjligen tycker att beskrivningen av Catharina Lagerstam, denna kompetenta och rakryggade person, fördunklas av andras personlighetsomdömen.

Men på det hela har Neurath nått tillräckligt långt in bland männen och det fåtal kvinnor som var inblandade för att på ett sätt som stämmer med min egen minnesbild förklara de olika aktörernas handlingssätt.  Och allt är rakt och tydligt förmedlat på rapp journalistprosa, även om jag önskat att en redaktör tagit en ytterligare poleringsvända på tempusväxlingar och klassiska dramaturgiska grepp.

Går det ens som insider att säga att boken är korrekt? Nej. Man kan lägga börsutveckling och minnesbilder av stämningen på firman bredvid alla kapitel, men uttrycket ”korten mot kroppen” som används flitigt i boken – liksom i pokerspel rent allmänt – är en bra beskrivning av ledningens agerande.  Internt på HQ visades aldrig någon oro för tradingportföljerna.  Jag skäms när jag  minns hur jag under – haha – en pokerkväll med några av mina finansmarknadskompisar viftade bort insinuationen att Patrik Enblad hade hoppat av därför att han insåg att tradingen var på väg ner i sörjan. Vad hade egentligen polaren för info som ingen på HQ bank hade? Får inte glömma att fråga honom.

Men efter att ha tagit del av bokens beskrivningar hamnar i mina ögon en betydande del av den moraliska skulden hos Mats Qviberg och Fredrik Craaford. Hur det går i legala och affärsmässiga uppgörelser återstår att se.  Jag förväntar mig ett års advokatextravaganza, många feta rubriker och sedan ännu ett finansmarknadsfrikännande på alla punkter. Kanske, möjligen, i kombination med någon tyst uppgörelse som får alla att framstå som lika delar utredda och skyldiga. Om den får vi läsa i Q’s memoarer, vilka jag är övertygad om blir VÄRLDSKLASS.

Vad saknas då i boken? Allt handlar förstås om prioriteringar för författare och förlag. Det jag saknar är en kontrasterande handlingslinje kring skapelsen HQ Bank. Det vi främst får beskrivet i ”Den stora bankhärvan” är det som självklart är av störst betydelse för den spektakulära kraschen, nämligen bollandet av den heta tradingpotatisen mellan olika inblandade. Men den historien handlar om ett begränsat antal personer och en i det dagliga värvet rätt så perifer verksamhet.

Som journalistisk betraktare av Hagströmer och Qviberg Fondkommission, som kund till HQ Tech under 90- och 2000-talet och senare anställd där har jag sett en helt annan historia från företagets mellannivå. Och den handlar om hur ett antal devota medarbetare, inte bara de måleriska grundarna, nästan lyckades bygga en riktigt intressant fristående investmentbank och privatbanksrörelse. Och jag kan tycka att det är synd att den skildringen inte görs alls, även om det hade kostat ytterligare fyrtio långa intervjuer och ett antal skrivtimmar med flätande av dubbla handlingslinjer.  HQ var alltid en på gott och ont, osedvanligt entreprenöriell organisation med korta beslutsvägar, högt tempo och snabba strategiförändringar, en bra bit från mässingslisternas Carnegie och en handfull konkurrerande småfirmor. Var fan är MINA kollegor?

Jag vill hävda att den något mindre spektakulära berättelsen om de galna, samvetsgranna, giriga, översvallande, inbundna, listiga, korkade och energiska HQ-medarbetarna nivån under ledningen är väl så intressant att beskriva. I synnerhet som det nästan växte fram en egen ”Vi gör det här TROTS Qviberg-kultur” på golvet, som ändå formades på något sätt av den store ledaren.  Kanske får det bli föremål för nästa finansthriller?

Vill du ha mer mord, spänning och sex men ändå hålla dig kvar på finansmarknaden i din läsning? Köp och läs min senaste thriller ”Kreugermorden” .    Om du vill ha en aldrig så liten interiör från HQ, har jag lånat några karaktärer från firman i romanen Klöver Kungar

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Bokrecension: En äkta Bajenbok

Jo, till sist, efter alla välmenande ”jag vill ju köpa boken, men det passar inte just nu”-historier kom jag ju över Robban Ljungs ”Allez, Allez Socialgrupp Tre” i helgen. Jag menar, står man och signerar böcker med en stinn kabinväska på Bajenshopen kan man inte gärna gå därifrån med mindre än att man har gjort sitt. Så jag köpte TVÅ årskort till Hockeyn, Robbans bok och det senaste historieverket om Bajen.

Robbans bok är en riktig knytnävssmäll och naturligtvis obligatorisk läsning för alla som vill förstå den brokiga och bullriga bajenkulturen. Språket är vårdat, rakt och utan litterära anspråk. På ett djävligt bra sätt. Vi följer helt enkelt Robban genom livet och får så småningom även se läktarkulturens framväxt genom hans ögon.

Dramaturgin är även den pang på. A till Ö, liksom. Och att Robban har ett tufft liv bakom sig, det behöver man inte tvivla på ens efter det första kapitlet. Men det är egentligen inte någon tuffingbok i första hand, utan som jag ser det en känslosam uppgörelse med uppväxt och ”slyngelår”.  Det bästa vore naturligtvis om den kunde få spridning via t ex det sociala som läsning även för unga hårda män på väg att spåra ur, eftersom det a) skulle ge dem en bra och relevant läsupplevelse b) skänka hopp i eländet.

För den som skärper sig, behöver inte spåra ur. Det går att ta sig ur även extremt jobbiga första år. Jag är glad att Robban gjorde det, och att han delar med sig av sin uppväxt.

Stöd Robban och köp och LÄS boken. Om inte annat för att förstå varför du är så lyckligt lottad som får tillhöra Bajenfamiljen.

Categories: Uncategorized

Slå ihop Affärsvärlden med Veckans Affärer? Nej!

Nej tack, Pontus. Rör inte min Affe. Jag förstår att det kan klia i fingrarna och caset måste vara bra, annars skulle du inte skicka ut försöksballongen via Resumé. Men det går inte att slå ihop Elvis Presley och Tommy Steele. Inte USA och Sovjet. Det måste finnas litet sund konkurrens även i den patetiskt lilla bankdammen ”veckoliga affärstidningar”.

Förstå saken rätt. Du är duktig och skulle säkert få till det på marknadssidan. Journalistiskt? Kanske? Om det gavs möjlighet att med väldigt förbättrad ekonomi också ta in ännu mer kvalificerade reportrar, synergier i redaktion med bibehållna annonsintäkter. Visst.

Men ändå. Man kan inte slå samman Kalle Anka på Julafton med … Karl-Bertil Jonssons dito. Nej. Nej. Nej. Låt det vara nog med att Saab går åt helvete. Ett gammalt fint varumärke kan vi väl  ha kvar?

Categories: Uncategorized

Klädernas retorik

Det blir litet upphetsat här och där i cybervärlden när Svenska Handelsbankens Per Elcar går ut med ett internt brev om klädkod.  Men jag klandrar honom inte alls. Det finns en unik retorik i varje arbetssituation som även gäller finansbranschen. Man åker knappast till Sweden Rock i kostym, hur förtjust man än är i den lilla kritstrecksrandiga. Man går i kongeniala gångkläder till Söderstadion och när man ställer sig på Stampens scen för att jamma blues har man också tänkt igenom saker och ting. Svenska jazzmusiker var på 90-talet absolut sämst i världen på att klä sig elegant inför publiken och blev ofta underskattade av internationell publik av detta skäl.

Som författare och förläggare får jag klä mig hur jag vill, men jag känner ändå någon form av förväntningar kring hur det skall vara. Många män i min situation väljer jeans, polo eller slipslös icke-finansskjorta och en helt okej kavaj. På Stadsbiblan i Västerås i måndags fick jag frågan av en åhörare: har alla författare en Oscar Jacobssonkavaj i garderoben. Jag visade honom min tigeretikett och fick ett… ”ja, och så är det de som väljer mindre exklusiva märken, ja” i retur.

Skägg eller inte? Långt hår eller inte? Ring i örat eller ej? I sådana fall stor eller liten? Det är komplicerat att befinna sig i många olika branscher.

Hur tänker du?

 

Categories: Uncategorized

VLT: ”Rätta tonen funnen med Djävulens Tonsteg”

Ibland är livet som författare fett fantastiskt. Idag var det dags att åter styra bilen mot Västerås, signering på Akademibokhandeln i Skrapan på fredagseftermiddagen. Att signera böcker en fredagseftermiddag med finfint väder, kan det vara något? Generellt sett, nä, skulle inte tro det. Men idag? Wow. En av orsakerna var säkerligen att Vestmanlands Läns Tidning och dess recensent Per Tviksta levererade en mycket fin och tydlig recension av boken.

Eftersom VLT inte lägger ut sig på nätet för vem som helst, tar jag mig friheten att citera recensionen här. In nästan extenso. Om tidningen misstycker, kommer jag förstås att ta bort den.

”Rätta tonen funnen med Djävulens Tonsteg”

”Det var inte utan en smula skepsis jag tog mig an denna bok, en thriller i Västeråsmiljö skriven av Hans-Olov Öberg, uppvuxen i Skultuna på 1960- och 70-talet. Varför? Jo, för knappt nio år sedan recenserade jag hans ”jazzthriller” Svart Stajl och sågade den rejält. ”Sida upp och sida ner händer baske mig inget alls” (författarens anmärkning: och har jag kommit ihåg de orden sedan dess? )”Lika seg som första halvan av boken (innan klubbägaren utsätts för mordförsöket) är andra halvan och man undrar i sitt stilla sinne hur denna bok blivit publicerad. Svaret var då att han gav ut den på eget förlag, Kalla Kulor, vilket är detsamma idag. MEN OJ VAD TIO ÅR KAN GÖRA SKILLNAD!

Djävulens Tonsteg är som natt och dag jämfört med Svart Stajl. Här lyckas Hans-Olov Öberg fånga mig direkt – och det håller hela boken igenom.  Litet jazz finns fortfarande kvar, men rejält nedtonat, däremot har han utvecklat berättarglädjen och konsten milsvida och spänningen är det heller inget fel på. 

Handlingen i korthet… (förf anm: här hoppar vi över berättelsen om berättelsen)

Djävulens Tonsteg är den första av tre böcker med polisn Benny Modigh och körpojken Elias i huvudrollen. Att veta att fortsättning följer framöver gör att man kan ha överseende med upplösningen som väl är det enda man kan ha litet klagomål på i denna thriller., Men samtidigt ger slutet läsaren en längtan/nyfikenhet till nästa bok. I alla fall är det så för mig.

Bravo Hans-Olov – nu har du slagit an rätt ton! 

Jag tänker: En otroligt rolig recension att få. Per Tviksta, recensenten, står alltså fast vid sin sågning av Svart Stajl (han var den enda som sågade den av ett tjog recensenter, och den enda jag kommer ihåg av dem) MEN har ryggrad att omvärdera mitt författarskap, eller åtminstone denna roman. Det ger respekt.

Och signeringsdagen, då? Jotack – den gick bra. Tidigare grannar, min stora högstadieidol Matteläraren Stella, n och många fler tittade in och köpte böcker. Och det var en trevlig erfarenhet att snacka bokköpare bort ifrån stapeln med Guillouböcker för att i stället sälja på dem min egen produkt. Öberg – Guillou 3-0 ( i den här perioden; tidigare perioder har Jan vunnit på knockout, det får medges)

Det enda jag kommer att undra när jag ställer mig i morgon på Bokia och Ackis i Sigma för att signera är: hur skall jag tolka formuleringen om jazz ovan? ”Litet jazz är kvar, men det är bra ändå? ” Ungefär som med termiter? Man vet aldrig. Jag skall fråga Per T om jag någon gång får möjligheten att bjuda honom på en pilsner.

 

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.