VLT: ”Rätta tonen funnen med Djävulens Tonsteg”

Ibland är livet som författare fett fantastiskt. Idag var det dags att åter styra bilen mot Västerås, signering på Akademibokhandeln i Skrapan på fredagseftermiddagen. Att signera böcker en fredagseftermiddag med finfint väder, kan det vara något? Generellt sett, nä, skulle inte tro det. Men idag? Wow. En av orsakerna var säkerligen att Vestmanlands Läns Tidning och dess recensent Per Tviksta levererade en mycket fin och tydlig recension av boken.

Eftersom VLT inte lägger ut sig på nätet för vem som helst, tar jag mig friheten att citera recensionen här. In nästan extenso. Om tidningen misstycker, kommer jag förstås att ta bort den.

”Rätta tonen funnen med Djävulens Tonsteg”

”Det var inte utan en smula skepsis jag tog mig an denna bok, en thriller i Västeråsmiljö skriven av Hans-Olov Öberg, uppvuxen i Skultuna på 1960- och 70-talet. Varför? Jo, för knappt nio år sedan recenserade jag hans ”jazzthriller” Svart Stajl och sågade den rejält. ”Sida upp och sida ner händer baske mig inget alls” (författarens anmärkning: och har jag kommit ihåg de orden sedan dess? )”Lika seg som första halvan av boken (innan klubbägaren utsätts för mordförsöket) är andra halvan och man undrar i sitt stilla sinne hur denna bok blivit publicerad. Svaret var då att han gav ut den på eget förlag, Kalla Kulor, vilket är detsamma idag. MEN OJ VAD TIO ÅR KAN GÖRA SKILLNAD!

Djävulens Tonsteg är som natt och dag jämfört med Svart Stajl. Här lyckas Hans-Olov Öberg fånga mig direkt – och det håller hela boken igenom.  Litet jazz finns fortfarande kvar, men rejält nedtonat, däremot har han utvecklat berättarglädjen och konsten milsvida och spänningen är det heller inget fel på. 

Handlingen i korthet… (förf anm: här hoppar vi över berättelsen om berättelsen)

Djävulens Tonsteg är den första av tre böcker med polisn Benny Modigh och körpojken Elias i huvudrollen. Att veta att fortsättning följer framöver gör att man kan ha överseende med upplösningen som väl är det enda man kan ha litet klagomål på i denna thriller., Men samtidigt ger slutet läsaren en längtan/nyfikenhet till nästa bok. I alla fall är det så för mig.

Bravo Hans-Olov – nu har du slagit an rätt ton! 

Jag tänker: En otroligt rolig recension att få. Per Tviksta, recensenten, står alltså fast vid sin sågning av Svart Stajl (han var den enda som sågade den av ett tjog recensenter, och den enda jag kommer ihåg av dem) MEN har ryggrad att omvärdera mitt författarskap, eller åtminstone denna roman. Det ger respekt.

Och signeringsdagen, då? Jotack – den gick bra. Tidigare grannar, min stora högstadieidol Matteläraren Stella, n och många fler tittade in och köpte böcker. Och det var en trevlig erfarenhet att snacka bokköpare bort ifrån stapeln med Guillouböcker för att i stället sälja på dem min egen produkt. Öberg – Guillou 3-0 ( i den här perioden; tidigare perioder har Jan vunnit på knockout, det får medges)

Det enda jag kommer att undra när jag ställer mig i morgon på Bokia och Ackis i Sigma för att signera är: hur skall jag tolka formuleringen om jazz ovan? ”Litet jazz är kvar, men det är bra ändå? ” Ungefär som med termiter? Man vet aldrig. Jag skall fråga Per T om jag någon gång får möjligheten att bjuda honom på en pilsner.

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

One thought on “VLT: ”Rätta tonen funnen med Djävulens Tonsteg”

  1. Kul att du får så fina recensioner!

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: